Kärnkraften

Det är nu snart fyra år sedan som jag i Almedalen föreslog det som skulle komma att bli stommen i Allians för Sveriges uppgörelse om energipolitiken. Den går ut på att göra satsningar för att möjliggöra tillförsel av el från förnyelsebara energikällor, samtidigt som nuvarande kärnkraftsreaktorer kan fortsätta att producera el. Uppgörelsen överbryggar de traditionella motsättningarna kring kärnkraften genom att upprätthålla status quo. Vi fattar inga beslut om att bygga nya reaktorer, men vi fattar heller inga beslut om att avveckla några. De ägare till dagens kärnkraft som så vill, har möjlighet att modernisera sina anläggningar, för att på så sätt förlänga reaktorernas livslängd och öka effektiviteten.

Uppgörelsen har varit bra för svensk industri och för svenska jobb. Den har tagit bort den osäkerhet som präglade energipolitiken under socialdemokraternas sista mandatperioder vid makten. Ett resultat av att socialdemokraterna släppt in miljöpartiet i energipolitikens beslutsrum.

Kristdemokraterna har traditionellt varit starka anhängare av en avveckling av kärnkraften under ordnade former. Vi var en gång aktiva i linje tre, där vår nuvarande vice partiordförande Mats Odell var vice ordförande i kampanjorganisationen mot kärnkraft. Under de snart 30 år som gått sedan folkomröstningen om kärnkraft har dock mycket vatten hunnit rinna under broarna. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt.

Vi har inte sett de tekniksprång och enorma effektiviseringar som vi 1980 trodde var möjliga. Ingen ska förneka att utvecklingen av förnyelsebar energi varit storartad. Ingen ska heller förneka att den fortsatt har enormt stor potential. Med detta sagt, måste vi ändå konstatera att svensk elproduktion idag till hälften består av kärnkraftsel.

Till detta ska läggas att vi 1980 var omedvetna om vidden av klimathoten. Under tiden som gått, har vi alltså fått en dubbel och jättelik utmaning; göra oss kvitt beroendet av fossila energikällor och samtidigt avveckla kärnkraften.

Kristdemokraterna har på goda grunder successivt omvärderat vår inställning till kärnkraften. Sedan sommaren 2008 har den kristdemokratiska partistyrelsen och dess verkställande utskott haft en intern diskussion om vår syn på energipolitiken och kärnkraften. Vi älskar den kanske inte, med de uppenbara baksidor som den trots allt har, men vi inser samtidigt att kärnkraften under överskådlig tid har en viktig roll att spela.

Med start om ungefär 20 år kommer de nuvarande reaktorerna att i snabb takt stängas ned. Fram till dess har vi inga egentliga problem med att försörja landet med el. Tvärtom visar prognoserna på temporärt stora överskott. Tillskotten av el från exempelvis vindkraft har genom elcertifikatsystemet fått ordentlig fart.

Problemet vi står inför är att de kalkyler som i dag är möjliga att göra inte med säkerhet kan bekräfta att vi om 20 år fått en sådan stor tillförsel av el från förnyelsebara källor att vi utan stora konsekvenser för basindustri och hushållens ekonomi kan stänga ned reaktorer. Jag önskar personligen att läget var ett annat, men jag och min partistyrelse är för vår del inte beredda att chansa, med jobb, välfärd och människors privatekonomi som insats.

Jag tror att vi också i framtiden måste ha en mix av energiproduktion som innehåller kärnkraftsel. Det är dock lättare sagt än gjort. Om vi håller i minnet att svenska reaktorer börjar stängas ned om ungefär 20 år, vill jag påpeka att det tar lång tid att bygga ny kärnkraft. Om man räknar tiden från det att en någon bestämmer sig för att bygga en ny reaktor, till planering, projektering, prövning mot lagstiftning, beslut om tillstånd, byggnation och till dess reaktorn faktiskt producerar el, måste man räkna med cirka 15 år. Därför är det nödvändigt att nya beslut om kärnkraften fattas relativt snart.

Baserat på partistyrelsens beslut, vill jag därför i dag presentera ett nytt kristdemokratiskt energipaket:

1. Vi accepterar att lagens förbud mot att bygga nya reaktorer tas bort. Sätt därefter ett tak för hur många reaktorer som kan ha driftstillstånd samtidigt.

En salomonisk lösning skulle kunna vara att det blir tillåtet att ersätta befintliga reaktorer med nya. Det skulle betyda ett tak på 10 reaktorer.

En uppenbar vinst, vid sidan av elförsörjningen i sig, är självklart att nya reaktorer bygger på nyare teknik, och därmed också är säkrare.

2. Vi vill markera att förnyelsebar energi kommer att få en allt viktigare roll framöver. Sverige har inom EU åtagit sig att öka andelen förnybar energi från 40 till 49 procent till 2020.

Därmed behöver förutsättningarna för produktionen förbättras. I dag utgör år 2016 planeringshorisonten för utbyggnaden av vindkraft och annan förnybar elproduktion.

Ett så kort perspektiv duger inte. Det främsta ekonomiska styrmedlet, elcertifikatsystemet, behöver vidareutvecklas också för tiden därefter och för att om möjligt inkludera fler länder.

Planeringsprocessen för vindkraft behöver förenklas. Vi ser också att det behövs ett nytt planeringsmål för vindkraften.

I dag är målet 10 TWh år 2015. Detta bör kunna fördubblas till 20 TWh till år 2020.

Fortsatta satsningar på fjärrvärme och vindkraft behöver göras. Havsbaserade vindkraftsparker i Östersjön är ett lovande exempel. En stor potential finns också i utvecklad kraftvärme.

3. Vi vill vidta åtgärder för att stimulera energieffektivisering. Regeringens utredare pekade i höstas på en potential för energieffektiviseringsåtgärder på 50 TWh per år, varav nästan hälften i bostads- och fastighetssektorn.

Många av de åtgärder som kan vidtas för att spara energi är redan i dag lönsamma. Dessa ska naturligtvis genomföras, såsom när Stockholms stad nyligen aviserade en satsning på 8 miljarder kronor för att rusta upp sina miljonprogramsområden.

Men ytterligare stödåtgärder och lagregleringar för att åstadkomma energieffektivisering kan behöva komma på plats. Individuell mätning av värme och varmvatten, höga krav på energieffektivisering inom offentlig sektor och vid offentlig upphandling, och internationella standards för energieffektivitet inom byggsektorn är några exempel.

4. Vi vill ytterligare stimulera forskning på, utveckling och uppbyggnad av teknik som ser ut att ha stor potential. Här finns solenergi och, kanske mer relevant för ett land som Sverige, vågenergi.

5. Sverige har goda förutsättningar för att bli en exportör av klimateffektiv el. I dag har dock infrastrukturen i form av kraftledningar alldeles för stora brister för att möjliggöra en ökad produktion och en effektiv export.

Det behöver bli enklare att ansluta nya, också småskaliga anläggningar som producerar förnybar el till det svenska nätet. Sverige behöver också inom EU verka för att medlemsstaternas elnät integreras bättre.

Och inte minst måste kapaciteten i Sveriges kontakt med kontinenten öka.

6. En sammanhållen energipolitik måste naturligtvis innehålla ett bredare grepp än endast elproduktionen för att möta den oerhörda utmaning som klimatet står för.

Transporterna står för ungefär en tredjedel av de svenska utsläppen av växthusgaser. Sverige måste vara pådrivande för att höja ambitionerna att få ned utsläppen från fordonsparken.

Gränserna för hur mycket växthusgaser nya fordon får släppa ut måste skärpas för hela EU-området. De riktvärden som fastställts för 2020 behöver omsättas i bindande krav.

Forskning och utveckling behöver som en del i detta stimuleras för att möjliggöra en satsning på eldrivna fordon och biobränslen som uppfyller EU:s hållbarhetskriterier. Parallellt måste järnvägssystemet byggas ut och omregleras för en ökad effektivitet. De gamla monopolen behöver utmanas både i Sverige och internationellt.

Med detta paket vill jag och kristdemokraterna bidra till att få slut på en av våra mest skyttegravslika konflikter i svensk politisk historia. För att komma framåt måste vi alla lägga gamla käpphästar åt sidan och hitta en stabilitet som alla kan vinna på. Efter 30 års kärnkraftsstrid förtjänar väljarna en gemensam ansträngning från alla politiska partiers sida.

Göran Hägglund

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut