”Nu minskar motståndet mot Nato-medlemskap”

Frågan om svenskt Nato-medlemskap är i högsta grad kontroversiell i svensk politik och debatt. Sveriges militära alliansfrihet ligger fast, samtidigt som samarbetet med Nato utvecklas.

Bland de politiska partierna förespråkar Moderaterna och Folkpartiet att Sverige söker medlemskap i Nato nu, medan Kristdemokraterna är tveksamma och Centern vill behålla alliansfriheten. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger entydigt nej till svenskt Nato-medlemskap. Den borgerliga allians­regeringen har garanterat att man inte kommer att driva frågan om Nato-medlemskap under mandatperioden samt att ett svenskt Nato-medlemskap inte är möjligt utan att Socialdemokraterna först sluter upp bakom den linjen.

Nato-motståndarna har under många år haft ett stabilt övertag i den svenska opinionen. Men 2008 års SOM-undersökning – som genomförs vid Göteborgs universitet och som inom kort redovisas i boken ”Svensk höst” (red Sören Holmberg och Lennart Weibull) visar att det svenska Nato-motståndet har minskat något.

Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2008 ökat till 24 procent, mot 19 procent 2007. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2008 till 41 procent, mot 44 procent 2007. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag har minskat till 35 procent, mot 37 procent 2007. Visserligen är det fortfarande klart fler som är emot än som är för ett svenskt Nato-medlemskap (41 respektive 24 procent). Men skillnaden mellan anhängare och motståndare är bland de mindre sedan mätningarna påbörjades 1994. Bara 1997 var skillnaden mindre.

Kvinnor är mer negativt inställda än män till ett svenskt Nato-medlemskap. Åsiktsskillnaderna mellan olika åldersgrupper varierar över tid. I 2008 års mätning är det den äldsta åldersgruppen som är minst negativ till Nato-medlemskap.

Bland partisympatisörerna är Nato-motståndet störst bland vänsterpartister och miljöpartister, följt av socialdemokrater och centerpartister. Folkpartisterna är kluvna, medan det nu finns en övervikt för Nato-anhängare bland kristdemokrater och moderater.

Nato-opinionen på väljarnivå följer således ganska väl vänster-högerdimensionen. Stödet för Nato-medlemskap inom Moderaterna minskade fem år i rad (2003–2007), men nu har trenden vänt. Det största stödet för svenskt Nato-medlemskap återfinns bland Sverigedemokrater.

Hur skall vi då förklara det ökade stödet för svenskt Nato-medlemskap?

En möjlighet är att kriget i Kaukasus mellan Ryssland och Georgien – som pågick strax innan SOM-undersökningen gick i fält – förstärkte bilden av Ryssland som ett militärt hot och därigenom även minskade motståndet till medlemskap i Nato. I så fall borde Nato-anhängarna vara fler i den grupp som känner oro inför situationen i Ryssland än i den grupp som inte känner en sådan oro.

I 2008 års undersökning ställdes frågan ”Om du ser till läget i dag, vad upplever du själv som mest oroande inför framtiden?”. På svarsalternativet ”Situationen i Ryssland” svarade 14 procent ”mycket oroande”, 41 procent ”ganska oroande”, 39 procent ”inte särskilt oroande” samt 6 procent ”inte alls oroande”.

Det finns ett visst samband mellan graden av oro över situationen i Ryssland och åsikt i frågan om svenskt medlemskap i Nato. Bland dem som uppfattar situationen i Ryssland som ”mycket oroande” är det 31 procent som vill att Sverige skall gå med i Nato, medan motsvarande andel bland dem som inte är oroade över situationen i Ryssland uppgår till 23 procent. Sambandet beror inte på att rödgröna sympatisörer skulle vara mindre oroade än borgerliga sympatisörer över situationen i Ryssland. Socialdemokrater och moderater är till exempel i det avseendet ungefär lika oroliga.

Kan då det ökade stödet för svenskt Nato-medlemskap förklaras med ett sjunkande förtroende för det svenska försvaret?

I Sverige hade den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningen i december 2007 tonat ned hotet från Ryssland och i stället lyft fram klimathotet. Försvarsberedningens hotbild underkändes av överbefälhavaren Håkan Syrén som våren 2008 markerade att osäkerheten ökade som en följd av de spända relationerna mellan Europa och Ryssland. Den försvarspolitiska debatten i Sverige inramades av den moderate försvarsministern Mikael Odenbergs dramatiska avgång hösten 2007 (som en protest mot planerade nedskärningar av försvarsutgifterna) och öppna motsättningar mellan överbefälhavare Håkan Syrén och nuvarande försvarsministern Sten Tolgfors om det svenska försvarets framtida inriktning.

Svenska folkets förtroende för försvaret har minskat kraftigt. År 2007 var det 25 procent som uppgav sig ha ett stort förtroende för försvaret. År 2008 hade den andelen minskat till 16 procent. Andelen som uppgav sig ha ett litet förtroende för det svenska försvaret uppgick 2007 till 27 procent, medan motsvarande andel 2008 ökade till 38 procent.

Resultaten visar att det finns ett samband mellan förtroende för det svenska försvaret och åsikt i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Men sambandet går i motsatt riktning mot vad vi hade förväntat.

Stödet för ett svenskt Nato-medlemskap är störst bland dem som har ett mycket stort förtroende för det svenska försvaret. Bland dem anser 43 procent att Sverige bör söka medlemskap i Nato, medan motsvarande andelar bland dem som har ett ganska eller mycket litet förtroende för försvaret endast uppgår till 26 respektive 29 procent.

Bland personer som har ett mycket stort förtroende för försvaret anser 28 procent att Sverige inte bör söka medlemskap i Nato, medan motsvarande andelar bland dem som har ett ganska eller mycket litet förtroende för försvaret uppgår till 43 respektive 51 procent.

En positiv inställning till det svenska försvaret korrelerar således med en positiv inställning till att Sverige skall gå med i Nato. Resultaten antyder därför att det är sannolikare att det är en förstärkt hotbild från Ryssland än en bristande tilltro till det svenska försvaret som ligger bakom det minskade Nato-motståndet i svensk opinion.

Den rödgröna koalitionen har aviserat att den vill driva stödet för Sveriges militära alliansfrihet och nej till Nato som viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inför 2010 års val. Den borgerliga alliansregeringen är splittrad i frågan. Kan vi kanske förvänta oss en omsvängning från Centern i Nato-frågan motsvarande partiets omsvängning i kärnkraftsfrågan?

Nato-motståndarna har fortfarande ett klart försteg i svensk opinion. Men vad som skulle hända om partierna på allvar började driva frågan om svenskt Nato-medlemskap efter blockpolitiska skiljelinjer är i högsta grad en öppen fråga.

Ulf Bjereld

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut