"Klassklyftorna i skolan ökar dramatiskt"

I dag är det folkpartiets dag i Almedalen och vi använder den till att presentera en rapport om hur grundskolan och i synnerhet lågstadiet ska bli bättre på att förmedla baskunskaper till alla barn. En av utgångspunkterna är ett klassperspektiv. Med nya siffror kan vi visa att socialdemokratisk skolpolitik ökar de sociala skillnaderna i skolan och därmed i samhället.

Standardsvaret vi fått när vi de senaste tio åren kritiserat socialdemokratisk skolpolitik är att vi är ute efter att skapa en "sorteringsskola".

Men sanningen uppenbarade sig i höstas när på kort tid tre stora utvärderingar av svenskt skolväsende presenterades.

I matematik och naturvetenskap ligger Sverige numera på den undre halvan av tabellerna. Finland ligger etta i såväl matte som naturvetenskap och läsförståelse. Och i kreativ problemlösning ligger Finland tvåa, efter Sydkorea. Sverige ligger långt ner i tabellerna. Skolverket skriver att "det har, för svensk del, skett en markant försämring".

Sverige utmärker sig på några andra sätt i undersökningen. I svensk skola har eleverna färre läxor och färre prov än något annat land. Inget annat land har lika mycket skolk som Sverige. Inget annat land har lika mycket sena ankomster, lika mycket skadegörelse och stöld eller lika grovt språk i klassrummet med svordomar som Sverige. I inget annat land är det stökigare i klassrummet än i Sverige.

Men regeringen sticker huvudet i sanden. Socialdemokraterna brukar, när de inte längre kan vifta undan kritiken, svara att problemen inte ligger i själva skolpolitiken utan beror på 1990-talets nedskärningar. Med Persson-pengarna från 1998 och med Wärnersson-pengarna från 2002 är utvecklingen på väg att vända, brukar det heta.

Men folkpartiet kan i dag presentera statistik, som inte sammanställts och redovisats tidigare, som visar att klassklyftorna i skolan tydligt har ökat just de år den socialdemokratiska politiken fått råda.

Vi har analyserat slutbetygen från årskurs nio. Där har under dessa år skett en relativt stor försämring av resultaten, mätt som andelen elever med tillräckliga betyg för att tas in på gymnasiet. Det går att ur statistiken också få fram föräldrarnas studiebakgrund. Då framträder ett tydligt klassmönster.

1999 var 3,1 procent av eleverna från hem med studietradition inte behöriga att fortsätta på gymnasiet. Vid avslutningen på våren 2004 var denna siffra 3,3 procent, det vill säga i stort sett oförändrad.

Men för elever som kommer från hem utan studietradition, det som förr kallades arbetarhem, var förändringen stor. 1999 var det 18 procent av dessa elever som saknade gymnasiebehörighet, 2004 hade den ökat till 23 procent. En ökning med fem procentenheter på lika många år är en dramatisk förändring.

Skillnaderna i skolresultat mellan olika elever beroende på föräldrarnas studiebakgrund har ökat tydligt under de senaste fem åren, under en period som regeringen upprepade gånger hävdat att utvecklingen håller på att vända.

Statistiken bygger på uppgifter från Statistiska centralbyrån, SCB.

Varje vardag går en miljon skolelever till skolan i Sverige. Många av dem har föräldrar som är studieinriktade - de har kanske akademiska examina. De ställer höga krav på sina barn, de "push­ar", läser läxor och sänder tydliga signaler till barnen att skolarbetet är viktigt och accepterar inte slarv.

Men det finns en annan grupp barn där det inte finns någon hemma som ställer krav på studieresultat. Föräldrarna kanske själva misslyckades i skolan och orkar inte ha så höga förväntningar. Ingen hemma frågar de här eleverna om resultatet på senaste provet, ingen kollar om läxorna gjorts. Det riktigt stora misstaget som svensk arbetarrörelse har gjort är att tro att denna grupp barn skulle tjäna på att också skolan är fri från förväntningar och krav.

I arbetet med den rapport vi presenterar i dag har vi också använt en enkät som vi skickat ut till några tusen lärare. Intressant är att det nu finns ett starkt stöd också i lärarkåren för de förändringar vi förordar, nämligen tidigare betyg, tydligare utvärderingar och en stor satsning på lågstadiet.

Lärarna vet, liksom barn och föräldrar, att i en skola där tydliga utvärderingar är förbjudna breder "det-löser-sig-senare-känslan" ut sig. Alla vet att problemen finns där, men de blir inte uppenbara eftersom det som skulle tydliggöra dem förbjudits. Vår inställning är den motsatta. Ju tidigare problemen upptäcks och åtgärdas desto bättre. Därför lägger vi stor vikt vid lågstadiets utformning och förutsättningar.

Det är också helt uppenbart att det är barn med studieproblem som drabbas hårdast om studiedisciplinen är dålig i skolan. Lärarnas disciplinära befogenheter måste tydliggöras i lagen. Det lagförslag som skolministern presenterade för två veckor sedan är helt otillräckligt. Skolk måste skrivas in i betygen. Lärarna ska i första hand vara vuxna inspirerande föredömen och inte elevernas kompisar.

En av skolans viktigaste uppgifter är att skapa jämlikhet i meningen att alla ska ha samma förutsättningar inför vuxenlivet oberoende av social bakgrund. Skolan ska så långt möjligt bryta det sociala arvet. Men för det krävs en ny skolpolitik som är kunskapsfokuserad och resultat­orienterad.

I den rapport vi presenterar i dag visar vi att alla elever kan bli godkända i skolans viktigaste ämnen om kunskapskraven görs tydliga, kontrolleras med utvärderingar, kommuniceras med hemmen och stöttas med extra insatser där sådana behövs. Vi är övertygade om att framför allt svagpresterande elever drabbas om de inte får den struktur i undervisningen och det lärarstöd som de behöver för att nå målen.

Lars Leijonborg
Jan Björklund

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut