"Självmorden ökar starkt bland unga invandrare"

Påståendet att den svenska psykiatrin är ett fungerande samhällsinstitution - och som alla bör vara stolta över - kan vara en sanning med talrika modifikationer. Ty om psykiatrin fungerar så väl, är frågan för vilka sociala grupperingar den fungerar bäst, och för vilka den fungerar mindre väl.

Skall man exempelvis mäta allmänhetens psykiatriska status utifrån den påtalade minskningen i självmordsstatistiken, kan vi konstatera att minskningen inte har tillfallit de mindre privilegierade grupperna i samhället. Medan den officiella självmordsstatistiken visar på en minskning i antal självmordsfall, visar den transkulturella analysen av statistiken att självmord bland utrikesfödda invandrare till Sverige tvärtom ökat dramatiskt bland vissa grupper.

Om vi först examinerar fenomenet "självmord bland unga" - alltså i åldersgruppen 15 till 24 år, som nyligen blev föremål för stor medial uppmärksamhet kan vi konstatera att en tredjedel av dödsfallen gäller unga invandrare. Med hjälp av statistiken över dödsorsaker den senaste femårsperioden (2000-2004), kan vi fastställa att av totalt 212 suicidfall i hela riket är sextiosex - eller 31 procent - invandrarfall. Statistiken omfattar unga med uppehållstillstånd. Asylsökande finns ännu inte redovisade. Siffrorna kan därför visa sig än mer alarmerande.

Min forskargrupp på Karolinska institutet har funnit att det i själva verket finns en statistiskt signifikant överrepresentation av invandrare bland ungdomarnas självmord i Sverige 2000-2004. Och här finns inte längre den överväldigande andelen av invandrare från Finland eller Norra Europa. Faktum är att invandrare från övriga Europa är en minoritet i denna grupp. Här finns nu unga flyktingar från länder som härjades av krig, förtryck, och misär.

I inlägget "Självmorden i Sverige har halverats på 25 år" (DN Debatt 14/10) för psykiatern David Eberhard fram tesen att den psykiska ohälsan inte egentligen har kunnat öka - som man annars i allmänheten gör gällande - eftersom detta skulle ha visat sig exempelvis i ökning av självmord i riket. Jag delar principiellt denna uppfattning. Emellertid behöver det som gäller för hela rikets statistik inte gälla samtliga sociala grupper som nationen innefattar. Självmordsfenomenet visar en annorlunda epidemiologisk företeelse hos vissa grupper och kan vara modifierad av den svenska psykiatrins sociala inställningen. Självmord kan väl ha halverats på 25 år i Sverige, men det är likväl sanning att självmord bland invandrarungdomar tyvärr fördubblats mellan 1987 och 2004.

För att illustrera hur allvarligt problemet är kan man enkelt hänvisa till en jämförelse av dödstal ("suicide rate"), som vanligtvis refererar till en fraktion per 100.000 invånare i respektive grupp. I den senaste statistiken 2004 var dödstalet för unga invandrare över trettio per hundratusen. För svenskfödda ungdomar var den endast 3,2 per hundratusen.

För fattiga svenskar, eller för individer som bor i fattigare svenska kommuner, har risken för att begå självmord visat sig högre än för dem som bor i mer välbärgade områden. Exempelvis Danderyd, Sveriges rikaste kommun, har under många år haft den allra lägsta självsmordsfrekvensen bland samtliga svenska kommuner. Och när vi i en tidigare studie kombinerade socioekonomiska aspekter och födelseland i en jämförelse av rika (Lidingö/Danderyd) och fattiga (Södertälje/Botkyrka) kommuner i Stockholm avseende självmord, kunde vi konstatera inte bara högsta dödstal i de mest fattiga och mest invandrartäta kommunerna. Individer som begick självmord även i de rikare kommunerna tillhörde oftast låginkomstgruppen. Självmordsbeteende är i högsta grad en folkhälsoproblem med psykiatriska dimensioner.

Självmord är inte ett "öde" som drabbar oss, utan en onödig beteende som bör och kan förebyggas. Psykiatrins roll i förebyggande av självmord kan inte nonchaleras. Psykiatrins påverkan kan inte reduceras till ett marginellt bidrag.

För det första bär den svenska psykiatrin ett unik ansvar vid vissa dödsfall som inträffat i samband med en alldeles för tidig utskrivning av psykiatriska patienter eller efter en till synes bristfällig suicidriskbedömning.

För det andra har mestadels fullbordade självmordsfall visat på en klar association med psykiatrisk diagnos.

För det tredje har vi följande kärnfråga: Antingen är psykiatrisk behandling av nytta för att hålla suicidbeteende under kontroll - eller så behöver dessa patienter inte göra sig något besvär med att gå till psykiatriska kliniker eftersom psykiatri anses ha föga att göra med en ändring av landets självmordstal - som det exempelvis påstås på DN Debatt 14/10.

Ett klargörande i den frågan är oerhört viktigt för att bedöma den svenska psykiatrins agerande gentemot invandrare som visat ett suicidalt beteende, som tyvärr många gånger slutar med dödsfall. I en annan studie som jag tillsammans med Marie Åsberg och Kari Ormstad publicerat i Nordic Journal of Psychiatry påvisades att invandrare som senare begick självmord sökte signifikant mindre hjälp vid psykakutmottagning i jämförelse med svenskar. Ännu allvarligare var att av dem som sökte hjälp vid psykakutmottagningar blev svenskar i större utsträckning än invandrare inlagda för behandling, trots samma suicidala problematik. Flera vetenskapliga studier på olika håll har har funnit samma överrepresentation för invandrare i den svenska självmordsstatistiken.

Efter att ha utrett hundratals utländska patienter som bär effekterna av traumatisk stress, är min slutsats att en bidragande orsak vid flyktingarnas självmord finns att söka i samhällets bemötande.

I stället för att i huvudsak se invandrarens särskilda kulturer och seder som orsak - såsom har varit trenden - är det dags att undersöka hur vissa strukturella faktorer bidrar, särskild samhällets institutioner inom bland annat psykiatrin.

MARCELLO FERRADA-NOLI

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut