"Vår feodala blodsmystik bakom irrationell arvslag"

Ofta då jag på denna sida skrivit om genteknik och möjligheten av att förändra (och förbättra) den biologiska mänskliga naturen, har jag anklagats för "biologism", eller "biologisk essentialism", i betydelsen av en överdriven föreställning om det genetiska arvets betydelse. Anklagelsen är, hoppas och tror jag, utan grund. Jag besväras i mindre grad än de flesta av den nämnda åkomman. Ändå är relevansen av invändningen betydande.

Visst är biologism något problematiskt, då den faktiskt förekommer. Där vi kan spåra den biologiska essentialismen bör vi göra upp med den. Och det är inte svårt att ge exempel. Jag ska här peka på tre områden, där primitiva föreställningar om "blodsband", utan stöd i förnuftigt tänkande, får styra samhälleliga institutioner, till skada för människor av kött och blod. Och det rör sig om områden där det är lätt att tänka sig reformer.

Låt mig börja med det mest exklusiva, och därmed minst skadliga, men ändå mycket påtagliga exemplet: donation av ägg och spermier vid konstgjord befruktning. Man kan tycka att dessa verksamheter som sådana är uttryck för att vi gett upp den biologiska essentialismen. Vi godtar att en "social" far får hjälp av en spermadonator att sätta barn till världen och att en "social" mor får hjälp av en annan kvinna, som bidrar med sina ägg. Här bortser vi alltså ifrån genetiken. Vi gör dock detta bara för att låta den återvända genom bakdörren.

Barn som tillkommit på detta vis har inte bara rätt att veta detta, alltså att de tillkommit genom sperma- eller äggdonation, utan de har också en lagstadgad rätt att få kunskap om donatorns identitet. Sjukvården förbjuds erbjuda par denna hjälp om man inte går med på den föreskrivna öppenheten. Detta legala krav leder till brist på donatorer och till att vissa människor väljer att lösa sitt fertilitetsproblem i ett annat land, där anonymitet kan garanteras. Det är svårt att se någon god rationell grund för denna ordning.

Endast biologisk essentialism kan motivera att barnet ska ha rätt att få kunskap om vem som "verkligen" är dess far eller mor!

I synen på (nationell) adoption (har jag förstått vid redovisningar för Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor) träder återigen den biologiska essentialismen i dagen, med allvarliga konsekvenser för individer som drabbas. Bland sociala myndigheter finns ett grundmurat motstånd mot att barn som föds i vårt land ska bortadopteras. Även då det står klart att biologiska föräldrar inte kan eller vill ta hand om sina barn på ett säkert och adekvat sätt avstår myndigheterna ofta ifrån att föranstalta om adoption. I stället tenderar man att välja - upprepade - fosterhemsplaceringar. Ändå vet man att sådana ofta vållar svåra problem för barnet.

Varför håller man då fast vi att välja fosterhemsplacering snarare än adoption? Jag ser ingen annan förklaring än just biologisk essentialism.

Det mest uppenbara och socialt genomgripande exemplet på biologisk essentialism finner vi slutligen i arvsrätten. En individ har rätt att ärva en annan individ, om det kan bevisas att den senare är biologisk/genetisk förälder till den förra. Enda undantaget från denna regel rör adoption samt just donation i samband med konstgjord befruktning, men där har, som vi sett, biologismen ändå återvänt bakvägen in i verksamheten. Beträffande arvsrätten är i övrigt allt emellertid entydigt och klart. En feodal mystik kring vad man förr kallade blodsband, numera operationaliserad genom det moderna gentestet, är här bestämmande för hur lagen har utformats.

Hur ska vi se på dessa exempel på biologism? Är de ofrånkomliga? Nej, det vore tämligen enkelt att ge upp dem.

Beträffande donatorinsemination och äggdonation: man avskaffar barnets lagstadgade rätt till kunskap om sitt genetiska ursprung. Fördelarna är uppenbara. Finns det några nackdelar?

Man kunde kanske hävda att då människor i allmänhet är biologiska essentialister, så bör samhället kapitulera inför denna hållning. Många barn är faktiskt intresserade av sitt genetiska ursprung. Därför bör lagen kräva att donation av spermier och ägg inte får förekomma om donatorn är anonym.

Men normalt brukar vi inte kapitulera på detta sätt inför fördomar. Varför skulle vi göra det på det här området? Bör vi inte snarare satsa på antagandet att de på sikt försvinner?

Jag tror den mest rimliga och liberala lösningen är att de som vill ha hjälp från en anonym donator också ska få det. Samhället bör inte förbjuda sjukvården att bistå dessa människor med just den tjänst de önskar. Samtidigt bör det förstås vara tillåtet att arrangera konstgjord befruktning med icke anonyma donatorer för dem som vill ha det så. Det är förbudet mot anonymitet, som har en biologistisk grund.

Frågan om nationell adoption är ännu enklare. Det finns som jag förstått saken ett samlat vetenskapligt stöd för slutsatsen att det går bättre för barn, med biologiska föräldrar som inte kan eller vill ta ansvar för dem, om de bortadopteras än om de placeras i en osäker tillvaro i fosterhem. Här bör praxis raskt förändras.

Frågan om arvsrätten är mera komplex. Man kan tänka sig många olika reformer, som skulle föra oss bort från den feodala blodsmystiken, utan att något av värde skulle gå förlorat. En socialist och en liberal tänker förstås väldigt olika i den här frågan. Låt mig, även om jag är socialist, få skissera en enkel liberal lösning. Den kan, om man vill, ses som ett första steg bort från feodalismen. Vi avskaffar barns rätt att ärva sina föräldrar (den så kallade laglotten). Föräldrar får liksom andra individer fritt förfoga över sin egendom efter döden. De kan testamentera den till vem de vill.

Men är inte barnens rätt att ärva sina biologiska föräldrar något som garanterar en viss trygghet för varje ny generation? Nej, många får inte ärva något över huvud taget. Andra får ärva mycket stora förmögenheter. Det rimmar illa med den liberala tanken att alla ska ha en någorlunda likartad start på sina liv, det vill säga att alla ska ha lika möjligheter. Men mera likartade möjligheter kunde garanteras på följande sätt. En arvsfond inrättas som får tillgång till alla förmögenheter, vilka inte har testamenterats till något ändamål över huvud taget. Denna fond får i uppdrag att utbetala ett lika stort belopp till varje individ, då hon till exempel fyller 25 år. Nu blir arvet, i denna nya form, en garanti för alla! Vissa får fortfarande (till sist) mer än andra, men ingen blir längre utan.

Om vi vill kan vi alltså lätt frigöra oss från den biologiska essentialismen, åtminstone på de tre områden jag här har granskat. Frågan är inte om det är möjligt att organisera samhället på mera rationella grunder, inte heller om det är önskvärt, utan om det är något vi faktiskt önskar.

Jag är optimistisk på den punkten. Jag tror många har undgått att se hur konstigt de har tänkt i de här frågorna. När de blir varse sin djupt rotade biologiska essentialism - och nu ligger den ju i öppen dager! - är de beredda att ge upp den.
Torbjörn Tännsjö

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut