"Tio tusen barn skolkar minst en dag i veckan"
Publicerat 2007-08-13 00:50
Lärare ropar på hjälp om att samhället måste ta det farliga vaneskolket i skolan på större allvar. En ny studie visar att 2 procent av grundskolans elever i årskurs nio skolkar en dag i veckan eller mer. Omräknat på grundskolans årsklasser sex till nio där skolskolket är vanligast handlar det om 10 000 elever som riskerar att hamna i asocialt beteende. Samhället måste ta skolket på större allvar. Det finns socialtjänster i landet som vägrar ta tag i frågan och hänvisar till skolans ansvar. Det skriver Jan Jönsson, ordförande i Skärholmens stadsdelsnämnd och speciallärare i grundskolan.
Snart börjar skolan igen efter sommarlovet. Men alla barn kommer inte att gå till skolan. För trots att det råder skolplikt och Sverige genom
FN:s barnkonvention förbundit sig att garantera alla barns rätt till utbildning, är det inte så i dag att alla barn går till skolan. Tusentals barn runt om i landet uteblir från undervisningen i stor omfattning och far samtidigt oerhört illa. Men samhället har svårt att ingripa.
Ingen kan i dag ge svar på hur pass väl staten uppfyller sitt uppdrag att ge alla barn utbildning. Sverige saknar riksomfattande statistik över hur vanligt skolk är och frågan uppmärksammas inte i Skolverkets årliga lägesbedömningar till regeringen på annat sätt än att det inkommit anmälningar till verket om elever som stannat hemma från undervisningen. Skolverket har hittills inte heller haft regeringens uppdrag att följa upp skolpliktens efterlevnad.
I Sverige är det kommunerna som ska se till att skolplikten uppfylls, men även kommunerna och kommunförbundet saknar statistik och inga särskilda uppföljningar görs.
En uppfattning om problemets omfattning står att finna i två viktiga rapporter av psykologidocent Knut Sundell med flera som studerat skolk, normbrott och psykisk ohälsa bland elever (Sundell, El-Khouri, Månsson 2005, respektive Sundell, Klint, Colbiörnsen 2007). Studierna visar att 2 procent av grundskolans elever i årsgrupp nio, skolkar en dag i veckan eller mer. Det motsvarar cirka 10.000 barn räknat på grundskolans årskurser sex till nio där skolk är vanligast. Förmodligen en låg siffra eftersom frånvarande elever inte kommit med i studierna. Bland dessa finns elever som stannat hemma hela läsår.
Det råder dock inget tvivel om att dessa barn far oerhört illa. Sundell-studierna visar att ungdomars riskbeteende ökar ju mer de skolkar. De är överrepresenterade i samtliga typer av normbrott. Storskolkarna är avsevärt mer kriminella än andra och är i större utsträckning högkonsumenter av alla sorters droger. Brotts- och drogdebuten är ofta tidig. Det finns en tydlig koppling mellan skolk och våldsbrottslighet. I skolan utsätter skolkarna andra elever för mobbning, men blir också själva utsatta i högre grad. Skolkarna uppvisar många psykosomatiska symtom. Givetvis går skolket ut över betygen, i synnerhet i de viktiga kärnämnena svenska, matematik och engelska.
Skolk är således att betrakta som en av de främsta indikatorerna på en asocial livsföring. Trots detta är samhällets förmåga att ingripa mycket liten, men frustrationen ute på skolorna desto större. Efter många möten med föräldrar och elev anmäler skolpersonalen oro för barnet till socialtjänsten. Det resulterar tyvärr allt för ofta i att utredningen avslutas utan insats.
Det kan vara svårt att få till ett bra samarbete med familjerna i just dessa fall och eftersom det är frivillighet som gäller inom socialtjänsten kan det ta lång tid innan barnet får hjälp. Ibland erbjuds några timmars hemundervisning i veckan, men det är långt ifrån tillräckligt för att kunna fylla någon annan mening än att kommunen går fri från ansvar vid en eventuell skolverksanmälan.
Att vara storskolkare och sakna betyg i viktiga ämnen ses inte heller som särskilt allvarligt av en del socialtjänster. Rektorer får ofta höra att det är skolan som ska vidta åtgärder och att skolk inte är en fråga för socialtjänsten. Men för att komma till rätta med omfattande skolk behöver man arbeta med hela familjen för att bryta de negativa strukturer familjen befinner sig i. De saknar ofta ett fungerande nätverk som kan stötta på rätt sätt.
Skolan har dock varken möjlighet eller kompetens att jobba i familjerna. Man kan kalla till möten, erbjuda assistent- och speciallärarstöd, åtgärder som förblir utan verkan så länge barnet inte går till skolan. I de flesta fall behöver familjen kvalificerad psykologisk hjälp, men eftersom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, enbart jobbar på uppdrag av vårdnadshavare, som kanske skäms eller inte inser allvaret i situationen, uteblir hjälpen.
I Skärholmen har vi ett antal skolpliktiga ungdomar som uteblir från undervisningen och i stället driver runt i centrum på dagarna. Rektorer, poliser och fritidsledare känner stor oro för dessa barn, men så länge inget allvarligt inträffar finns inga möjligheter att gå fram med tvångsinsatser. Under tiden växer frustrationen när fler elever på fler skolor dras med på fel väg.
Jag menar att synsättet på skolk och bristfälliga skolresultat i allmänhet och omfattande skolk i synnerhet, måste förändras. Storskolkande är att betrakta som minst lika allvarligt som grov kriminalitet eller tungt drogmissbruk. Barnen far mycket illa och de förstör sina chanser till ett normalt vuxenliv med arbete och inkomst.
Vad behöver då göras?
Staten måste skaffa sig en överblick över situationen och ge Skolverket i uppdrag att granska hur väl kommunerna lyckas med att ge alla barn utbildning. För det krävs regelbunden sammanställning av frånvarostatistik från Sveriges alla skolor. I samband med det kan Skolverket också uppmärksammas på de elever som inte får sin utbildning och kan då följa upp vad ansvarig kommun vidtagit för åtgärder.
Socialtjänsten måste betrakta skolk och bristfälliga skolresultat som mycket allvarliga signaler om att barnet far illa. Omfattande skolk ska ses som lika allvarligt som grov kriminalitet och tungt drogmissbruk, där omhändertagande kan komma i fråga. Socialtjänstens möjligheter till samverkan med skolan behöver underlättas, eftersom det ofta krävs samordnade åtgärder från båda håll. Det behövs mer forskning kring framgångsrika metoder för att arbeta med skolk.
Lagstiftningen behöver skärpas så att skolor och kommuner ges förutsättningar att faktiskt se till att skolplikten efterlevs. Tvångsåtgärder är givetvis alltid en sista utväg, men när skolket omfattar hela månader och familjen inte förmår medverka till en lösning bör möjligheten finnas. Det kan handla om att hämta barnet till skolan eller att se till att barn och familj får behandling. Föräldrar bör också kunna ges ersättning för vård av barn för att kunna stödja barnet när det blir problem i skolan.
Slutligen måste kampen mot ströskolkandet, som en stor andel av svenska grundskoleelever ägnar sig åt, intensifieras. Snabb och tydlig information från skolan till föräldrarna är ett måste. Alla föräldrar, även de med normalt skötsamma barn, måste ta ansvar för att även deras barn passar tider och går på alla lektioner för en fungerande skolmiljö. Sundell-studierna visar nämligen att ett aktivt arbete mot skolk även är ett arbete mot normlöshet i allmänhet.
Jan Jönsson
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
