"Kungen och regeringen samarbetar sämre i dag"

Monarkins ställning har fått en alltmer framskjuten plats i debatten. Antalet republikaner i riksdagen tycks vara fler än någonsin, och dessutom aktivare. Men det folkliga stödet för monarkin är starkt. När Stig Hadenius i dag utkommer med en biografi om Gustaf V finns anledning att reflektera över hur detta stöd uppkommit. Det var nämligen under Gustaf V:s långa tid på tronen - han var kung i 43 år - som vårt nuvarande styrelseskick tog form.

Gustaf V var en folkkär kung, en symbol för det svenska samförståndet. Men efter hans död 1950 förändrades bilden av kungen genom den så kallade Haijbyaffären. Eftervärldens bild av Gustaf V blev solkig. Genom att fokusera på Gustaf V:s politiska gärning bidrar Stig Hadenius till att ge eftermälet upprättelse.

Bokens slutsats är att Gustaf V var den bäste statschef landet kunde ha haft under de kriser och häftiga omvälvningar som inträffade under hans nästan halvsekellånga period på tronen. "Han förvandlades från borggårdsmajestät till folkhemskung - utan att mista respekten", summerar Hadenius.

Tre omständigheter ter sig särskilt intressanta för den som vill förstå den starka ställning som monarkin har i Sverige:
1. kungens agerande under den turbulenta tid då Sverige just demokratiserats,
2. dennes förtroliga samarbete med de socialdemokratiska statsministrarna samt
3. hur kungamaktens auktoritet vid kritiska tillfällen fungerat som en stöttepelare för de demokratiska institutionerna.

Demokratiseringen. När striden om statsskicket intensifierades under 1910-talet fanns en starkt antidemokratisk opinion i högborgerliga kretsar, inte minst inom officerskåren. Det saknades inte inslag av fanatism, och när motsättningarna ökade i samhället trissades stämningen på officersmässarna upp. Konservativa aktivister ville återinföra det kungliga enväldet, men kungen vägrade att ställa sig i spetsen för något som i praktiken var en statskupp. I drottning Victoria såg man dock en pålitlig bundsförvant. Hennes politiska inflytande var betydande.

Det har sagts att kungen visserligen regerade över Sverige, men att över kungen regerade Victoria. Tillsammans med Sven Hedin stod hon i främsta ledet i en krets som eftersträvade personlig kungamakt. Den framväxande parlamentarismen betraktade drottningen med avsky.

Det fanns en misstro mot kungen bland aktivisterna. Han ansågs svag och viljelös, alltför inställd på att kompromissa med vänstern. Kritiken säger något om hur aktivisterna såg på världen, ty borggårdstalet 1914 vittnade knappast om undfallenhet. Kungen var nära lierad med högerledarna, han gjorde sitt yttersta för att få någon annan statsminister än Karl Staaff efter väns­tersegern i 1911 års val, och han ville inget hellre än att bli av med denne förhatlige statsminister. Men Gustaf eftersträvade aldrig en personlig kungamakt av det slag som kretsen kring drottningen förordade.

Borggårdsmanifestationen blev också en parentes. Tidsandan och därmed de politiska förutsättningarna förändrades snabbt, och kungen accepterade parlamentarismen. Men det var långtifrån alla som gjorde det. Fyra år efter att den allmänna rösträtten var genomförd talade självaste drottningen med första kammarens talman om "statskupp" för att sätta stopp för den socialdemokratiska regeringens försvarspolitik. Någon uppbackning från kungen fanns dock inte att få. Kungen solidariserade sig med den konstitutionella praxis som etablerats och blev i praktiken en personlig garant för den parlamentariska demokratins fortbestånd.

Genom kungens agerande pacificerades den antidemokratiska opinionen.

Precis som i Spanien 1981, då ett antal beväpnade officerare stormade in i Cortez, kom kungamaktens auktoritet att under denna turbulenta tid fungera som ett stöd för en demokrati som i grunden var ganska fragil.

Förhållandet till de socialdemokratiska ministärerna. Det var inte utan tvekan som kungen utsåg Hjalmar Branting till statsminister 1920. För första gången besattes statsministerposten av en republikan. Men samarbetet mellan Branting och kungen, som varit skolkamrater på Beskowska skolan, kom att fungera väl. Kungen anförtroddes hemligheter om socialdemokratins interna svårigheter på ett sätt som vittnade om djup tillit.

Näste socialdemokratiske statsminister, Richard Sandler, framhöll efter sin avgång att det mellan kungen och de socialdemokratiska regeringarna hade funnits "ett gott och anmärkningsvärt friktionsfritt förhållande".

Den misstro som funnits gentemot socialdemokraterna i borgerliga kretsar minskade i takt med att partiet visade prov på pragmatism och regeringsförmåga. Kungen såg socialdemokratiska regeringar som en garanti för att konfrontationen från hans första decennium på tronen inte skulle upprepas.

När Per Albin Hansson blivit statsminister och folkhemslinjen besegrat klasskampslinjen inom socialdemokratin fann kungen en bundsförvant i sin strävan att hålla ihop nationen. Mellan Per Albin och honom skedde en förbrödring som ingen av dem försökte dölja. På 80-årsdagen hyllades kungen av sin statsminister med en värme vars äkthet var omöjlig att betvivla: trots att kungens rötter fanns i en helt annan tidsepok var hans personlighet genuint demokratisk, framhöll Per Albin.

Tage Erlanders dagböcker ger en indikation på att en vänskap uppstod även mellan honom och gamle kungen. Erlander är ständigt bekymrad över kungens hälsa och uttrycker stor sorg när denne avlider: "Icke ett ögonblick trodde jag för fyra år sedan att hans bortgång skulle bereda mig någon sorg och saknad. Så är det i alla fall."

Vad säger oss dessa förtroliga relationer mellan de socialdemokratiska statsministrarna och Gustaf V? Naturligtvis är det inte enbart av rent personliga hänsyn man avstått från att driva kravet på republik; kungen åtnjöt enorm popularitet och det var inte politiskt möjligt att avskaffa monarkin. Vad som emellertid också är värt att uppmärksamma är att kungamakten visade sig vara funktionell i ett vidare politiskt sammanhang: snarare än att försvåra den socialdemokratiska maktutövningen kunde monarkin skänka denna maktutövning en symbolisk legitimitet som inte automatiskt följer av valresultat. Det leder fram till en tredje reflektion.

Monarkins auktoritet. Samtidigt som kungen under 20-talet bidrog till att pacificera en antidemokratisk opinion gjorde han också socialdemokratin politiskt salongsfähig i borgerliga kretsar. Men även efter att socialdemokratin etablerat sig som ett statsbärande parti har man vid olika tillfällen kunnat dra fördel av kungamaktens auktoritet. Några ord från tronen har i kritiska situationer visat sig vara politiskt förlösande.

Allra tydligast var detta under andra världskriget. Sympatierna med Finland var starka efter det sovjetiska angreppet, och när det avslöjades att regeringen avslagit en finsk begäran om att bistå med trupp vid sidan av de frivilliga insatserna uppkom en hätsk stämning bland Finlandsaktivisterna. När statsministern försökte övertyga genom att redovisa bevekelsegrunderna - en militär intervention ansågs ytterst riskabel - tycktes det bara reta upp aktivisterna än mer. Först efter att kungen gjort ett liknande uttalande dämpades kritiken.

När regeringen efter det tyska angreppet på Norge och Danmark försökte förvissa Hitler om att Sverige skulle iaktta fortsatt neutralitet och avvisa varje anfall mot sina gränser (även från England) möttes den av misstro. Hitler frågade: "Vem är det som säger detta? Är det konungen?" När chefen för den svenska delegationen svarade att det var "konungen, landets regering och således svenska folket" minskade misstänksamheten.

Ett sista exempel är det trontal kungen höll i januari 1943 efter att slaget i Stalingrad visat att den tyska krigsmaskinen inte var oövervinnlig. Regeringen oroade sig för att många skulle ta ut freden i förväg, och för att ge största möjliga emfas åt en fortsatt beredskapsanda lät den kungen leverera förmaningar i sitt trontal.

I några fall gick dock kungen över gränsen för vad som föreskrevs av konstitutionell praxis. Själv motiverade han det med att kriget innebar en undantagssituation: "under nu rådande stora världskris har jag ansett det vara min oavvisliga plikt att genom personligt ingripande vid flera tillfällen söka hjälpa landet ur stundens svårigheter".

När Gustaf V föddes var ståndsriksdagen ännu inte avskaffad. Den allmänna rösträtten infördes när han var 63 år. Han skulle leva i nästan ytterligare tre decennier. Gustaf kom därigenom att fungera som en länk mellan det gamla och det nya samhället - på ett symboliskt plan men också mer handfast genom sitt agerande efter det demokratiska genombrottet.

Förutsättningarna är naturligtvis andra i dag. Att kungen inte längre ansvarar för regeringsbildningen och därtill är helt frikopplad från regeringsarbetet betyder med nödvändighet att närheten till statsministern och andra i den politiska sfären blir mindre.

Vid några tillfällen har vi kunnat bevittna hur det som förefaller vara en brist på närhet fått negativa konsekvenser. Så var till exempel fallet såväl i Bruneiaffären som under tsunamikatastrofen. Samtidigt har vi sett exempel på hur kungamakten alltjämt är i besittning av en auktoritet som kan vara de demokratiska institutionerna till hjälp: när svenskar togs som gisslan i Irak hösten 1990 var det först efter att kungen vädjat till Saddam Hussein som de släpptes.

Reaktionerna på kungens tal efter tsunamin visar också vilket genomslag några väl valda ord från tronen kan ha på opinionen. Kungamakten innehar fortfarande en auktoritet av ett slag som folkvalda politiker svårligen tycks kunna uppamma. Det är förbryllande och gåtfullt - vissa skulle säga dystert - men likväl en realitet.

Tommy Möller

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut