”När döden oväntat slår till måste de sörjande få hjälp”
Publicerat 2009-09-27 00:50
Änka skriver om sorgen: Sjukhusen saknar resurser att ta hand om sörjande i kris när en närstående plötsligt har dött. På ett ögonblick var vårt gemensamma liv slut. Jag åkte i väg från sjukhuset med min mans kläder i en påse, till ett tyst och tomt hem där middagsdisken stod kvar. En plötslig död leder till förtvivlan och lidande. Samtidigt är stödet till efterlevande i svår sorg obefintligt. Det handlar om ett systemfel. Det är dags att synliggöra sorgen som ett naturligt men allvarligt kristillstånd. Med bland annat resurscentra för sorg på sjukhus och sorgepenning för en smidig återkomst till vardagen kan de sörjande få hjälp att hitta tillbaka till livet, skriver Cina Blidmo.
Nätverk för sörjande
Cina Blidmo har tillsammans med en annan änka startat nätverket LEVA för sörjande i Upplands Väsby och dess närhet. Idén fick hon från Riksförbundet för änkor och änkemän som erbjuder samtalsgrupper för efterlevande vuxna och barn. LEVA fungerar som stöd där man pratar om vad som händer när man förlorat en familjemedlem, man hittar på aktiviteter och formulerar behov och krav för att hitta tillbaka till livet. Tanken är att idén med lokala LEVA-nätverk ska sprida sig i Sverige.
För två år sedan förlorade jag min älskade mitt i livet, han var endast 56 år. Helt oväntat, på en sekund, var vårt gemensamma trettiosjuåriga liv slut.
Tillsammans med en empatisk akutläkare och sköterska på Karolinska universitetssjukhuset tog vi under ett par timmar farväl av en älskad man och pappa, men skulle ha behövt mer tid än så för vårt avsked. Chocken förlamade och den akuta sorgen gjorde ohyggligt ont.
Känslan var att han togs ifrån oss, han var ju fortfarande vår och vi ville bestämma när vi var färdiga med vårt farväl. Det hade gjort sorgeprocessen mer uthärdlig.
Min man var död och vårt lidande, vår katastrof, vårt trauma, hade ingen plats på sjukhuset och ingen annanstans heller. Jag åkte i väg med hans kläder i en påse till ett tomt och tyst hem där middagsdisken stod kvar.
Döden är naturlig efter ett långt liv, men när någon dör plötsligt och för tidigt är det inte naturligt utan leder till förtvivlan och oerhört lidande för de närstående. Varje år förlorar till exempel cirka 3.200 minderåriga barn någon förälder. Vad händer med dem?
I vårt samhälle lever vi långt bort från döden. Sorgen är privat, ska skötas i ensamhet och tysthet. Vi pratar sällan om döden, vi vågar inte möta sorg.
Sorg kan vara lika dödligt som cancer, som en professor nyligen skrev i en tidning, men stödet till efterlevande i svår sorg är obefintligt. Kyrkan är den enda institution som bjuder in till stödträffar, men når endast ett fåtal, oftast äldre sörjande. Yngre personer har svårt att hitta stöd i sorgen och sorgen behöver få uttryckas i många rum, många gånger och på de sätt den sörjande känner för.
Det finns vägar i sorg men vi behöver hjälp att hitta dessa.
På det nya Karolinska universitetssjukhuset i Solna finns inga rum planerade för döden, där anhöriga i stillhet kan ta farväl, med resurser som kan stötta de första dygnen efter dödsfallet. Det finns heller inga kuratorer och terapeuter med kompetens att ta hand om svårt sörjande i kris, ingen sjukvårdspersonal som kan ge medicinska råd i en av livets mest kritiska situationer. Ett värdigt avsked och ett empatiskt omhändertagande skulle underlätta för alla.
Det handlar om ett systemfel. Sjukhusens ledningar och de ansvariga politikerna saknar ett genomtänkt förhållningssätt till de här frågorna. Många läkare och sköterskor gör så gott de kan, men de är inte utbildade för att handskas med den oväntade döden och hjälpa de närmast anhöriga.
Sjukhuspersonalen måste ha något att slussa vidare till efter ett dödsbesked – innan de skickar hem de anhöriga till ingenting, där vad som helst kan hända.
Död och sorg nämns inte på sjukhusens hemsida. Sjukvården ska bota och döden har ingen plats. Men det är på sjukhusen de flesta dödsfall konstateras.
Kanske döden upplevs som ett misslyckande?
Med några få undantag saknas i dag stödverksamhet för efterlevande i kris. Ingen bär huvudmannaskapet för omhändertagande av anhöriga i svår sorg, och många sörjande mår väldigt dåligt, blir sjuka och isolerade. Barn far illa på grund av föräldrar som helt naturligt inte orkar, depression och självmordsrisk följer i spåren. Här finns ingen nolltolerans, inga styrdokument från Folkhälsoinstitutet, inga riktlinjer från Socialstyrelsen, här finns ingenting. Svårt sörjande lämnas i många fall åt sitt eget öde.
Familj och vänner är viktiga om de finns, men många försvinner på grund av egen rädsla för död och sorg och familjen hamnar lätt i kris. Ekonomisk kollaps på grund av ändrade inkomstförhållanden och märkliga regler kring änkepensioner är inte ovanligt. Ensam och övergiven hamnar man lätt i isolering på grund av bristande stöd, som man självklart trodde fanns. Hälsan påverkas när man inte orkar sköta de mest primära behoven. Sjukskriven blir man inte eftersom sorg inte klassas som nedsatt arbetsförmåga, man är ju bara krossad.
Brist på organ och organdonatorer har säkert ett samband med brist på empati. Ett bra och väl utvecklat program för omhändertagande av de närmast anhöriga efter någons plötsliga död innebär troligen att fler vill skänka sina organ. Det känns inte etiskt riktigt att fokusera på det som fortfarande är levande i en kropp, om man inte samtidigt kan och vågar se den döde och dennes familj och visar mer empati för dessa.
Cancerfonden och Hjärt-Lungfonden med flera bedriver kraftfulla kampanjer och samlar in mycket pengar till forskning för att bota och stötta svårt sjuka. Men för oss som är förlorare i den kampen finns inga pengar till stöd i det tunga sorgearbetet.
Det är dags att synliggöra sorgen som ett naturligt men allvarligt kristillstånd med hjälp av följande åtgärder:
- Regeringen ger Socialstyrelsen uppdrag att skapa nationella riktlinjer för omhändertagande av sörjande i kris.
- Sjukhusen inventerar och samlar sina resurser på en avdelning, ett resurscentrum för sorg. Där kan man skapa goda förutsättningar för ett värdigt avsked och en bra start i den fortsatta sorgeprocessen, och på så vis undvika framtida komplikationer.
- Kommunerna ser i sin lagstadgade krishanteringsplan även till den enskilda individen och dess behov av stöd.
- Sorge/krispenning för en anpassad och smidig återkomst till yrkeslivet.
- Skapa insamlingsfonder för stöd till efterlevande.
Utifrån detta perspektiv kan man sedan även nyttja frivilligorganisationer och starta nätverk med självhjälpsgrupper.
Sorg kostar pengar och resurser måste skjutas till där de saknas för att hjälpa oss som drabbats att hitta tillbaka till livet.
I dag har jag hittat min väg i sorgen tack vare olika livlinor i form av familj och vänner som bara vågar vara nära, som orkar lyssna och stötta när smärtan är som störst. En anpassad arbetssituation och nätverk med andra sörjande har varit livsviktiga. Det är viktigt för mig att använda min erfarenhet till att skapa debatt som kan leda fram till ett bättre omhändertagande i sorg. Sorgen går aldrig över men den går att leva med, och så småningom lägga till som en del av min livsberättelse.
Visar 1-10 av 57. Per sida:
Att fölora någon nära anhörig är ett fruktansvärt trauma som ingen kan förstå som inte själv drabbats. Den livskrisen känns outhärdlig för många och kan inte jämställas med någon annan situation i livet. Rätt stöd och hjälp i den tidiga chockfasen ger lindring. En ödmjuk attityd till sörjande skapar bättre förutstättningar för att klara livskrisen utan komplikationer. När man mår psykiskt dåligt av sin sorg blir man inte sjukskriven men ger sorgen smärtor i nacken går det bra, det är mycket konstigt.
Att som sörjande inte bli tagen på allvar och jämföras med andra som har det svårt visar brist på empati. Men tyvärr något man råkar ut för. Sorg är inte fult men fruktansvärt påfrestande.
stina, 00:19, 2 oktober 2009. Anmäl
Som sörjande kan man behöva olika slags stöd; ett akut omhändertagande och/eller en uppföljande bearbetning. I Stockholm finns en kostnadsfri mottagning för sorgbearbetning som tar emot vuxna. Mottagningen drivs av Sjukvårdsföreningen för övre Norrmalm.
Terapeuterna på Sorgmottagningen
För mig är det lätt att se en sak i taget. I massmedia beskrivs ofta en sak åt gången. Det kan handla om barn till missbrukare, äldre som inte får hjälp att duscha eller komma ut, sjuka barn som inte får tillräckligt stöd i skolan, människor som får vänta nästan ett år på hörapparat eller par med ofrivillig barnlöshet.
Allt är viktiga frågor och jag tänker varje gång jag läser något nytt det här måste vi ju satsa på. Men kanske måste vi försöka se varje ämne i ett sammanhang. Vi kommer aldrig att ha råd med att alla människor får professionell hjälp vid livets alla komplikationer.
Jag vet inte hur mycket hjälp som faktiskt behövs för just människor som drabbas av en anhörigs död men vi kanske behöver diskutera det i relation till andra angelägna frågor?
Elisabeth, 12:20, 1 oktober 2009. Anmäl
Det bästa stöd man kan få är från dem som har gått igenom samma sak. Det finns självhjälpsgrupper. vimil.se (Vi som mist någon mitt i livet) har varit till hjälp när min 23-årige son dog i vanlig influensa.
När det gäller ekonomi så finns det försäkringar som täcker dödsfall. Mycket svårare för en företagare som drabbas av sjukdom eller vid skilsmässa
Gunilla, 16:55, 30 september 2009. Anmäl
hjälp ska finnas för de som behöver det. om man klarar sin sorg med hjälp av familj och vänner, gott så. men om man inte gör det? det är förebyggande hälsovård att hjälpa människor i sorg/kris/chock. för de som inte förstår och även för de intresserade. läs agneta grimby som arbetat med änkor i grupp. och boken den nödvändiga smärtan av två danska psykoterapeuter, davidsen-nielsen och leick. i köpenhamn finns (fanns?) öppna sorgegrupper knutna till sjukhus, för de som behöver det. fantastisk läsning även för att kunna som lekman/vän hjälpa andra. inte alla vill prata med präster, många blir bara irriterade av deras sagor, livet-efter-detta-nonsens!
lucyinthesky, 21:05, 29 september 2009. Anmäl
Alla har sin egen historia och alla har så rätt. Men frågan vi måste ställa oss är om det är samhället som ska ställa upp som hjälp och stöd, är det inte vi själva som måste våga se oss omkring och ge en hjälpande hand?
Alla människor drabbas av svårigheter, även om det ibland handlar om arbetslöshet, svåra sjukdomar, skilsmässor eller att ha förlorat sin livspartner.
Ibland kan en blick, ett leende att någon visar delaktighet göra att dagen och tillvaron blir lättare.
Birgitta, 11:49, 29 september 2009. Anmäl
Tänk er en medelålders man utan vänner, vars fru avlider, hans stora kärlek och stöd. Tonårsdottern finns men tonåringar är svåra och hon går sin egen väg. Vem hjälper denne man att åter till livet? Flaskan och andra kvinnor finns som tröst och dottern försvinner bort. Naturligtvis dör den ensamme mannen ung av sitt missbruk. 40 år senare undrar dottern fortfarande om inte livet blivit annorlunda om hjälp funnits från samhället att bearbeta sorgen efter mamman/hustrun. Kanske dottern hade haft sin pappa kvar. Nu försvann bägge föräldrarna vid unga år och lämnade kvar en vilsen dotter.
Agneta, 11:04, 29 september 2009. Anmäl
Nedstämdhet är naturligt, liksom glädje. Javisst med nedstämdhet särskilt i form av depression är så oändligt mycket svårare att bära. Bryter ner i stället för att bygga upp och stärka... Kanske kan man bli stärkt av sorg enligt principen "allt som inte dödar mig gör mig starkare" men då måste man få hjälp och stöd. Du" null" kan inte ha varit utsatt för något verkligt svårt om du tror att vi kan klara av allt på egen hand. Och du tror väl inte att allt som är naturligt är bra?
Frågvisa Anna, 01:57, 29 september 2009. Anmäl
En fantastisk sak som redan hänt vad gäller sorg och hur man kan få hjälp att ta sig igenom den:
Den här tråden. Jag har läst mycket här som värmer. Jag kan lättare bära sorg när jag inte behöver bära den själv, vilket är precis vad Blidmo skrev om sig själv också. Så hon har redan lyckats med vad jag är övertygad om att hon ville. Inte på precis det sätt hon skrev om men det tror jag inte var det viktiga heller.
null, 22:34, 28 september 2009. Anmäl
Nedstämdhet är naturligt, liksom glädje:
Bra sagt! Det finns ett till problem med att bygga upp samhällsstrukturer som ska hantera livssituationer. I dessa strukturer kommer det alltid att finnas människor. Människor gör misstag, även när de vill väl. Och alla vill inte väl. Ingen vill väl hela tiden, utom möjligtvis änglar. En del är kvar på ett jobb de sen länge borde bytt från. Även om de i början var på rätt spår.
null, 22:25, 28 september 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
