"Otto Sjöberg ohederlig till gärning och person"

Dagens Sverige är den oseriösa journalistens förlovade land. I Sverige kan tidningar beljuga människor på löpsedlar och fullkomligt rasera människoliv i offentlighetens rum. Detta under förevändningen att det "fria ordet" skall skyddas, det vill säga rätten att beljuga utan konsekvenser.

Tidningen Expressen skrev på torsdagens löpsedel att jag är "akut alkoholförgiftad - intagen på klinik". Detta är lika "sant" som att chefredaktören för Expressen, Otto Sjöberg, är intagen på klinik. Men varken jag eller Otto befann oss på Alfagruppens behandlingshem.

Jag vaknade upp i torsdags under duntäcket på Ingarö, var Otto vaknade vet jag inte och jag bryr mig inte heller. Nu sitter jag på Södermalm i Stockholm och skriver detta. En uppgift som inte ligger i allmänhetens intresse tycker jag, men den är i vart fall sann.

Varför väljer då Expressen att hitta på något så märkligt som att jag eller Otto sitter på behandlingshem? Varför gör man en löpsedel av detta på en av landets största tidningar?

Det främsta skälet är att det är ekonomiskt försvarbart för Expressen och alla andra tidningar som ägnar sig åt denna "affärsidé".

Dessa tidningar har en endaste ledstjärna: det som säljer skall publiceras. De har ingen ideologi eller patos. De har inga egna idéer, det måste bara gå ihop, vinstmaskinens larvfötter skall vara i rörelse. Vid spakarna sitter herrar chefredaktörer och darrar, ty dom vet att de tagit steget bortom all anständighet. Allt för mammon!

På högskolorna uppfostras framtidens journalister i att vara så kallat konsekvensneutrala och att medieexponering skall stå i proportion till nyhetens allmänintresset. Jag hörde talas om en journalistpraktikant som mitt i praktiken bytte från morgontidning till en av de skitigaste avdelningarna på nämnda kvällstidning. Hon berättade på fråga om hur hon upplevde omställningen att "här räknas framgång i spaltmeter och i sålda upplagor". Budorden är inte längre konsekvensneutralitet och allmänintresse utan snarare vinstintresset, ingen kan förneka detta. Kontrollera aldrig en källa, den kan visa sig vara falsk.

Den som levererar flest grodor får kyssa grisprinsen på julfesten. Allt medan griskungen ligger och vältrar sig i sedlar likt Joakim von Anka.

Vad har då den enskilde för möjligheter att påverka sin situation och relation till medierna?

I Sverige har Allmänhetens pressombudsman tillsammans med opinionsnämnden en särställning som pressens egna så kallade saneringsorgan. Det besynnerliga med dessa tandlösa tigrar är att deras egna disciplinpåföljder varken är något som tidningarna eller allmänheten bryr sig om. Bötesstraffen för fällande beslut är löjeväckande låga och utlåtandena från nämnden läses av ingen.

Saneringsorganens och domstolarnas sanktioner i Sverige står i fullständig avsaknad av preventiv verkan mot den brottslighet som sladderpressen ägnar sig åt. Tidningarna kan därför kallblodigt beräkna och budgetera de futtiga medel som skall avsättas för de människoliv som skall offras på deras altare, pengarnas altare.

I andra länder har man sedan länge förstått detta samband, varför lagstiftningen följdriktigt ser annorlunda ut och har den åsyftade funktionen, det vill säga att beivra brott.

Denna flathet från saneringsorganen och domstolarna gör att chefredaktörer som Otto Sjöberg vid påbud om rättelse svarar "stäm oss". Det har hänt mig.

I annan strafflagstiftning skall brottslighet som satts i system straffas högre än engångsföreteelser. I brottsbalken uttalas att den lögnaktiga uppgiftens stora spridning innebär att brottet förtal skall anses vara grovt. Jag ställer mig frågan. Hur många gånger skall Otto Sjöberg behöva beljuga människor inför hela svenska folket och därmed rasera människors liv innan påföljden blir annan än böter? Skall inte straffet stå i proportion till brottet även på detta område?

I torsdagens Expressen lät man en "uppgiftslämnare" kalla mig "riktig gris " inför hela svenska folket. Jag vet inte om uppgiftslämnaren existerar eller om det var Expressens replik på mitt debattinlägg i maj 2005 där jag kallade Expressen för grisfarm och Otto för överstegris.

Oavsett vem som uppnått "grisstatus" tycker jag att andra än Otto och jag bör nomineras i kategorin. Vissa så kallade journalister kan obehindrat utöva sitt konsekvensneutrala arbete, det vill säga lögn och förbannad dikt, utan egna konsekvenser. Som om de aldrig hållit i pennan. Är detta förenligt med den allmänna rättskänslan?

Den pressetiska debatten i Sverige och debatten om ansvarsfrågor för tidningsfolket lyser med sin frånvaro. Sannolikt för att den saknar vinstintresse! Mammon har ingen åsikt och än mindre tidningsfolket. Det "fria ordet" skall skyddas och konsekvensneutralism skall råda.

Otto Sjöberg och hans kumpaner på sladdertidningen Expressen är ohederliga till sin gärning, person och karaktär. Jag vågar påstå det i detta offentliga debattforum. Men ohederliga människor kommer alltid att existera och det får vi leva med. Desto mer upprörande är att lagstiftaren och pressens egna saneringsorgan tillåter dessa typer att beljuga människor utan vettig sanktion.

Detta är varken lögn eller förbannad dikt utan verklighet i Sverige år 2005. Ska vi ha det så 2006? 2007? 2008? 2009?

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut