"Sista stora chansen nå en tvåstatslösning"

När vi i kväll sätter oss till middag i Washington inleds det första verkligt seriösa försöket att nå en fred mellan Israel och palestinierna på åtskilliga år. Och i Annapolis i morgon hoppas vi få en överenskommelse att de bägge parterna nu skall inleda allvarliga, resultatorienterade och tidsbegränsade samtal syftande till en verklig fred.

Den konventionella visheten just nu förefaller vara att utsikten för att dessa ansträngningar skall krönas med framgång är relativt begränsade, och det är förvisso inte särskilt svårt att se problem som ligger framför förhandlarna och att ifrågasätta om de verkligen kommer att vara beredda till de eftergifter som kommer att krävas.

För oss med ett visst ansvar för dessa frågor finns dock en viss skyldighet att vara optimistiska. Det är inte genom ständig pessimism som världen förändras till det bättre, utan genom att faktiskt försöka göra det som alla inser måste göras.

Men om jag hyser en försiktig optimism inför det som förhoppningsvis kommer att ta sin början i Annapolis i morgon är det dock inte främst av den anledningen, utan på grund av den förändring i grundläggande attityder som jag tyckt mig märka hos konfliktens olika parter under främst det senaste året.

Förr fanns det en viss tendens att säga att förutsättningarna för en fred på den egna sidans grundläggande villkor över tiden nog skulle förbättras, och att det därför kanske inte gjorde så mycket om en möjlighet till fred för ögonblicket passerades. Det var inte svårt att finna den attityden såväl på den israeliska som på den palestinska sidan.

Men nu är det annorlunda. De motsättningar vi ser inom den muslimska världen, och de spänningar som riskerar att byggas upp under de kommande åren, kan mycket väl komma att leda till att de grundläggande förutsättningarna för en rimlig fred från såväl israelisk som palestinsk utgångspunkt försämras framöver.

Under något decennium har stödet för en tvåstatslösning på det grundläggande problemet mellan Jordanfloden och Medelhavet successivt växt. Den nuvarande amerikanska Bush-administrationen var den första amerikanska administration som explicit anslöt sig till målet, så gjorde också Israels förre premiärminister Ariel Sharon i ett historiskt anförande inför FN:s generalförsamling och så är det också i den betydelsefulla arabiska fredsplanen.

Det innebär en betydande förändring. I den israeliska debatten var det inte länge sedan man kunde höra tongivande politiker i grunden ifrågasätta en tvåstatslösning. Och på den palestinska sidan har vi sett en utveckling där också Hamas successivt kommit att tala i termer av en palestinsk stat inom de gränser som rådde 1967 - därmed de facto erkännande att på andra sidan dessa gränser kommer staten Israel att finnas.

Samtidigt som detta sker har vi dock i delar av den muslimska världen sett framväxten av mer militanta krafter med en mer fundamentalistisk agenda. Den iranske presidenten Ahmadinejads hatfyllda retorik skall måhända inte tas på fullt allvar i alla delar, men att den slagit an en sträng i vida delar av den muslimska världen går dessvärre inte att alldeles bortse från.

Kanske är det så att det som förhoppningsvis kommer att inledas i Annapolis i morgon är den sista stora möjligheten för en genuin tvåstatslösning. Alla inser - det har bitter erfarenhet lärt alla - att skulle samtalen misslyckas kommer situationen i området med all sannolikhet att försämras dramatiskt.

Det är tyvärr lätt att se att president Abbas då kommer att försvinna från den palestinska sidan, och i hans ställe kan mycket väl mer militanta krafter komma att ta över. Den "partner för fred" som Israel så länge sagt sig sakna, men som man i dag så tydligt har, skulle försvinna.

Och i förlängningen av detta kan mycket väl ligga att de förutsättningar för en tvåstatslösning som finns i dag successivt eroderas och försvinner. Att det vore en katastrof - inte minst för staten Israel - behöver knappast påpekas.

Alla vet relativt väl hur en fred kan komma att se ut. Inte minst i Taba-förhandlingarna låg alla frågor och så gott som alla lösningar på bordet. Det som kan komma att bli resultatet av det som förhoppningsvis inleds i morgon kommer knappast att i något mer avgörande hänseende avvika från det som tidigare förhandlare har slitit med.

I grunden handlar det om att Israel måste acceptera att det på Västbanken och Gaza etableras en palestinsk stat, och att denna stat måste acceptera och vara beredd att fullt ut leva i fred med den judiska staten Israel. Men att bli av med ockupationspolitikens tunga moraliska börda innebär i grunden en befrielse för staten Israel.

Att vissa justeringar av 1967 års gräns kommer att vara nödvändiga är uppenbart - någon form av förbindelse mellan Västbanken och Gaza liksom inkluderandet av enskilda stora och gränsnära judiska bosättningar i staten Israel tillhör dessa. Och Jerusalem måste kunna bli en huvudstad för bägge dessa stater liksom en stad öppen för alla Abrahams tre religioner.

Att bygga en fungerande palestinsk stat kommer att bli en krävande uppgift. Att den måste ha ett sammanhängande territorium med fritt tillträde till omvärlden är alldeles uppenbart. Men den måste också fullt ut kunna ta sin del av ansvaret för säkerheten i området i dess helhet. Israels territorium får inte utnyttjas för attacker mot Palestina, och Palestinas territorium får inte utnyttjas för hot eller attacker mot Israel.

Huvudansvaret för att bygga denna palestinska stat ligger alldeles självklart på palestinierna själva. Men den demokratiska mognad jag sett dem visa i president- och parlamentsval inger mig dock viss optimism.

Vi i EU har redan påbörjat det konkreta arbetet med en aktionsplan inte minst för att ge möjligheter till den palestinska ekonomin. Som en av de allra största bidragsgivarna till de palestinska områdena har självfallet Sverige möjlighet att inom denna ram spela en viktig roll.

På den planerade internationella konferensen i Paris den 17 december kommer vi att diskutera detta ytterligare.

Många bedömare ser en avgörande nackdel i det man uppfattar som svaga politiska ledningar i Ramallah, Jerusalem och Washington just nu. Jag tror snarare att den politiska situationen kan innebära en fördel - i samtliga dessa tre städer vet man att en fredsöverenskommelse skulle vara en alldeles avgörande politisk vinst.

Men detta innebär inte att en överenskommelse med nödvändighet kommer att välkomnas av alla. Fortfarande finns de som tror att staten Israel kan utplånas, eller att det kan byggas ett Storisrael där den palestinska befolkningen antingen förtrycks eller fördrivs. Vi har att se fram mot hårda politiska strider där en fred skall förankras i politiska system som också hyser dem som inte ser någon annan fred än den andra sidans utplånande eller underkastelse.

Allt tyder dock på ett det finns en bastant majoritet i såväl de palestinska områdena som i Israel för en fast fred enligt de linjer som i allt väsentligt är kända.

Att underskatta svårigheterna vore dock farligt. Inte minst därför tror jag att det finns anledning att sträva efter en förhandling som inte blir alltför utdragen. I processer som dessa är det viktigt att det finns ett betydande momentum. Endast då kan freden verkligen säkras.

Det kan alls inte uteslutas att vi kommer att misslyckas i Annapolis eller att jag och alla andra kommer att bli grymt besvikna en bit in i 2008. Fred kan ofta verka självklart, men jag vet hur svårt det trots detta kan vara. Alldeles säkert kommer vi att se många rubriker om kris, motsättningar och möjliga sammanbrott under de närmaste månadernas förhandlingar.

Men det som i dag gäller är att göra vårt yttersta för att det som inleds i Washington i kväll skall leda till den fred som så många alltsedan 1948 drömt om.
carl bildt

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut