”Svaren ett formligt vax i Eva Lundgrens händer”

Diskussionen kring Eva Lundgrens vetenskapliga meriter har koncentrerats till hennes påståenden om häxseanser där barn våldtagits, mördats och ätits upp i betydande omfattning. Lundgrens egen linje har varit att det är sekundärt om hennes forskning refererar till händelser i sinnevärlden. När specifika uppgifter namn, tidpunkt, kvarlevor efterlysts har hon med suverän självkänsla värjt sig mot all småaktig positivism. Hennes drabanter har utmålat kravet på källredovisning som ett utslag av illvilja eller ideologisk krigföring, och Lundgren har dragit paralleller mellan sin belägenhet och stämningen hos Kafka DN Debatt 13/11 en litet smaklös parallell för den som tagit del av bägge storheternas skrifter.
Att bemöta saklig kritik med Lundgrens-ka orakelsvar är en lyx få vetenskapsmän kan unna sig. En historiker som skriver en monografi om en fältherre som existerar endast i hans fantasi eller en expert på mikroorganismer som endast kan observeras av henne själv, har inget sådant förtroendekonto att dra på.
Debatten har givit belägg för att det långt ifrån är bara Lundgren som anser verklighetsförankringen vara en ideologisk fråga det vill säga en smaksak. Hennes partigängare återfinns inte bara bland enklare debattörer, utan också i regeringen, i den pedagogiska nomenklaturan, i domstolar, inom polisen och mest spöklikt inne på universiteten, där det vetenskapliga arvet skulle vårdas.

I. Existerar de sekulära intervjupersonerna?
Jag har ägnat en tid åt närläsning av Lundgrens forskning kring det hon kallar normaliseringsprocessen av våldsamma relationer. Det rör sig om intervjuer hon skall ha gjort 19861990. Materialet utgörs enligt Eva Lundgren av fyra grupper. De 20 medlemmarna i intervjugrupp I är namngivna med förnamn och utgör ett snävt urval: våldsamma män med kristna delirier samt deras hustrur-offer. Sällskapet återkommer gång på gång i Lundgrens böcker, ibland med redovisad källa, ibland inte. Medlemmarna i de andra tre grupperna, som enligt Lundgren utgörs av icke-religiösa intervjuobjekt, namnges aldrig. De har också satt ytterst sparsamma spår i Eva Lundgrens produktion. Jag har plöjt flera av hennes böcker och flera akademiska uppsatser, men endast lyckats driva upp tre textställen som anknyter till detta material, sammanlagt ett dussin rader i Feminist Theory and Violent Empiricism.
Det säkraste sättet att tysta det elaka skvallret om de sekulära sagesmännen vore ju att lägga fram grundmaterialet. Detta skall, har Eva Lundgren uppgivit, ha deponerats hos Norges forskningsråd i form av en rapport där projektresultatet redovisas.
Men varken Norska forskningsrådet eller Senter for humanistisk kvinneforskning vid universitet i Bergen, där Eva Lundgren genomförde sitt forskningprojekt, har kunnat hitta någon sådan rapport!

Eva Lundgren beskriver själv de kristna som a limited segment of the material. Men det är det enda stoff som står till buds för den som vill syna hennes projekt. De intervjuade herrarna är narraktiga och ondskefulla personer vars begränsade användbarhet för svepande generaliseringar ligger i öppen dag. Det är dock, som sagt, deras vittnesmål som är Eva Lundgrens helt dominerande faktaunderlag. Detta trots att hon länge kritiserats för att ha överexploaterat stoffet från Grupp 1 och trots att hon uppger sig besitta ampelt material av annat slag!

II. Har intervjusvaren manipulerats?
Låt oss titta litet närmare på Anders, som intervjuats 19871988. Han är läkare och har varit gift med Cecilie. I den första versionen, Gud och alla andra karlar, 1990, talar Anders om hur Den helige ande tar honom i besittning:
Jag känner mig väldigt stark och säker ... och ... tackar Herren ... för att han givit mig uppgifter ... och ... gåvan att prisa honom i tungor. (Mina sammandragningar.)
Lundgren frågar:
Men när det kändes så speciellt, var det för att du fick vanligt stånd då, som män får?
Anders är inte med på noterna, han tycker det är en vulgär fråga, det hela är mycket större, att bli uppfylld av Gud. Han orerar om gemenskap och nåd.
Lundgren upprepar:
Men förnekar du att man kan få stånd i sådana sammanhang?
Det är så det, det ... det ... Djävulen är ju där.
Nu följer ett replikskifte där Lundgren försöker få Anders att erkänna att han tänt sexuellt då han misshandlat sin hustru. Anders stretar emot. Lundgren misslyckas med att få honom att erkänna det sexuella sambandet.
I Våldets normaliseringsprocess från 1991 citerar Lundgren på nytt Anders, som hon enligt egen utsago inte intervjuat sedan 19871988. Nu uppträder han på sidan 13 utan förbehåll. När han slår sin hustru är det ...jag som bestämmer om resultatet skall bli död eller liv. Ännu mer sällsamt förändrad framstår Anders nu i fråga om sin sexuella tändning. Han hymlar inte och har radikalt närmat sig Lundgrens önskemål i den tidigare versionen:
... Det känns sexuellt också, men jag har inte lust att använda en vulgär terminologi om sexuell tändning och stånd ...
Om Anders medgivit att det kändes sexuellt i intervjun hade Lundgren naturligtvis publicerat detta redan 1990. Vad har hänt sedan dess? I nyutgåvan av Normaliseringsprocessen, 2004, har Anders radikalisering fortskridit. Han förekommer anonymt, utan källhänvisning, och tituleras mannen, vilket faller sig naturligt eftersom studieföremålet denna gång inte är norska dårsekter, utan mänskligheten. Anders introduceras så här:
... styra liv och död. Och det är precis vad mannen gör: han bestämmer hur nära dödsgränsen han i varje ögonblick ... skall föra kvinnan, han avgör om hon skall leva eller dö nu ...
Nota bene: dessa var, nästan ordagrant, Anders ord 1991. Nu är de Lundgrens ord.
Den ursprunglige Anders, från 1990, uttryckte sig slingrande och fegt. Anders 1991 gick mer rakt på sak och erkände saker han förnekat 1990, medan Anders årgång 2004 mest låter som en agitator för det han så enträget förnekat i sitt första framträdande.
1990 ville Anders inte prata om orgasmer. Han förnekade sin exhustrus uppgifter:
... Jag befattar mig inte med orgasmer. Jag har viktigare saker att göra. Jag ska främja Guds rike på jorden.
1991 utan att ha hörts på nytt låter den pryde Anders mycket annorlunda. Han talar visst om orgasmer och styrker sin hustrus tes:
Cecilie, hon uttrycker det så bra, hon sa att hon trodde att jag fick mina orgasmer när jag hade henne helt i mitt grepp. Även om det är Cecilies vulgära version har hon en poäng där.
Jag har av tids- och utrymmesskäl inskränkt mig till Anders. Men mönstret går igen över lag. De ursprungliga intervjusvaren är inte något en gång givet, mot vilken olika hypoteser kan prövas, de är ett formligt vax i Lundgrens händer.
Det är svårt att värja sig mot misstanken att Anders metamorfos speglar Lundgrens tilltagande djärvhet i takt med de svindlande framgångarna i en anpasslig och korrumperad akademisk omgivning, medan smickret från okunniga barrikadjournalister och det fabulösa och växande inflytandet över fåraktiga myndigheter stigit henne åt huvudet.
Svaren har redigerats över hela linjen, inte alltid av ideologiska skäl. I 1990 års version är det Eva Lundgren som frågar Hans om han tar fram en näsduk till sin hustru då han varit våldsam. I nästa version är det Hans själv som för fram näsduken i ett material som återges i protokollform!

Anders kan ha sagt det han säger i 1990 års redovisning, och han kan ha sagt det han säger 1991 och 2004. Men han kan inte ha sagt alla tre sakerna. Om en av versionerna är autentisk, vilket inte belagts, så följer att de övriga är falska. För att skingra ovissheten måste originalinspelningarna lämnas ut.
Prövbarheten är den empiriska forskningens hörnsten och inget debattämne. Genderextremismen är inte det enda ämne som med kallt blod kapat förtöjningarna till rationell forskningspraxis.
Det vimlar av hallstämplad humbug i svensk humaniora och samhällsvetenskap och det vimlar av halvbildade, inkompetenta forskare som endast har ideologiska lojaliteter och förbindelser att tacka för titel och position.
Den öppna dörren kallar på tjuven, står det i Talmud. Om de som skall vårda arvet slår till reträtt och signalerar att metod och stringens nu kan ersättas med stridsrop, paroller och rent oväsen, så är det ju bara en tidsfråga innan bondfångare kommer att söka sin lycka på arenan. Detta har ingenting med extremfeminism att göra.

Nathan Shachar
Journalist och författare

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut