”Regeringen hycklar i sitt prat om utnämningspolitik”

Det är tid att börja utvärdera regeringens vallöften från 2006. Före valet riktade de borgerliga partierna skarp kritik mot utnämningspolitiken. De hävdade att den missbrukades. Löften om stora förändringar ställdes ut i valrörelsen. Bland annat deklarerade man att ”alla lediga tjänster till ledande befattningar inom staten ska utannonseras”.

Men en helt ny utredning som Riksdagens utredningstjänst gjort visar att rege­ringen i praktiken bara använt sig av utannonsering i hälften av de tillsättningar som gjorts och en mycket liten del, endast 10 av 93 utnämningar, har tillsatts enbart genom annonsering. Merparten av utnämningarna – 53 av totalt 93 utnämnda chefer – har genomförts utan att den som utnämnts sökt tjänsten. Över en tredjedel, 38 tjänster, har tillsatts i helt slutna processer utan vare sig annonsering eller konsulthjälp. Som kronan på verket har regeringen nu föreslagit mer hemlighetsmakeri kring utnämningar (se Bakgrund här intill). Sekretess ska som regel gälla för ansökningar till statliga toppjobb. Lagförslaget är lagt på riksdagens bord. Det är helt fel väg att gå. Regeringens tidigare prat om öppenhet och spårbarhet kan sammanfattas i ett enda ord: hyckleri.

Vi socialdemokrater kan nu konstatera att varken dagens system eller tidigare ordning fungerar tillfredsställande. Vi är beredda också till självkritik. Det fanns delar i utnämningspolitiken som inte fun­gerade tillfredsställande under föregående mandatperiod. Det parti jag företräder kommer därför att formulera en modern utnämningspolitik som korrigerar bristerna i dagens system och möter kraven på ökad insyn. Sverige förtjänar ett mer professionellt sätt att utse höga statliga chefer än vad som är fallet i dag.

En modern utnämningspolitik måste vila på insikten att utnämningsmakten är ett centralt instrument för att styra riket. Det gäller i synnerhet i det svenska systemet med fristående myndigheter som självständigt tolkar lagar och förordningar, samtidigt som deras uppgift är att utifrån regeringens direktiv omsätta regeringens politik i praktisk handling. Här har regeringen tre verktyg för att styra myndighetens verksamhet. Det första är budgeten, där de ekonomiska ramarna formuleras. Det andra är regleringsbrevet, där verksamhetens huvudsakliga inriktning slås fast. Det tredje är utnämningsmakten som ger regeringen möjlighet att utse de tjänstemän som ska driva myndigheternas verksamhet för att uppnå de mål regeringen satt upp.

Vi menar att det vore direkt olämpligt att skapa ett system där regeringen, med den grundlagsfästa uppgiften att styra riket, fråntas ansvaret att utnämna myndigheternas högsta tjänstemän. Det skulle begränsa regeringens möjligheter att genomföra sin politik i praktisk handling och därmed skapa otydlighet och försvåra ansvarsutkrävande. Att styra en verksamhet handlar i hög grad om att ha förmåga och mandat att utse de personer som ska leda arbetet. Det gäller i alla samhällssektorer. Förutsatt att man håller fast vid grundlagens bestämmelse om att tillsättningar ska ske på saklig grund såsom förtjänst och skicklighet, bör utnämningsmakten användas för att säkerställa en professionell styrning av våra myndigheter för att nå de politiska mål regeringen satt upp.

Trots det uppskruvade tonläget från de borgerliga partierna inför valet 2006 tycks man i regeringsställning ha insett betydelsen av utnämningspolitiken som styrinstrument. Resultatet av retorikens möte med verkligheten är nedslående. Analysen som Riksdagens utredningstjänst genomfört visar att departementen verkar göra lite som de själva vill. Det är närmast omöjligt att följa processerna eller finna den röda tråden. Ibland uppstår rent parodiska krumbukter som när regeringen redan bestämt sig för en kandidat men i slutskedet kallar in en konsult för att göra en bedömning, varpå statsministern meddelar att ”han är utvald av en fristående konsult i konkurrens med andra”. Så var fallet när Mikael Odenberg (M) gavs ett toppjobb.

Regeringen har med andra ord inte genomfört någon genomgripande förändring av utnämningspolitiken som den utlovade. Dagens system för utnämningar är knappast tillfredsställande. Men även i tidigare system fanns brister, till exempel vad gäller allmänhetens möjlighet att visa intresse för tjänster eller föreslå egna kandidater. Det finns därför anledning att öppna upp processen så att det blir en ökad insyn i hur rekryteringen genomförs. Regeringens proposition om ökad sekretess kommer att få helt motsatt verkan. Det man säkert kan säga är att med denna nya princip i utnämningspolitiken blir det i framtiden ingen som kan granska en tillsättning och avgöra om den verkligen vilar på grundlagens bestämmelser om förtjänst och skicklighet. En sådan lösning kan vi aldrig acceptera.

Följande principer bör vara vägledande i arbetet med att modernisera utnämningspolitiken:

1. Rekryteringsprocessen ska vara transparent i varje enskilt fall. Ett stramare regelverk som anger några olika modeller för rekryteringsprocessen ska utformas. Modellerna kan skilja sig åt till exempel när det gäller användning av annonser och andra möjligheter för allmänheten att söka tjänster. Utnämningar spänner över ett brett fält varför det inte går att i detalj reglera hur varje enskild utnämning ska ske. Däremot bör regeringen inför varje utnämning fatta beslut om vilken modell man valt och motiven bakom beslutet bör dokumenteras och offentliggöras.

2. Kravprofiler ska alltid upprättas i processens inledande skede och vara offentliga.

3. Ett öppet ansökningsförfarande ska grundas på offentlighetsprincipen men inte utsätta enskilda sökande för skada. Regeringen ska inte på eget initiativ hemlighålla ansökningar, men det ska skapas möjligheter för enskilda sökande att undvika att deras ansökningar blir offentliga. Hur detta bäst kan ske måste utredas och noga övervägas. Vi behöver därefter göra nödvändiga förändringar i sekretesslagen.

4. Rekryteringsprocesserna ska vara spårbara. Det innebär att de olika stegen i processen ska dokumenteras och inkommet material arkiveras på ett betydligt bättre och mer systematiskt sätt än vad som sker nu.

5. Regeringens hantering av utnämningsmakten ska följas upp systematiskt. Därför bör regeringen varje år lämna en skriftlig redovisning av de utnämningar som genomförts och omständigheterna runt dessa.

Vi kommer att återkomma med mer detaljerade förslag kring rekryteringsprocessen med utgångspunkt från dessa principer.

Det är hög tid att formulera en modern utnämningspolitik för en ny tid. Syftet måste vara att värna regeringens grundlagsfästa förutsättningar att styra riket och samtidigt öka insynen i systemet. I detta arbete inbjuder vi alla konstruktiva krafter att medverka.

Sven-Erik Österberg
gruppledare (S) i riksdagen

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut