”Oreda präglar insatserna mot barns psykiska ohälsa”
Publicerat 2008-11-19 00:50
Ny kartläggning från Socialstyrelsen: De vårdansvariga gör lite som de tycker vid val av behandlingsmetoder för barn som mår dåligt. Kommuner och landsting saknar i dag en systematisk strategi för att tidigt upptäcka barns psykiska ohälsa. Inom barnhälsovård, förskola, skolhälsovård och skola finns ingen tydlig koppling mellan uppdraget att ge behövande barn hjälp och de metoder som används. De vårdansvariga väljer metod lite som de tycker, utan att samverka med andra och ofta utan tillräcklig kompetens och kunskap. Det visar en ny kartläggning som Socialstyrelsen publicerar i dag. En viktig slutsats är att det behövs en långsiktig nationell samverkan för att upptäcka barn och unga som inte mår bra och som behöver stöd och hjälp. Det skriver Lars Hellgren, chef för Nationellt utvecklingscentrum för barns psykiska hälsa vid Socialstyrelsen, tillsammans med projektledaren och socionomen Monica Norrman, barn- och ungdomspsykiatern Mia Ramklint och psykologen Ingemar Nilsson.
Många barn med psykisk ohälsa får otillräcklig hjälp därför att deras behov inte upptäcks. Det handlar om oroliga eller ledsna barn och om barn med normbrytande beteende. Det handlar också om barn som växer upp under svåra förhållanden.
Socialstyrelsen publicerar i dag en nationell kartläggning av vilka metoder som används i kommuner och landsting för att tidigt upptäcka, förebygga och hjälpa barn som har eller riskerar att utveckla psykisk ohälsa.
Kartläggningen har genomförts av Nationellt utvecklingscentrum för barns psykiska hälsa (UPP-centrum) vid Socialstyrelsen. Vi har frågat alla verksamheter som på olika sätt har ansvar för eller möter barn och unga eller blivande föräldrar. Det är förskola, skola, skolhälsovård, barnhälsovård, mödrahälsovård, familjecentraler och ungdomsmottagningar. Vi har också frågat verksamheter som i första hand arbetar med barn som har identifierade problem eller symtom. Det är socialtjänstens öppna verksamheter, barn- och ungdomsmedicinska mottagningar, barn- och ungdomshabilitering och barn- och ungdomspsykiatrin.
Vi har också frågat efter metoder för tidiga stöd- och behandlingsinsatser. Det kan vara förebyggande insatser som riktar sig till alla barn. Ett exempel på det är alkohol- och drogförebyggande arbete. Det kan också vara metoder som används först när man vet att ett barn behöver hjälp.
Kartläggningen baseras på nästan 2 000 besvarade enkäter. De tillfrågade verksamheterna använder ett stort antal metoder sammanlagt 228 stycken för att upptäcka och motverka psykisk ohälsa hos barn. Det är svårt att veta om alla dessa metoder är verksamma eftersom många av dem har bristande dokumentation, till exempel om hur effektiva de är.
Förskola, skola, skolhälsovård och barnhälsovård träffar så gott som alla barn under flera år. De är viktiga arenor för det förebyggande arbetet och borde vara de naturliga platserna för att upptäcka barn som har eller riskerar att utveckla psykisk ohälsa. Om det sedan behövs mer stöd eller insatser kan både barnet och familjen få det hos socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin. Verksamheternas olika uppdrag borde avspegla sig i val av metoder.
Komplicerade behandlingsmetoder borde endast användas i de specialiserade verksamheterna. Vår kartläggning visar att så inte är fallet. Vissa metoder används av nästan alla, oavsett om det handlar om verksamhet på primär nivå eller specialiserade verksamheter.
Kartläggningen ger intryck av att det råder lite av fritt valt arbete, de olika verksamheterna gör det de intresserat sig för utan att samverka med andra.
Frågan man ställer sig är om alla verksamheter börjar om från början när ett barn behöver hjälp. För att olika insatser ska ge bästa resultat för barnet behövs samverkan och samsyn mellan de olika verksamheterna. I dag saknas det en tydlig koppling mellan verksamheternas uppdrag och de metoder som används. Valet av metoder hänger inte ihop så att insatser i de olika verksamheterna bygger på och därmed kompletterar varandra.
Inom de specialiserade verksamheterna används ett mycket stort antal olika metoder. Vad man får för hjälp vid ett visst problem beror på var man bor i landet. Alla metoder är inte likvärdiga, vissa har dokumenterad effekt men de flesta har det inte. Val av metod kan inte få vara en lokal angelägenhet eftersom nuvarande situation inte ger alla barn lika förutsättningar att få effektiv hjälp.
Den bild som inventeringen ger av brister i hur metoder används kan bero på flera saker. Uppdragen till de olika aktuella verksamheterna kan vara otydliga. Har till exempel skolan ett tillräckligt tydligt uppdrag när det gäller att förebygga och att upptäcka psykisk ohälsa?
Ett tydligt uppdrag krävs för att man ska efterfråga och använda effektiva metoder. Kanske brister kunskapen om metoder hos de professionella? Varför använder inte barnhälsovården de metoder för tidig upptäckt som faktiskt finns?
Det är inte rimligt att förutsätta att alla yrkesverksamma eller ansvariga i en organisation ska ha tillräcklig kompetens eller kännedom om alla tänkbara metoder för att kunna värdera och välja rätt metod. Det är i hög grad en nationell angelägenhet att skapa mer ordning och reda i vilka metoder som ska användas när och av vilka verksamheter. Det behövs ett långsiktigt nationellt stöd till verksamheterna för att de ska lyckas att upptäcka barn och unga som inte mår bra och som behöver stöd och hjälp.
Uppdragen till aktuella verksamheter måste förtydligas när det gäller att förebygga psykisk ohälsa hos barn. Ytterst är det en rättvisefråga att barn och deras föräldrar får tillgång till verkningsfulla metoder oavsett var man bor i landet.
LARS HELLGREN
MONICA NORRMAN
MIA RAMKLINT
INGEMAR NILSSON
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
