"Radikalfeminismens manshat demokratiskt tvivelaktigt"
Publicerat 2005-04-04 01:05
Statsvetarnestor: Konfliktperspektivet utesluter könsöverbryggande samförståndslösningar. Radikalfeminismen är vår tids marxism. Båda ideologierna är med sina totalförklarande anspråk en bördig jordmån för sekterism. Kompromisser betecknas i båda fallen som tecken på svaghet vilket är ett demokratiskt problem. Hatet mot kapitalismen förenades med motvillig beundran. Dagens manshat eggas av avund mot det härskande könets skicklighet att befästa sina maktpositioner. Det skriver professor emeritus i statsvetenskap Nils Elvander.
För omkring 30 år sedan hemsöktes de flesta västeuropeiska universitets samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnesinstitutioner av en pånyttfödd variant av 1800-talets marxistiska ideologi - nu som då förklädd till vetenskaplig teori. Denna ideologi gjorde anspråk på att erbjuda en heltäckande förklaring av och prognos för den ekonomiska, sociala och politiska utvecklingen. Vietnamkriget, tredje världens frigörelse och ett växande missnöje med den västeuropeiska samhällsutvecklingen syntes ge nymarxisterna goda argument. Även kulturinstitutioner och massmedier påverkades av den marxistiska renässansen.
Nymarxismen försvann i stort sett i och med Sovjetkommunismens kollaps kring 1990. Men i slutet av 1990-talet framträdde ett slags efterföljare på många håll inom universitet och högskolor samt kulturliv och medier, nämligen den radikalfeministiska teorin - eller rättare sagt ideologin, eftersom denna självutnämnda teoribildning har lika litet med verklig vetenskaplig forskning att göra som marxismen. Till skillnad från den normala och med mera realistiska politiska metoder arbetande feminismen gjorde den radikalfeministiska ideologins företrädare anspråk på att ha funnit en vetenskaplig teori med den " patriarkala könsmaktordningens" störtande som utgångspunkt och yttersta mål.
Det finns naturligtvis viktiga skillnader mellan de marxistiska och radikalfeministiska ideologierna. Klasskampen har ersatts av könskampen, kapitalismen har fått ge plats åt det allestädes närvarande patriarkatet som orsaken till rådande förtryck, den kommunistiska drömmen om proletariatets seger och statens försvinnande har ingen motsvarighet hos radikalfeministerna. Men enligt min mening - grundad på många års jämförande observationer, särskilt med anknytning till arbetsmarknadsforskning - är likheterna mellan de båda ideologiska systemen av större betydelse än olikheterna.
Framför allt har radikalfeminismen i princip samma ambition som marxismen att ge en total, allomfattande teoretisk förklaring till rådande maktförhållanden och därtill hörande förtryck av den underordnade delen av samhället. Kapitalismen motsvaras här av patriarkatet. I båda fallen handlar det ytterst om våld och utsugning. Detta fastslås som en självklar utgångspunkt för samhällsanalysen, vars enda uppgift följaktligen blir att finna passande belägg för den redan intagna totalförklarande teoretiska positionen. Den marxist-feministiska analysen förutsätter alltså vad som skulle bevisas - ett klart brott mot den vetenskapliga forskningens huvudregel.
Vidare har radikalfeminismen i likhet med marxismen ett konfliktperspektiv inbyggt som en självklar förutsättning för alla resonemang om samhällsstrukturer, sociala relationer och härskande ideologier. Marxisternas hat mot kapitalismen förenades emellertid med en motvillig beundran för dess effektivitet och kreativitet. På ungefär samma sätt eggas radikalfeministernas manshat av avund mot det härskande kö-nets skicklighet att skapa och befästa sina maktpositioner. I båda fallen blir huvudmotståndaren föremål för såväl hat som försök till efterliknande.
Konfliktperspektivet utesluter i princip klass- och könsöverbryggande samförståndslösningar. Kompromisser betraktas som tecken på svaghet och bristande idétrohet. Från denna synpunkt ter sig både marxismens och radikalfeminismens hållning till demokratin som mer eller mindre problematisk. Att marxismen i dess realsocialistiska form är oförenlig med västerländsk demokrati inses ju numera av alla svenskar utom kretsen kring Lars Ohly samt avgrundsvänsterns sekter.
Radikalfeminismen har inte satts på samma förödande praktiska prov som marxismen, varför dess förhållande till demokratin är mera svårbedömbart. Men det finns i dess förkunnelse en tendens till ringaktning av demokratin i bemärkelsen av ett för alla demokratiska partier och intressegrupper gemensamt regelsystem. Den "sanna" demokratin är inte möjlig så länge männen har makten - det är radikalfeministens demokratisyn i ett nötskal.
Likheten med marxismens förakt för" den borgerliga demokratin" och med dess vision av den verkliga, alltså socialistiska, demokratin är ganska tydlig. Därmed inte sagt att radikalfeministerna skulle vara diktaturanhängare.
Slutligen finns det en påtaglig likhet mellan marxismen och radikalfeminismen i den meningen att båda dessa ideologier med totalförklarande anspråk har utgjort en bördig jordmån för sekterism.
En sekterism av en intensitet som för tanken till de otaliga exempel som kyrkohistorien erbjuder. Den som har mottagit det marxist-feministiska andedopet enligt en viss uttolkning av läran anser sig därmed vara delaktig i den enda sanna läran.
Intolerans mot andra åsikter blir den ofrånkomliga följden av sekterismen.
Har den nyväckta marxist-feminismen - en passande benämning för marxismens tvillingsyster radikalfemismen - någon praktisk betydelse? Kommer den inte att i likhet med marxismen förtvina därför att dess anspråk på totalförklarande svar på alla frågor genomskådas och därför att dess praktiska målsättningar undan för undan förverkligas genom demokratisk reformpolitik?
Jag tror tyvärr att svaret på den första frågan är ja och på den andra nej - i alla fall på kort sikt. Medan marxismen gradvis övergavs av den demokratiska arbetarrörelsen i Sverige och andra västeuropeiska länder efter 1918 och renässansen kring 1970 befanns vara en elitbetonad och snart övergående strömning, har radikalfemismen i Sverige på senare år nära nog lyckats etablera sig som ett slags överideologi - en statsfeminism.
Som min statsvetarkollega Bo Rothstein påvisat i ett stort antal förtjänstfulla debattinlägg har radikalfeminismen på ett anmärkningsvärt sätt flyttat fram sina positioner inom forskningspolitik och opinionsbildning.
De politiska partiernas ledning har med enstaka undantag visat en häpnadsväckande undfallenhet för den extrema feministiska agitationen. Samma undfallenhet har i stort sett präglat universitetsvärlden - oftast i form av total tystnad. Det är hög tid att börja aktivt motarbeta dessa totalistiska, manshatande och sekteristiska maktanspråk.
Jag vill avsluta detta inlägg med en situationsbild av läget beträffande kvinnor och forskning inom två samhällsvetenskapliga ämnen som jag känner väl sedan många år, nämligen statsvetenskap och nationalekonomi. Båda dessa universitetsämnen var fram till slutet av 1980-talet kända - eller snarare ökända - för att vara totalt mansdominerade i utbildningens alla stadier liksom i lärarkåren. I dag är läget helt annorlunda. Andelen kvinnor närmar sig hälften, och detta gäller även forskarutbildningen. Den kvinnliga andelen av lärarkåren ökar stadigt.
Med något enstaka undantag spelar radikalfeministisk teori ingen märkbar roll i undervisning och forskning. Medan marxist-feministerna i massmedier, partier och byråkratier agiterar och infiltrerar, reformerar universitetens mansdominerade bastioner sig själva och genomför verklig jämställdhet i samförståndets och samarbetets tecken. En bra förebild för jämställdhetens fortsatta framsteg.
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
