"Olämpligt fortsätta kräva utträde ur EU"

Samhällsdebatten och opinionsmätningar tyder på två motstridiga tendenser i de svenska EU-attityderna. Å ena sidan tycks kravet på utträde ur EU få minskat stöd. Å andra sidan höjs alltfler kritiska röster, också av personer som inte brukar räknas som EU-motståndare, mot allehanda exempel på vad som uppfattas som överdriven centralstyrning och klåfingrighet från EU-byråkratins sida. Håller alltså väljarna på att bli mer EU-vänliga, samtidigt som makteliten blir mer EU-kritisk?

Jag tror motstridigheten är skenbar. Det finns en större grundläggande svensk enighet i förhållande till EU än de senaste årtiondenas motsättningar har gett intryck av. Å ena sidan: De allra flesta svenska partier och folkrörelser har en internationalistisk grundsyn - också gröna och röda EU-kritiker. Före sverigedemokraternas inträde på debattscenen fanns det mycket litet av nationalism och främlingsmotvilja i svenskt EU-motstånd. Å andra sidan: Nästan alla politiska rörelser i Sverige är motståndare till en EU-stat, också de flesta EU-anhängare.

Därför har EU-debatten handlat om graden av självbestämmande och demokrati i en internationaliserad värld och, inte så litet, om beskrivningen av vad EU faktiskt är. Inte minst socialdemokrater har traditionellt ansett att internationella åtaganden inte får hindra utvecklingen av en omfattande svensk välfärdsstat med stor offentlig sektor. På den borgerliga sidan har det visserligen funnits viss beredskap att underminera den socialdemokratiska hegemonin med hjälp av överstatliga EU-åtaganden, men den sorts entusiastisk EU-federalism som spelar så stor roll i EU-parlamentet och EU-kommissionen har överlag varit svag i den borgerliga väljarkåren, inte minst bland moderater.

Därför är det ingen slump att såväl socialdemokrater som moderater i teorin håller fast vid att EU-samarbetet skall vara mellanstatligt. Men faktum är att EU för länge sedan upphört att vara en mellanstatlig organisation. Tvärtom - överstatligheten ökar oavbrutet och tar sig nu alltmer besvärande uttryck i form av EU-spärrar mot såväl borgerliga regeringsinitiativ (t ex tak för sjukförsäkringar och sänkta arbetsgivaravgifter) som mot fortsättning av socialdemokratiska modeller (strejkrätt, presstöd, alkoholpolitik).

Varför ser vi inte mycket mer av motståndskamp mot EU:s allt påtagligare ingrepp i svensk vardagspolitik från de båda största partiernas sida? Varför säger inte s och m nej till Lissabonfördraget eller låter folket göra det via en folkomröstning? Varför låter man mot bättre vetande EU-utvecklingen rulla vidare i den överstatliga riktning som man officiellt, och i många fall säkert också i själ och hjärta, är motståndare till?

Min enkla teori är att man är rädd att ge de "hårda" EU-motståndarna vatten på deras kvarn och därmed bana vägen för en aktiv folkmajoritet för utträde. Och det vore enligt de flesta s- och m-politiker katastrof för Sverige - en bedömning som givetvis är starkt överdriven. Så länge länder som Norge och Schweiz kan stå utanför EU utan synbara nackdelar vore det naturligtvis fullt möjligt för Sverige att välja en liknande väg.

Ändå är utträde efter ett drygt årtiondes medlemskap ur en union som har nästan dubbelt så många medlemmar som när Sverige blev medlem, knappast realistisk politik. Och inte heller lämplig.

För egen del har jag aldrig varit utträdesfanatiker, vilket kanske förvånar en del. Min närmaste ideologiska förebild i EU-politiken har alltid varit den danska Junirörelsen som är starkt kritisk mot EU:s centraliseringsvansinne och har stått på nejsidan i alla danska folkomröstningar om nya EU-fördrag - men aldrig krävt danskt utträde ur EU.

När jag på uppdrag av mp:s partistyrelse utarbetade förslag till grön policy efter folkomröstningen 1994 skrev jag ett uttalande som inte innehöll något utträdeskrav. Men kongressen ville annorlunda. Så sent som 2006 försökte jag på partistyrelsens uppdrag få kongressen att villkora utträdeskravet genom att uppställa ett antal kriterier som skulle kunna göra EU acceptabelt (om än inte idealiskt) ur mp-synvinkel. Men kongressmajoriteten slog bakut, bland annat för att man misstänkte att förslaget var ett led i en allmän utslätning av den gröna profilen i syfte att göra partiet regeringsfähigt.

Jag har förståelse för de gröna gräsrötternas misstro. Regeringssamarbete förutsätter kompromisser, men de skall inte göras på förhand av bara den ena parten, utan i samband med ömsesidiga eftergifter under en förhandling. Därför har jag varit negativ till en del upphaussade försök att stryka utträdeskravet ur mp:s principprogram eftersom de ofta luktat maktspelsanpassning lång väg.

Samtidigt tyder mycket på att den seriösa och nödvändiga EU-kritik som har stöd långt utöver de traditionella EU-motståndarnas kretsar skulle gynnas om utträdeskravet tills vidare placeras i time-out-facket. Junilistans framgångar i EU-valet 2004 visar att det finns en stor opinion som är EU-kritisk, men ändå inte vill att Sverige lämnar EU.

Genom junilistans misslyckande i valet 2006 har den opinionen ingen representation i Sveriges riksdag. Trots att v och mp inte har drivit några utträdeskampanjer på åtskilliga år, är det uppenbart att EU-kritiker i EU-vänliga partier känner beröringsångest på grund av utträdeskravet och ttill och med känner sig tvingade att hålla inne med sin kritik för att inte buntas ihop med ett utträdeskrav som de inte stödjer.

Om det är så, måste man som EU-kritiker inse att ett aktivt utträdeskrav riskerar att motverka huvudsyftet med EU-kritiken - nämligen att förhindra att demokratin och självbestämmandet krossas under en överdriven och odemokratisk överstatlighet. Jag har blivit alltmer övertygad om att det finns underlag i Sverige - och i hela EU-området - för en allians mot EU-byråkratins klåfingrighet och vissa EU-potentaters stormaktsdrömmar som är mycket bredare än det traditionella EU-motståndet.

Det alliansbygget har hämmats av kravet på utträde ur EU. Om miljöpartiet nu lägger det på is, som språkröret Maria Wetterstrand föreslår i medlemstidningen Grönt, skulle det kunna bli ett steg på vägen till en mycket bred svensk allians till förmån för att EU - precis som det heter i moderaternas senaste EU-program - huvudsakligen skall vara en mellanstatlig organisation som koncentrerar sig på ett begränsat antal uppgifter som är naturligt gränsöverskridande, inte minst en del miljöfrågor.

En sådan time-out för utträdeskravet skulle inte förvandla svenska mp-are till EU-entusiaster, lika litet som danska Junirörelsen, brittiska och irländska gröna och hälften av de franska gröna (som förordade nej i folkomröstningen 2005) är EU-entusiaster bara för att de inte kräver sina länders utträde ur EU.

Samtidigt ska man aldrig säga aldrig. Om EU:s militarisering drivs vidare och drar in oss krig vi inte önskat, om EU:s erkända demokratiska underskott förvärras samtidigt som EU-kommissionens klåfingrighet rullar vidare, om utvidgningen stoppar upp på grund av antimuslimska fördomar och EU lanseras som en kristen fästning i civilisationskampen om världsherraväldet, ja då lär utträdeskravet göra come-back om tio-tjugo år. Men jag tror att en förutsättning för att det i så fall skall kunna göra det, för att kravet på utträde i ett sådant krisläge skall kunna växa till en folkrörelse, är att det nu läggs på is, öppet och tydligt, såväl för att markera en insikt om att verkligheten ändrats sedan 1995 som för att göra det lättare för alla dolda EU-kritiker att "komma ut".

Per Gahrton

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut