"Sexmissbrukare bakom de flesta våldtäkterna"

Massmedierna har varit fulla av sensationella rubriker den senaste tiden som har handlat om grova övergrepp och sexuellt våld mot barn, tonårstjejer och kvinnor. Vi blir alla upprörda och illa till mods över de allvarliga kränkningar som de utsätts för och det är nära till hands och frestande att ropa på så hårda straff som möjligt. Men frågan är om långa fängelsestraff är den enda och bästa vägen för att komma tillrätta med dessa brott.

Visserligen kan vi inte säkert veta hur diagnosen skulle se ut när det gäller de så kallade Stureplansprofilerna eftersom vi inte träffat dem, men mönstret är ändå tydligt. Förnedring och utbyte av smärta för sexuell stimulans parat med att det finns ett offer med är kännetecken för ett sexmissbruk eller sexuellt dysberoende. Ett av de viktigaste kriterierna här är just att det sker övergrepp som medför allvarliga negativa konsekvenser. Det sker också tvångmässigt med en besatthet som inte går att stoppa, inte ens om man själv vill.

Sexuellt dysberoende har kallats sexmissbruk, sex- och kärleksberoende, relationsmissbruk och sexberoende. Oavsett vad man väljer att kalla det är det fråga om tvångsmässiga beteenden - aktiviteter och upplevelser som helt och hållet dominerar den sexuellt dysberoendes liv.

Det finns inte bara ett beteendemönster som definierar sexuellt dysberoende. På Dysberoendekliniken märker vi att de sexuella aktiviteter man oftast söker hjälp för är tvångsmässig onani, tvångsmässig jakt på relationer, pornografi, prostitution, exhibitionism, voyeurism, telefonsex, övergrepp, incest, våldtäkt och sexualitet med inslag av våld.

Det är framför allt tre grundläggande saker man tar hänsyn till när sexuellt dysberoende ska definieras:

1. Upplever jag att jag har förlorat förmågan att bestämma mig för om jag ska ägna mig åt mina specifika sexuella beteenden eller inte?

2. Upplever jag tydliga negativa konsekvenser av det jag gör sexuellt sett?

3. Upplever jag att jag konstant tänker på mina specifika sexuella beteenden även när jag inte vill?

De vanligaste negativa konsekvenserna av sexuellt dysberoende för den enskilde är isolering, känslor av ensamhet, depression och hopplöshet, skuld, skam, oförmåga att utveckla färdigheter, oförmåga att vara närvarande i en varaktig relation och ångest. Även självmordstankar, självmordsförsök och självmord finns med.i bilden.

Man brukar kategorisera missbruket i tre nivåer: 1) fantasisex med till exempel tvångsmässigt onanerande, 2) förförelse och erövring med till exempel en ständig jakt på nya partners via krogen och Internet, samt 3) incest, våldtäkt och övriga övergrepp som är den allvarligaste nivån.

Här kan som sagt de så kallade Stureplansprofilerna mycket väl passa in, då studier i USA visar att 55 procent av sexuellt relaterade brott grundar sig i sexmissbruk. Det finns anledning att tro att siffrorna för Sveriges del är ungefär desamma eftersom våra kulturella mönster är lika.

Det behövs en större medvetenhet och kunskap om vad sexmissbruk är. Många människor skulle då få en chans att få hjälp i ett tidigare skede innan katastrofen är ett faktum.

Mellan 80 och 90 procent av dem som söker hjälp för sexuellt dysberoende (sexmissbruk) riskerar att föra vidare sexuellt överförbara sjukdomar. I Sverige råder för närvarande en klamydiaepidemi. Hivspridningen har också ökat kraftigt det senaste året, numera främst i heterosexuella relationer. Detta medför stor ekonomisk belastning för sjukvården, för att inte tala om samhällets kostnader på grund av splittrade familjer och personliga tragedier. Och för arbetsgivare som drabbas i det sexuella dysberoendets kölvatten.

Många av dessa hjälpsökande har inte råd att betala sin behandling själva. På Dysberoendekliniken gör vi vad vi kan för att hjälpa även dessa. Vi har alltså ett antal personer på så kallade "friplatser" hos oss, som vi bekostar själva. Tyvärr är det flera månaders kö till dessa. Utan undantag är de som söker friplats människor som har prövat väldigt många olika saker för att få hjälp för sitt sexmissbruk - de har sökt hjälp via socialtjänst, läkare, psykmottagningar.

Sedan Dysberoendekliniken startade den 20 oktober 2004 har antalet medlemmar i så kallade "självhjälpsgrupper" för människor med sexuellt relaterade problem ökat med över 300 procent (Anonyma sexuellt dysberoende, Sex and love addicts anonymous, Sex addicts anonymous. Dessa grupper bygger på samma filosofi som Anonyma alkoholister).

Så gott som alla som gått behandling mot sexmissbruk hos oss har förändrat sina liv i grunden - från kaos till livskvalitet. Dessa personer sprider inte längre sexuellt överförbara sjukdomar. De förändringar de genomfört i sin livsstil tack vare behandlingen innebär att de inte längre belastar samhällets begränsade resurser.

De som har det allra svårast att finansiera sin behandling är kvinnor. De kvinnor som har ingått/ingår i behandlingsgrupp på Dysberoendekliniken är genomgående ensamstående lågavlönade och ett fåtal har fått bistånd genom socialtjänst eller landsting.

Sexuellt dysberoende är ett tillstånd som är djupt skambelagt och då speciellt för kvinnliga dysberoende. Innan man söker hjälp har beroendet gått väldigt långt och kvinnan i fråga är förutom i akut behov av hjälp också en högriskfaktor för smittspridning av sexuellt överförbara sjukdomar

En annan stor grupp som sällan uppmärksammas är hustrur/partners till sexuellt dysberoende män. De behöver få adekvat kunskap och terapi för att bland annat lära sig sätta gränser gentemot sexmissbruket. Gränser som ofta leder till att missbrukaren söker hjälp. Anhöriga har sällan möjlighet att få ekonomiskt bistånd för att förändra sin situation och därmed också vara en viktig faktor i att initiera en förändring.

Sexuellt dysberoende är ett tillstånd som påverkar alla medlemmar i familjen. Hos de människor som söker hjälp hos oss och som bor i ett parförhållande eller är gifta etc ser vi det som nödvändigt att den anhöriga är delaktig i sin partners behandling. Oftast är det även viktigt att partnern har möjlighet att bearbeta de svek, kränkningar och trauman som är ett resultat av det sexuella dysberoendet.

Nu måste också samhället ta sitt ansvar. Myndigheter stoppar huvudet i sanden. Sexmissbruk kommer inte att försvinna bara för att man inte låtsas om det. Vår erfarenhet är tvärtom - sexmissbruket eskalerar snabbt i samhället i samma takt som lättillgängligheten till sex via exempelvis Internet och mobiltelefoner ökar.

Vi har märkt att insatser som lindrar symtomen, det vill säga direkt smittspridning, givetvis hjälper och är viktiga men tar inte tag i roten till problemet. Vi tror att det behöver finnas tre förutsättningar för att människor ska uppnå en längre tids tillfrisknande från sexuellt dysberoende:

Tillgång till och medlemskap i nämnda självhjälpsgrupper (ASD, SAA och/eller SLAA).

Deltagande i ett behandlingsprogram vars främsta syfte är att stoppa destruktiva sexuella utageranden.

Traumabearbetning.

Vi hoppas att det nya året för med sig ökad medvetenhet om de samhällsproblem som följer i det sexuella dysberoendets spår. Vi hoppas också att det innebär en större insats för att hjälpa dessa människor att tillfriskna.

ERIK SUNDBY
MICHAEL FUCHS

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut