"Kriminalvården måste sluta skapa återfallsförbrytare"

Kriminalvården är den verkliga tummelplatsen för ett slags sentida darwinism. Bland allmänheten tycks likgiltiga men fast förankrade uppfattningar vara förhärskande: verksamheten är för kostnadskrävande, strafftiderna för korta, maten för bra och permissionerna alltför många.

Vad få tycks förstå är att kriminalvården är en institution som med rätt resurser och tydlig koppling till utbildningsinstitutioner och näringsliv har en minst lika viktig funktion att fylla som vårt utbildningsväsende. Åtminstone för alla dem som eftersträvar trygghet och integration framför kriminalitet och segregation.

Det sägs att inga barn föds onda. Barnets oskuld är odiskutabel. På väg in i vuxenvärlden förändras så allt, för vissa till det bättre men för andra går det sämre. En grupp, som jag är en del av, är den som i folkmun skulle kunna sägas utgöra "de kriminella". Vad ska man göra med dem? "Lås in dom, kasta bort nyckeln." Alltifrån utvisning till tvångskastrering anses av många vara den mest lämpliga behandlingen.

Rättstillämpningen, med relativt korta strafftider, bygger på att portalparagraferna i lagen om kriminalvård i anstalt, kvaL, efterlevs och att målen infrias. Verksamheten ska enlig kval från början inriktas på åtgärder som i god tid förbereder den intagne för en tillvaro utanför anstalten. Målsättningarna är i skrift lovvärda men endast den oinvigde kan låta sig förföras.

De kriminella i Sverige utgörs i första hand av en grupp som mellan avslutad skolgång fram till första gripandet börjat begå brott. Under denna fas av ingången till kriminalitet är de rättsvårdande myndigheternas möjlighet till påverkan ytterst begränsad. Antalet ouppklarade brott ger även vid handen att den genomsnittskriminelle inte är någon förstagångsförbrytare då han grips och lagförs första gången. Tvärtom är sannolikt de flesta väl förankrade i en kriminell värld med kriminella värderingar.

Polisen griper ibland, lyckas sällan, men befinner sig framför allt i ett förhållande till oss kriminella där ömsesidigt förakt omöjliggör en positiv prägling av de kriminella. Dessutom är tiden då polisen är i kontakt med oss mycket kort. I vår samhällsordning har resurserna för brottsbekämpning valts att koncentreras på polisen. Som jag ser det är det ett stort misstag. Det finns endast en institution där brottsbekämpning i reell mening kan och ska bedrivas - inom kriminalvården.

Det är samhällets normer och medborgarnas trygghet som ska tillvaratas och skyddas varför höjda kvalitetskrav på kriminalvården är ett måste, och tiden är knapp. Knapp i bemärkelsen att kriminalvården ges alldeles för korta möjligheter att försöka ta de kriminella ur världar och värderingar som är oacceptabla.

För att möjliggöra detta och bryta de stegrande brottskurvorna krävs reformer, omprioritering av resurser, attitydförändringar och sannolikt lagändringar. Brottsligheten minskar inte med hjälp av fler poliser, kriminaliteten försvinner inte med längre straff eller sämre mat på fängelserna.Det stora antalet förbrytare som sitter i våra fängelser utgörs inte av Hagamän och polismördare. Det är i stället killar (och tjejer) som har ägnat sig åt vad man skulle kunna kalla vardagskriminalitet, oftast med syftet att finansiera eget drogmissbruk. De kostar samhället ofantliga summor i form av vård till offer, försäkringsersättningar, polisinsatser, domstolskostnader och vård på anstalt. Resurser som jag, med den insikt i svensk kriminalvård som jag tillägnat mig, ser som i stort sett bortkastade. Främst beroende på att kriminalvården inte når målen. De mål som kval i skönmålande ordalag beskriver som "de intagnas utslussning i samhället".

Det elementära i förebyggande kriminalvård är att få dem som begår brott att upphöra med brottslig verksamhet. Vad all statistik visar är att det stora flertalet brott begås av återfallsförbrytare. Det kan inte ha varit lagstiftarens mening att med hjälp av hela rättsmaskineriet låsa in folk under korta tider för att sedan obehandlade, i de flesta fall med förstärkta kriminella värderingar, släppas ut i samhället för att begå nya brott.

Jag läste i en artikel att ett fåtal poliser vid 1900-talets början löste i stort sett samtliga brott på orten som beskrevs. Nu drygt 100 år senare med tiofaldigt fler poliser i samma distrikt har uppklarningsprocenten fallit till endast några få procent. Den matematiskt intresserade författaren av artikeln frågade sig hur många poliser ytterligare som krävs för att inga brott skall lösas. Men fler poliser är inte svaret på frågan om hur vardagskriminaliteten ska bekämpas.

Lösningen på frågan hur vi ska leva i trygghet står att finna främst i ökade resurser till kriminalvården. Antingen måste en omfördelning ske av de resurser som samhället i dag avsatt för brottsbekämpning eller så krävs det helt nya resurser. Förebyggande verksamhet kan bara bedrivas effektivt under själva straffavtjänandetiden.

Kriminalvården måste ges möjlighet att direkt vid intaget påbörja utslussningen och det måste ske med kompetens och på ett strukturerat sätt. Om utslussningsarbetet påbörjas redan vid den intagnes ankomst anser jag att en stor del av orsakerna till kriminell identifikation elimineras. Den som hamnar i fängelse ska uppfatta situationen så att en förberedelse för återvändandet till samhället direkt tagit vid, med de krav som ställs på alla medborgare, men också med de fördelar och rättigheter som följer av ett anpassat liv.

Här finns uppenbara brister i dag. Den genomsnittsintagne med vana av kriminalvården från tidigare vistelser vet att kriminalvården saknar resurser och attityder som behövs för att stödja en fungerande utslussning. En modern kriminalvård ska i handling kunna visa att man aktivt motarbetar det utanförskap som dagens kriminalvård skapar i stället för att förebygga. Kriminalvården ska, förutom de resurser som krävs för att på ett professionellt sätt klara utslussningsfrågan, dessutom ha tvingande lagstiftning vid sin sida.

Utbildningsinstitutionerna, kommunala och statliga bolag och det privata näringslivet ska aktivt delta i arbetet med utslussning, i första hand med provanställningsplatser. Introduktionen ska vara väl förberedd oavsett strafftidens längd.

Att dramatiskt öka resurserna till kriminalvården, föra upp frågan på den politiska agendan, kan vid en första anblick förmodligen te sig som ett självmordsuppdrag. Men kraftfulla åtgärder krävs för att återskapa trygghet i samhället.

Det handlar om att i tid hinna ombord på det tåg som redan rullar ut från perrongen. Att problemet lämnas oadresserat, sopas under mattan och tigs ihjäl duger inte. Att vi som sett och upplevt problemet från insidan inte är verbala eller litterära nog för att ta debatten är inte heller någon ursäkt.

Att ingen av de sakkunniga kriminologerna, i statens tjänst, har uppmärksammat och redogjort för sambandet fungerande kriminalvård-brottsbekämpning på ett sätt som skulle kunna förbättra kriminalvårdens betingelser är hårresande. Förmodligen vore det politiskt inkorrekt att uppmärksamma beslutsfattarna på något som ingen vill ta i. Men samhället, det vill säga medborgarna, är vinnare av en fungerande kriminalvård, räknat både i mänskliga och ekonomiska värden.

TORGNY JÖNSSON

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut