"S-märkta kommissarier styr den svenska forskningen"

Trots att de till sin natur är olika verksamheter bygger forskning och demokrati delvis på samma grundidé, nämligen att vi ännu inte är helt säkra på vår sak. Om vi faktiskt var helt säkra behövde vi naturligtvis inte forska vidare. Demokrati bygger intressant nog på en likartad idé, nämligen att vi ännu inte är säkra på att vi har funnit de rätta svaren på samhällets olika problem.

Visste vi helt säkert vore valkampanjer, nya utredningar och eventuella regeringsskiften alldeles onödiga. Inom mitt eget område, samhällsvetenskapen, är detta ovisshetens primat uppenbart. Vi är ännu inte helt säkra på vilka åtgärder som är bäst lämpade för att minska utslagningen från arbetslivet, öka jämställdheten och åstadkomma integration av invandrare för att nämna några aktuella exempel.

Inom forskningen kommer ständigt nya teoretiska perspektiv och nya data att förändra vad vi anser oss veta. Inom demokratin kommer på motsvarande sätt nya värderingar och folkliga krav att ställas som gör att gamla sanningar måste omprövas. För både demokrati och forskning ligger således svaren framåt och inte bakåt i tiden. Härvidlag skiljer sig dessa ifrån mera fundamentalistiska verksamheter där svaren återfinns i texter som ligger långt, ibland till och med väldigt långt, tillbaka i tiden.

Om svaren ligger framåt i tiden behöver både demokrati och forskning organiseras så att nya tankar också kan komma fram. Inom demokratin är detta uppenbart - vi inte kan tänka oss en demokrati utan pressfrihet och yttrandefrihet. Forskningssystemet måste på motsvarande sätt organiseras så att nya idéer och teorier kan prövas.

Här blir det genast svårare eftersom nya forskningsrön, särskilt inom den samhällsvetenskapliga forskningen, kan komma att ifrågasätta den etablerade politiken. Vad om ny forskning kan visa att det finns bättre sätt att bedriva penningpolitik, integ-
rationspolitik och arbetsmarknadspolitik än de som den nuvarande regeringen står för?

Det är just av detta skäl som forskningens oberoende av den politiska makten är viktigt eftersom nya forskningsrön och tankemodeller behövs då vi, återigen, inte vet helt säkert.

I just detta avseende ser det tämligen bekymmersamt ut i dag. Regeringen Persson har under sina år vid makten inte kunnat hålla tillbaka för frestelsen att inom betydande delar av forskningen utveckla vad som inte kan kallas för något annat än ett socialdemokratiskt kommissarievälde.

Inom ett stort antal och för partiet politiskt särskilt känsliga områden har man etablerat en forskningspolitik som innebär att partifunktionärer och inte forskare detaljstyr forskningens inriktning.

Låt mig ta några exempel: EU-politiken har sedan länge varit ett stort bekymmer för regeringen. Här har man då inrättat ett särskilt forskningsinstitut (benämnt Svenska institutet för Europapolitiska studier) med före detta statsrådet Mats Hellström som ordförande.

Förhållandena i arbetslivet är också ett bekymmer för regeringen med problem som ökad utslagning och hög arbetslöshet. Här har man nyligen utsett den före detta statssekreteraren Mikael Sjöberg till chef för Arbetslivsinstitutet där mycket av denna forskning sker.

En stor del av svensk samhällsforskning har tidigare utförts av forskande utredningar såsom till exempel den stora Maktutredningen som leddes av ett team välrenommerade forskare. Numera är denna ordning ändrad så att vi har politiker som leder detta slags forskande utredningar. Till ordförande i den så kallade Kvinnomaktsutedningen utsåg man således en lojal s-politiker.

Vad gäller den så kallade integrationspolitiska utredningen som nu verkar valde Mona Sahlin för något år sedan att helt sonika byta ut ledningen eftersom hon ville ha forskningsresultat som mera låg i linje med partiets ideologi.

Hur går det då i praktiken till inom denna socialdemokratiskt styrda forskning. Om detta kan jag vittna eftersom jag varit där.

Ett område som är särskilt angeläget för Göran Persson är "hållbar utveckling". Här återfinns ett särskilt penningstarkt organ, nämligen Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (Mistra) där regeringen utser styrelse. Chef är Måns Lönnroth, också han före detta socialdemokratisk statssekreterare.

Så här går det till: Man blir kontaktad då sagde Lönnroth hört att man håller på med något som kan vara intressant för miljöforskningen och gärna vill ha en ansökan om forskningsmedel. Roligt som forskare naturligtvis, men det finns ett krux visar det sig. Ansökan skall vara så omfattande att den i princip bara kan göras om man erhåller ett planeringsanslag.

Sådana bestämmer sagde Lönnroth själv över visar det sig och därmed styr han i praktiken enväldigt över vilka som har chans att erhålla anslag.

När man så väl erhållit detta planeringsanslag (roligt igen) skall det utses en styrelse som skall övervaka utformningen av ansökan. Förslag på forskare med erfarenhet från området som jag kom med avvisades saklöst till förmån för personer utan forskarerfarenhet men som ingick i Lönnroths politiska nätverk.

Styrelsen, visade det sig, är inte alls tänkt att fungera som en vanlig styrelse, det vill säga utgöra ett stöd för själva verksamheten. I stället fungerar den som Lönnroths förlängda kontrollorgan. Är dessa politruker inte nöjda med hur arbetet med ansökan utvecklar sig får man som forskare inte någon möjlighet att re-agera på eller åtgärda problemen. I stället rapporterar de direkt till sagde Lönnroth som därefter skickar hotfulla meddelanden om att programmet förefaller utveckla sig i för hans politiska intressen olämpliga banor.

Till detta kommer att när ansökan slutligen skall bedömas är det inte nog med en vetenskapligt kompetent bedömargrupp. Lönnroth tillsätter också en grupp som skall bedöma den politiska och ekonomiska nyttan av programmet.

Idén är i sig löjlig eftersom man i riktig forskning inte kan veta vilka forskningsresultat man ska komma fram till och därför inte kan veta om de kan bli nyttiga.

I stället handlar denna så kallade nyttoutvärdering om att Lönnroth försett sig med en möjlighet att kunna avvisa forskningsansökningar som han av politiska eller andra skäl ogillar även om de skulle få synnerligen goda vitsord i den vetenskapliga bedömningen.

I realiteten styr Lönnroth denna synnerligen penningstinna verksamhet efter eget gottfinnande. Tilläggas kan att jag i dagsläget inte vet hur det kommer att gå för den ansökan jag varit ansvarig för att ta fram - bedömargrupperna arbetar just nu med utvärderingen. Men hur det än går är jag en viktig erfarenhet rikare, nämligen att verkligheten i den politiska styrningen av svensk forskning är mycket värre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

För att få fram forskning om politiskt angelägna problem är allt detta institutsmakeri helt onödigt. Regeringen hade i stället kunnat anslå medel till Vetenskapsrådet för dessa forskningsområden. Ansökningar om forskningsmedel hade då prövats på det sätt som är gängse internationellt, det vill säga genom anlitandet av vetenskapligt kvalificerade bedömare.

Förklaringen till denna politisering av forskningen kan således inte ligga i att regeringen har velat prioritera särskilt angelägna forskningsområden. I stället är den enda rimliga förklaringen att man vill skaffa sig detaljkontroll över vilka enskilda forskare som erhåller anslag.

Jag har tidigare argumenterat för att denna politisering skadar den svenska forskningens kvalitet. Till detta vill jag nu lägga att politiseringen av svensk forskning nu måste anses skadlig också för den svenska demokratins vitalitet.

Det går naturligtvis inte att mäta hur många nya och intressanta forskningsresultat vi gått miste om genom denna socialdemokratiska politisering av forskningen.

Men det är min ståndpunkt att för den svenska demokratins vitalitet måste nu detta socialdemokratiska kommissarievälde över forskningen brytas.

Bo Rothstein

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut