”Nyamko Sabuni avskaffar integrationskommittén i dag”

I dag lägger regeringen ned den integrationspolitiska kommittén, en parlamentarisk kommitté som den 1 september 2005 fick i uppdrag att se över integrationspolitiken mål, genomförande och organisation. Den läggs ner trots att den nuvarande regeringen behöver få svar på de frågeställningar som kommittén ska titta på. Och trots att tre fjärdedelar av uppdraget har genomförts.

Den enda rimliga förklaringen till nedläggningen är att regeringen vill sända en tydlig politisk signal om att allt den tidigare regeringen har gjort inom integrationspolitikens område är ett misslyckande. Men alliansregeringen behöver fortfarande få klarhet om hur integrationspolitiken ska styras och organiseras. Att kommittén är parlamentariskt sammansatt hade garanterat integrationsminister Nyamko Sabuni ett betänkande som det finns gehör för i riksdagen.

Det faktum att ministern till exempel väljer att lägga ned Integrationsverket och inte vänta sex månader på kommitténs underlag ger signal om att integrationsministern och regeringen vill göra snabba och synliga förändringar för att visa handlingskraft. För att motivera dessa forcerade förändringar har det vid olika tillfällen getts sken av att kommitténs uppdrag varit luddig och irrelevant.

Tyvärr kan ogenomtänkta förändringar som regeringen gör inom integrationspolitiken motverka integrationen och öka utanförskapet. Dessutom finns risken att det skapas stiltje i ett sakområde som behöver förändras, eftersom man skapar en illusion om att förändring har skett, när det mesta i själva verket är som det alltid varit.

De flesta politiker, forskare och experter är överens: Den integrationspolitik som hittills förts har till stora delar misslyckats. Fortfarande begränsas människors möjligheter att utöva sina rättigheter och skyldigheter på grund av födelseland eller hud- och hårfärg. Utanförskapet i form av segregation och diskriminering på exempelvis bostads- eller arbetsmarknaden har inte minskat.

Fortfarande ses inte alla invånare som en självklar del av den sociala gemenskapen och därmed som en självklar del av detta land. Den svenska befolkningen delas upp i "svenskar" och "invandrare". Fortfarande är det ett förhärskande synsätt att "invandrarna" ska integreras med "oss svenskar".

Politikens uteblivna resultat har uppmärksammats gång på gång. Problembilden är känd, den behöver inte upprepas. Kunskap om effektiva arbetsmetoder för styrning, samordning och utvärdering har dock saknats. Det var därför glädjande att regeringen tillsatte den integrationspolitiska kommittén. Kommittén fick i uppdrag att ta fram lösningar på problemen.

Det är märkligt ur flera aspekter att den nytillsatta integrationsministern väljer att lägga ned den integrationspolitiska kommittén. Det hon har uttalat i medier om hennes syn på integrationspolitik och hennes roll som integrationsministern visar att varken inriktningen eller metoderna för hur politiken ska föras är nya. Fortfarande är sysselsättning, språk och diskriminering fokus för integrationspolitiken. Fortfarande ska integrationsfrågan samordnas och genomföras av aktörer inom den generella politiken. Även utgångspunkten att säråtgärder inte ska riktas utifrån invandrarskap är fortfarande aktuell med Sabuni. Därmed gäller den lagda kursen.

Genom att lägga ned kommittén går regeringen miste om underlag på tre punkter som regeringen och integrationsministern behöver för att bryta utanförskapet och diskrimineringen.

1. För det första behöver politikens inriktning och mål belysas i syfte att effektivisera regeringens och myndigheternas arbete. Det handlar inte om generella formuleringar som konstaterar det självklara att "inriktningen för politiken är arbete, språk och att motverka diskriminering". Detta har länge gällt för integrationspolitiken. I stället handlar det om hur de integrationspolitiska målen ska formuleras.

I dag är ett av de integrationspolitiska målen att alla individer ska ges lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett etnisk eller kulturell bakgrund. Risken med mål med denna formulering är att samhällets invånare kan komma att kategoriseras utifrån etniska och kulturella markörer. Detta strider mot integrationspolitikens grundbult, som är att invånarna inte ska delas upp i "vi" och "dom". Det finns med andra ord en motsättning i de integrationspolitiska målen och inriktningen som behöver lösas. Den nya regeringen behöver därför, liksom den tidigare, bestämma sig: Ska integrationspolitiken ha som målsättning att hantera etnicitet och kulturell gemenskap i samhället eller ska politikens inriktning vara universell och generell och därmed kläs i andra övergripande mål? Detta skulle Integrationspolitiska kommittén ha kunnat svara på.

2. För det andra behöver olika samordningsmetoder belysas. I dag vet vi att det integrationspolitiska perspektivet inte samordnas i den generella politiken. Det har belysts bland annat i en rapport från Riksrevisionen med titeln "Från invandrarpolitik till invandrarpolitik". Problembilden är klar, däremot saknas förslag på konstruktiva lösningar. Dessutom är det oklart huruvida en tvärsektoriell fråga som integration blir effektivare av en egen sakmyndighet eller om detta hindrar andrar aktörer från att ta sitt ansvar. Därför har den integrationspolitiska kommittén gett Statskontoret och Score-institutet vid Stockholms universitet i uppdrag att belysa detta. I dag används flera olika metoder för att samordna tvärsektoriella frågor inom regeringskansliet och på myndigheterna.

Kunskap om vilka metoder som är mest effektiva saknas. Här skulle integrationspolitiska kommittén ha bidragit med viktig kunskap, inte bara för styrning av integrationspolitiken utan även för styrning av andra tvärsektoriella frågor.

3. För det tredje behöver regeringen och integrationsministern fortfarande följa samhällsutvecklingen för att få en bild av dels vilka åtgärder som behövs för att lösa utanförskap, dels vilka insatser som har haft önskvärd effekt. Det finns några olika alternativ att organisera en sådan uppföljning och utvärderingsfunktion. Man kan antigen välja att ha en särskild myndighet, så som Integrationsverket eller välja att lägga denna uppgift inom regeringskansliet. Ett ytterligare alternativ är att ge olika sakmyndigheter i uppdrag att följa utvecklingen inom deras respektive sakområde, inom till exempel arbetsmarknaden, skolväsendet eller på bostadsmarknaden.

Olika alternativ ger olika fördelar och nackdelar. Dessa behöver analyseras innan man kan välja något alternativ. Också det skulle den integrationspolitiska kommittén ha kunnat svara på.

Det är också vara värt att påpeka att den nya politiska majoriteten i riksdagen i sig inte ändrat kommitténs möjligheter att slutföra sitt uppdrag. Syftet med att tillsätta en parlamentarisk kommitté i stället för en ensamutredare är tudelad. För det första är målsättningen att få ett underlag och tillhörande förslag, som har diskuterats av alla riskdagspartier. För det andra tillsätts parlamentariska kommittéer för att få kontinuitet över eventuellt regeringsskifte. Vid ett eventuellt regeringsskifte byts kommitténs ledamöter ut för att spegla den nya riksdagsmajoriteten.

Den nya regering har också haft möjlighet att ge kommittén ändrat uppdrag och därmed vara säker på att få ett användbart betänkande som vinner gehör i riksdagen.

Trots ovanstående har alltså den nya regeringen och integrationsministern valt att lägga ned den pågående kommittén i stället för att ta till vara det omfattande arbete som har lagts ned med hjälp av skattemedel. Om kommittén hade fått slutföra sitt arbete hade resultatet varit ett underlag som regeringen behöver och som kunde ha bidragit till att effektivisera integrationspolitiken.

I stället väljer man att tillsätta en enmansutredare som under en och en halv månad åter får delar av det uppdrag som kommittén har haft. Ensamutredarens uppdrag är inte tacksamt, eftersom dennes arbete riskerar att bli ett hastverk.

Vår förhoppning är att den nya regeringen väljer att i någon form använda sig av det digra material som kommittén hittills har tagit fram, innehållande bland annat konsekvensbeskrivningar av politikens olika vägval. Risken finns annars att vi om cirka tre år ser en rapport, granskning eller forskningsstudie med titeln "Från invandrarpolitik till invandrarpolitik, del II".

LEIF MAGNUSSON
QAISAR MAHMOOD

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut