"Lagstifta för att stoppa de inkompetenta läkarna"

Ska patienter riskera att råka ut för en läkare som behandlar ms-sjuka med vitamininjektioner och vad som togs fram på 30-talet som rengöringsmedel mot kvicksilver i fotoutrustning? Eller utsättas för läkare som slentrianmässigt diagnostiserar elallergi eller tungmetallförgiftning i stället för att göra en heltäckande analys av besvärens orsaker?

Ska sådana läkare få ha sin legitimation och bedriva vård betalad av skattebetalarna?

Enligt ett aktuellt rättsfall tycks det vara så - den felande läkaren har inte fråntagits legitimationen av vare sig länsrätt eller kammarrätt. Genom utdragna överklagandeprocesser har gamla försyndelser hunnit preskriberas, och under hela tiden har läkaren kunnat behålla sin legitimation och fortsätta sin allmänfarliga verksamhet. Vi kan bara hoppas att Socialstyrelsen nu vinner framgång i Regeringsrätten - annars har det blivit helt uppenbart att dagens lagstiftning inte räcker för att hejda felande läkare.

De allra flesta läkare tar sitt stora ansvar på största allvar. Men en liten klick som agerar i gråzonen för det medicinskt säkra och vetenskapligt bevisade utgör en allvarlig hälsorisk, i värsta fall livsfara för personer i tvivelaktigt åtnjutande av deras tjänster, när de ägnar sig åt humbug och kvacksalveri.

Problemen att stoppa felaktig utskrivning av narkotiska preparat har uppmärksammats, och Socialstyrelsen saknar fortfarande rätt verktyg. Men svårare är att stoppa kvacksalvare som behandlar människor efter eget skön, utan förankring i medicinsk vetenskap.

Om man hänvisar till forskning på nya metoder ska det ske ordnat, inte ad hoc utan utvärdering. Patienten har rätt att veta att det är en studie där man ännu inte vet något om effekten, och kunna avstå till förmån för den etablerade behandlingen.

Att domstolar konstaterar uppenbara förseelser och brister i yrkesutövningen men anser att lagen inte räcker för återkallande av legitimationen visar hur patienter blir rättslösa. Om vi i Sverige i praktiken tillåter behandling med EDTA, en syra i rengöringsvätska för fotoutrustning vars marknadsföring förbjudits av USA:s motsvarighet till Konsumentverket, har svenska domstolar gjort vägen fri för ovetenskapliga metoder.

EDTA påstås som antioxidant rena blod från tungmetaller och förebygga blodkärlsförändringar, men Federal Trade Commission beslöt redan 1999 om ett 20-årsförbud mot marknadsföringen då vetenskapligt stöd helt saknas för EDTA:s påverkan på arterioskleros i blodkärl, eller andra positiva hälsoeffekter. Inga studier har hittills ändrat bedömningen - men i Sverige är det alltså fortfarande fritt fram att använda EDTA och ändå behålla läkarlegitimationen.

Ett annat exempel på läkare som åsidosätter sina förpliktelser är att ta betalt för onödiga eller för många behandlingar - ett bedrägeri mot skattebetalarna men också det främst ett hot mot patienternas säkerhet. Vissa läkare tycks dölja ljusskygga förhållanden genom abnormt många "smittskyddsfall" - sådana skyddas nämligen av särskild sekretess, så det inte går att granska vilken vård som utförts.

I stället för att sätta patientens säkerhet i första rummet har det i domstolar bildats en rättspraxis där läkarens rätt att i det längsta få fortsätta sin självständiga yrkesverksamhet, genom att behålla sin legitimation, prioriteras.

Felande läkare skadar hela läkarkårens anseende och tilliten till vården. Det överväldigande antalet ambitiösa läkare som själva har rent samvete, borde oroas av förvirringen kring vad legitimerade yrkespersoner får göra i kraft av sin legitimation. Vi måste undanröja minsta tvivel på att läkarlegitimationen står för att metoderna som används har vetenskapligt stöd, eller är beprövade med brett stöd inom professionen.

I Stockholms läns landsting fick vi överge tanken att dra in läkares förskrivningskod eftersom vi kunde ha blivit skadeståndsskyldiga för att hindra näringsverksamhet. Det får dagens regelverk att framstår som än mer absurt. Läkaryrket är ingen näringsverksamhet som andra, att utöva läkarens auktoritet och skriva ut potentiellt farliga mediciner är ingen mänsklig rättighet.

Nu vill vi jobba med både morot och piska: hot om polisanmälan för missbruk av allmänna medel när läkare skriver ut fel eller tar betalt för onödiga åtgärder; bonusmodeller, och samverkan med privatläkarna med fler samarbetsavtal och "peer review" där läkarna granskas av sina likar.

Men också nationella åtgärder och lagskärpningar krävs. Tillsynsmyndigheterna måste kunna granska misstänkta smittskyddsärenden, med bevarad sekretess. Apotekspersonalen bör få både möjlighet och skyldighet att larma vid misstänkt fel- eller överförskrivning. Vi i landstingen som ansvarar för läkemedelsförmånen bör också få ansvar för läkemedelsregistret.

Det måste framför allt bli omöjligt för domstolarna att inte fälla flagrant felande läkare. Socialstyrelsen och hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd HSAN behöver skarpare vapen för att dra in läkares förskrivningsrätt. Av omsorg om patientsäkerheten måste vi ibland våga fälla. En läkare kan få tillbaka förskrivningsrätten men patienter som behandlas felaktigt kan få irreparabla skador.

Detta måste bli ett självklart uppdrag till den sittande patientsäkerhetsutredningen. Eftersom läget är akut borde vissa förslag kunna brytas ut i ett snabbspår som jag föreslog förra våren. Om deadline vid årsskiftet då inte räcker för helheten måste utredningen få utsträckt tid.
Läkarverksamhet är en förtroendefråga där man måste utgå från medicinsk bevisad vetenskap och respekt för skattebetalarnas pengar. Vi måste kräva att alla läkare följer denna grundläggande etik.

Birgitta Rydberg

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut