"Välfärdsklyftan växer - unga de stora förlorarna"

Det finns ett informellt generationskontrakt som ligger till grund för välfärdsförsörjningen under olika livsfaser. Generationskontraktet ska garantera att våra barn får ett gott liv, att ungdomar ska slussas ut till ett fullvärdigt liv som vuxna, att barnfamiljer får ett rimligt stöd till sin försörjningsbörda, och att pensionärer får rimliga pensioner och omsorg.

Det är ett gemensamt ansvar som gäller omfördelningen av välfärd över vår livstid, och det bygger på ömsesidigt förtroende mellan generationerna. Vi tar emot stöd som barn och ungdomar (från föräldrarna och offentliga sektorn), i medelåldern ger vi till de andra generationerna, och på gamla dagar väntar vi oss att senare generationer ska ge tillbaka.

Samtidigt råder konkurrens mellan generationerna. Och det finns olika uppfattningar om hur mycket omfördelning vi ska ha. I Sverige har vi haft en debatt om den stora 40-talistgenerationen (jätteproppen Orvar) och risken för ett framtida generationskrig.

Generationskontraktet fungerar inte längre, varken i Sverige eller i andra utvecklade industriländer. Generationsklyftan växer sedan länge, och 90-talskrisen har skärpt ålderskillnaderna avsevärt. Unga vuxna (20-årsåldern) har fått stagnerande eller delvis allt sämre levnadsförhållanden. Föräldragenerationen och pensionärerna rusar vidare uppåt trots krisen. Det sker en omfördelning av välfärden. Välståndet flyttar uppåt i åldrarna.

I dag publicerar SCB en ny rapport om "Ungdomars etablering: Generationsklyftan 1980-2003 (rapport 108 i serien Levnads-förhållanden)". Rapporten baseras på cirka 100 000 intervjuer under perioden.

Rapporten visar att generationsskillnaderna har vuxit så långt vi kan följa dem i statistiken. De viktigaste drivkrafterna är ökade utbildningskrav, massarbetslösheten på 90-talet och brist på billiga ungdomsbostäder.

Ungdomsutbildningen har ökat sedan länge. På 90-talet blev gymnasieskolan 3-årig.

Under 90-talet försvann mer än vart tionde jobb. Återhämtningen sedan dess har kommit knappt halvvägs. De som var nya på arbetsmarknaden (unga vuxna och invandrare) fick därför mycket lägre sysselsättningsnivå och högre arbetslöshet än jämnåriga på 70- och 80-talet. Arbetslösheten bland unga män (20-24 år) ökade från 3 till 22 procent 1993, och sysselsättningen sjönk från 81 till 55 procent. Var femte i åldern 20-24 år var undersysselsatt, varannan hade tidsbegränsat arbete. Det fick stora effekter för unga vuxnas inkomster, och gav stagnerande eller lägre levnadsstandard, jämfört med jämnåriga under 80-talet.

Den redan etablerade föräldragenerationen hade bättre sysselsättnings- och inkomsttrygghet. Och nya pensionärer fick allt bättre pensioner.

En alltmer kvalificerad ung arbetskraft mötte en kärv arbetsmarknad präglad av global konkurrens, ökad produktivitet och ökade arbetskrav. Det påverkar unga vuxnas bedömning av arbetsmiljön. Fler unga vuxna rapporterar fysisk belastning i sitt arbete, och fler anser sig ha ett tempoarbete, jämfört med 80-talet. Allt fler unga vuxna rapporterar en instrumentell inställning till arbetet ("man arbetar enbart för lönen").

Senare etablering innebär senare inkoms-ter och lägre levnadsstandard. Arbetsinkomsterna har minskat i åldern 20-24 år i reala termer under 90-talskrisen. Sedan ökade arbetsinkomsterna igen (bland dem som hade ett arbete!), men inkomstökningen blev mycket större i medelåldern. Inkomstklyftan till ungdomsgenerationen har ökat markant.

Generationsskillnaderna har ökat även i fråga om disponibla inkomster (efter skatt och bidrag). Ungdomsfattigdomen är fortfarande betydligt högre än i medelåldern.

Intervjuerna visar också att akuta problem med hushållsekonomin (betalningsproblem, lån till mat, socialbidrag, obetalda hyror med mera) är allt vanligare i ungdomsgenerationen. Även här en kraftig ökning under 90-talskrisen.

Arbete och inkomster kommer allt senare under etableringsfasen. Därför har generationsklyftorna i levnadsstandard ökat sedan 80-talet, särskilt under 90-talskrisen och så fortsätter det in på 2000-talet. Ungdomsgenerationens allmänna levnadsstandard (index) har stagnerat i de flesta avseenden och delvis också minskat, jämfört med 80-talet. Samtidigt ser vi stora standardökningar i medelåldern och pensionsåldern.

Några exempel: Medan semesterresandet minskade hos unga vuxna, ökade det markant hos pensionärerna. Bilinnehav ökade också kraftigt i åldrarna över 50 år, men minskade i 20-årsåldern. Likaså minskade utrymmesstandarden i boendet bland unga, men ökade i medelåldern och i pensionsåldern.

Ökade generationsklyftor har således uppstått på två sätt: dels genom fortsatta standardökningar bland äldre (50+), dels genom stagnation och reala standardsänkningar i 20-årsåldern.

Orsakerna till folkhälsoförändringar är komplexa, men de avsätter spår som vi kan följa via hälsomätningar år för år. Förändringarna speglar påfrestningar relaterade till sysselsättning och arbetsmiljö, inkomst och levnadsstandard, naturmiljö, sociala relationer och allmän otrygghet i tillvaron inom dessa områden.

Folkhälsan har förändrats i olika riktningar för olika åldersgrupper. Under 90-talet registrerar SCB hälsoförsämringar i yngre åldrar. Jämfört med 80-talet rapporterar unga vuxna oftare långvarig sjukdom, svåra besvär, och nedsatt arbetsförmåga. Hälsoproblem uppträder alltså tidigare, det vill säga vid yngre ålder.

En liknande tendens finns i medelåldern. I de övre åldrarna, särskilt i pensionsåldern är tendensen inte lika tydlig, och i vissa avseenden kan vi också se förbättrad funktions- och arbetsförmåga.

Hälsoskillnaderna mellan generationerna har alltså minskat något, på grund av tydliga försämringar i ungdomsgenerationen.

Psykosomatiska indikatorer (sömnlöshet, återkommande trötthet, ångest och oro) visar stora försämringar i de yrkesaktiva åldrarna, särskilt hos unga vuxna. SCB:s undersökningar visar också att unga vuxna allt oftare oroar sig för sin framtida ekonomi och för risken att bli arbetslös.

SCB:s årliga undersökningar av levnadsförhållanden låter oss se 30 år tillbaka i tiden, och fånga tidsandan i de mjuka frågorna rörande sociala nätverk, fritidsvanor, deltagande i politik och föreningsliv och kriminalitet.

Unga vuxna vänder sig allt oftare från familj och samhälle. Utglesningen av familjebanden är stark i Sverige jämfört med andra länder, särskilt bland unga vuxna. Utflyttningen från föräldrahemmet sker tidigare än i andra EU-länder. Andelen kvarboende har inte heller ökat, trots 90-talskrisen, dåliga ungdomsinkomster och brist på billiga ungdomsbostäder.

Allt fler unga vuxna bor ensamma, vilket hänger samman med fler separationer, särskilt i parbildningsåldern. Unga vuxna umgås allt mindre med anhöriga och grannar. Däremot har vänkontakterna ökat. Under 35 år har 90 procent "någon nära vän". Restaurangbesök har ökat kraftigt, liksom datoranvändning och internet.

Sett i ett internationellt perspektiv är deltagandet i intresseorganisationer (medlemskap, mötesdeltagande) fortfarande mycket omfattande.

Medlemmarna i politiska partier har mer än halverats sedan 80-talet, framför allt bland ungdomar. Bland unga män har partimedlemmarna minskat med nästan tre fjärdedelar, och valdeltagandet har minskat med 18 procent sedan 1976. Återväxten är i gungning, men pensionärerna håller ställningen. Vi ser en markant förgubbning.

Låt oss nu sammanfatta. När vi studerar välfärdsförsörjningen för olika befolkningsgrupper ser vi effekterna av samverkan mellan tre välfärdsinstitutioner, nämligen arbetsmarknaden, välfärdsstaten och familjen (så kallad välfärdsregim), dels i nutid, dels under tidigare perioder. Arbetsmarknaden ger oss resurser (arbetsinkomster, arbetsmiljö). Välfärdsstaten kompletterar och modifierar (med transfereringar, tjänster och lagstiftning), och familjen går in med ekonomiskt stöd, och samboendets stordriftsfördelar. Välfärdens bas är full sysselsättning, som är förutsättningen för en generös välfärdsstat. Ungdomsarbetslösheten är betydligt värre i andra EU-länder, som har en annorlunda välfärdsmix. I Sydeuropa, med mycket lägre sysselsättning och enorm ungdomsarbetslöshet, blir de sociala skyddsnäten svaga och familjen tvingas då ta ett större ansvar för unga vuxnas välfärd.

Våra problem är visserligen mindre, men vägen är utstakad mot en fortsatt omfördelning av välfärden uppåt i åldrarna. Statistiken visar allt större problem med ungdomars etablering, som drivs av ökade utbildningskrav, arbetsmarknadsproblem och bostadsproblem.

Små/billiga ungdomsbostäder försvann i ROT-saneringen, nyproduktionen vänder sig till välbärgade äldre, och omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter höjer tröskeln för ungdomar (kontantinsatser; borgen eller fast jobb).

Vi ser växande barriärer och ökad konkurrens från äldre generationer. Det nya pensionssystemet (lägre pensioner) gör det attraktivt att jobba några år till, det vill säga ökad konkurrens för ungdomsgenerationen.

Hur bryter man de mekanismer vi pekar på?

Joachim VogelProfessor, Umeå universitet
Lars Häll
Avdelningsdirektör, SCB

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut