”Världsekonomin riskerar att drabbas av en ny kris”
Publicerat 2009-07-25 14:47
Foto: Kiichiro Sato Wall Street-bankerna noterar rekordvinster, men de goda nyheterna i världsekonomin kan i själva verket vara tecken på nya problem som i värsta fall bidrar till en ny kris, menar Johan Norberg.
Den politik som bedrivs av regeringar i Sverige och i övriga västvärlden samt av centralbankerna riskerar leda till att vi fördröjer den ekonomiska återhämtningen och lägger grunden för framtida kriser. Låga räntor och räddningsaktioner för banker och storföretag uppmuntrar till samma huvudlösa risktagande som ledde till den värsta finanskrisen sedan 1930-talet, skriver samhällsdebattören Johan Norberg.
Johan Norberg
Liberal samhällsdebattör. Gav nyligen ut en bok om finanskrisen, "En perfekt storm - hur du, jag, staten & kapitalet sänkte världsekonomin." Tidigare har han gett ut en bok om globaliseringen, "Till världskapitalismens försvar". Johan Norberg har arbetat vid tankesmedjan Timbro och är i dag knuten till den amerikanska tankesmedjan Cato Institute.
Bedömare tycker sig se allt fler gröna skott i världsekonomin, tecken på att den mest akuta krisen håller på att klinga av. Flera stora Wall Street-banker noterar rekordvinster och en rad bilgiganter på fallrepen tycks gå att rädda. De rekordlåga räntorna har sporrat nya investeringar och stabiliserat bostadspriserna.
Efter den turbulenta finanskrisen är det förståeligt att vi vill ta fasta på de ljuspunkter som syns. Men ljuset i slutet av tunneln kan vara ett mötande tåg. Dessa ytligt sett goda nyheter kan i själva verket tolkas som nya problem som bidrar till en trög återgång till normal tillväxt och i värsta fall en ny kris.
Även om få förutspådde vidden av den finansiella kollapsen följer den ett klassiskt mönster av kreditexpansion och felinvesteringar. Det råder bred enighet om att lössläppt penningpolitik i USA lade grunden för bubblan. För att undvika en recession efter IT-kraschen och terrorattentaten 2001 sänkte centralbanken räntan från 6,5 till blott 1 procent och höll den på rekordlåga nivåer fram till 2005.
Det blev unikt billigt att låna och ointressant att ha eget kapital. Företag och banker minskade sina marginaler och gjorde affärer med lånade pengar och hushållen köpte allt större och dyrare bostäder. Bostadspriserna steg med 10–15 procent per år.
Både högern och vänstern styrde samtidigt väldiga subventioner och statssponsrade bolåneföretag till att ge allt större bostadslån till hushåll som inte var kreditvärdiga. Storbankerna investerade tungt i riskabla bostadsobligationer som byggde på prisuppgång.
Bankerna och bolåneinstituten förstod att staten skulle träda in och rädda dem om det gick snett, så de föredrog att spela högt och göra omedelbara vinster i förhoppningen om att kunna skicka eventuella förluster till skattebetalarna.
Resten är historia.
Men det stora och potentiellt ödesdigra experimentet är att vi i dag försöker möta en kris som har orsakats av för låga räntor och för hög belåning med ännu lägre räntor och ännu högre belåning.
De korta räntorna i västvärlden ligger nära noll. Den europeiska centralbanken har beskyllts för att vara försiktig för att den har tvekat att sänka räntan till under en procent, vilket är en historiskt sett löjligt låg ränta.
Det är begripligt att centralbankerna ville få i gång en fastfrusen kreditmarknad, men när många gör långsiktiga affärer baserade på en ohållbar ränta uppstår nya felinvesteringar. Se bara på Stockholms bostadsmarknad där räntedopningen har fått priserna att vända uppåt efter årsskiftet, trots redan rekordhöga priser och förestående massarbetslöshet.
Risken är att vi hamnar i 2001 års situation. Räntan sänks för att en akut kris ska undvikas, så mängder av investeringar görs med denna ränta som utgångspunkt. Då vågar inte centralbanken återföra räntan till normala nivåer eftersom dessa investeringar då slås ut. Höjningen genomförs därför mycket långsamt, vilket leder till än fler riskabla investeringar. Det är så man blåser upp en bubbla.
Regeringar i USA och Västeuropa har också systematiskt öst skattepengar över stora industriföretag på fallrepet för att undvika massuppsägningar och prestigeförluster. De stora bilföretagen är det tydligaste exemplet. Politikerna hoppas kunna ge dessa felinvesteringar konstgjord andning så länge att de kan stå på egna ben när tillväxten väl återkommer.
Problemet är bara att just den politiken gör att det ekonomiska uppsving den är beroende av försenas och blir svagare. Den låser nämligen in kapital och produktionskapacitet i de minst konkurrenskraftiga sektorerna och tar skattepengar och lånemöjligheter från de företag som hade kunnat nyanställa.
Det enda sättet för européer att se ett snabbt ekonomiskt uppsving de närmaste åren blir i så fall att se det på teve, i rapporteringen från de östasiatiska ekonomierna.
Inte heller bankernas storvinster är odelat positiva. Det fick stor uppmärksamhet att den stora amerikanska investmentbanken Goldman Sachs tjänade rekordstora 3,4 miljarder dollar andra kvartalet 2009. Mindre uppmärksamhet fick ett annat rekord som banken slog – den har aldrig tidigare registrerat lika hög value-at-risk, en indikator på hur riskabla affärer som görs.
Bara ett halvår efter att amerikanska skattebetalare räddade försäkringsbolaget AIG för att en konkurs hade drabbat Goldman Sachs hårt, och efter att banken själv injicerats med 10 miljarder dollar i offentliga medel (som sedermera betalats tillbaka) har banken tagit gigantiska risker. Risknivån är nu 35 procent större än precis före den kris som nästan knäckte banken.
Det kan framstå paradoxalt men är tvärtom alldels logiskt. Bankerna har fått handgripliga bevis för att staten har spänt upp ett finmaskigt skyddsnät under dem. Varför inte ta vansinniga risker framöver om de kan behålla vinsterna men skicka eventuella förluster till skattebetalarna?
Mycket tyder på att svenska affärsbanker har lärt sig samma läxa när de stöttas av ökade insättningsgarantier, billiga krediter och garantiprogram för upplåning. Det är begripligt att stater har tagit till så massiva räddningsinsatser i denna djupa kris, men om det fortsätter så subventionerar vi huvudlöst risktagande.
EU:s ledare borde nu ändra det regelverk som misslyckats så kapitalt och hitta en ny struktur som gör att de stora, reglerade bankerna inte sporras till kortsiktighet. Men det är inte vad som pågår. Storbankerna har för många mäktiga vänner. Det mest innovativa i EU-kommissionens förslag handlar i stället om att reglera hedgefonder. Det beror inte på att hedgefonder hade något med krisen att göra, utan på att Tyskland och Frankrike länge har velat få makt över dem och nu ser sin chans.
Hedgefonderna var bland de få institutioner som faktiskt spekulerade emot bostadsbubblan, och när finansmarknaderna fick hjärtstillestånd i september förra året var hedgefonderna de enda som tillförde likviditet till marknaden, bland annat för att de inte lydde under de kapitaltäckningskrav som gjorde att bankerna tvingades samla kapital.
När regleringar om till exempel kapitaltäckning och kreditbetyg visar sig ha varit destruktiva och drabbar de flesta aktörer på samma sätt är det viktigt att det finns oreglerade delar av ekonomin så att något står kvar om allt annat faller. Man kan se det som en försiktighetsprincip. Men nu finns det en risk att EU tvingar hedgefonder att agera som alla andra.
Som EU-ordförande är det därför Sveriges uppgift att ro en kompromiss i land. Regeringen har signalerat missnöje med regleringsförslaget, men det är inte säkert att Fredrik Reinfeldt har modet att stå emot de stora EU-länderna, vilkas hjälp han vill ha i andra frågor. Om inte så bidrar Sverige till att flockbeteendet på marknaden blir än värre nästa gång.
Sammantaget riskerar den politik som bedrivs av centralbanker och regeringar i Sverige och resten av västvärlden att leda till att vi fördröjer den ekonomiska återhämtningen och att vi lägger grunden för framtida kriser.
Historien upprepar sig inte, konstaterade Mark Twain, men ibland rimmar den.
Visar 1-10 av 97. Per sida:
Johan Norberg beskrivs bäst med två ord: sensationssökande lekman. DN borde sluta publicera forskare och kvacksalvare som samma typ av segment (Opinion).
fil dr, 19:24, 27 juli 2009. Anmäl
DN 26.7 publicerade artikeln ”Världsekonomin riskerar att drabbas av en ny kris” av Johan Norberg. Titeln är mycket märklig. Kapitalismen kännetecknas av upprepade kriser, och självklart kommer fler. Norberg nämner ej statens avgörande roll i marknadsekonomin, som ”New Deal”, Clintons bolånebubbelbefrämjande lagändringar, Bushs försvarssatsning, och nu hjälpen till banker och storföretag. Särskilt krig får hjulen att snurra. Länder som särskilt utvecklats (t.ex. Kina, Indien, Sydkorea, Taiwan) har som regel haft en stark stat. Statliga insatser kan bidra till att minska kriser, men de utgör ingen lösning.
Att låta jordens tillgångar kontrolleras av en mycket liten grupp kapitalister, med mycket begränsad demokratisk insyn, med statligt stöd, samtidigt som 1,2 miljarder är fattiga är inte optimalt för mänskligheten. Istället behövs en demokratisk, planerad ekonomi som ser till människornas –och jordklotets bästa.
Citizen-in-the-world, 15:56, 27 juli 2009. Anmäl
DN 26.7 publicerade artikeln ”Världsekonomin riskerar att drabbas av en ny kris” av Johan Norberg. Titeln är mycket märklig. Kapitalismen kännetecknas av upprepade kriser, och självklart kommer fler. Norberg nämner ej statens avgörande roll i marknadsekonomin, som ”New Deal”, Clintons bolånebubbelbefrämjande lagändringar, Bushs försvarssatsning, och nu hjälpen till banker och storföretag. Särskilt krig får hjulen att snurra. Länder som särskilt utvecklats (t.ex. Kina, Indien, Sydkorea, Taiwan) har som regel haft en stark stat. Statliga insatser kan bidra till att minska kriser, men de utgör ingen lösning.
Att låta jordens tillgångar kontrolleras av en mycket liten grupp kapitalister, med mycket begränsad demokratisk insyn, med statligt stöd, samtidigt som 1,2 miljarder är fattiga är inte optimalt för mänskligheten. Istället behövs en demokratisk, planerad ekonomi som ser till människornas –och jordklotets bästa.
AR -Tillägg, 14:24, 27 juli 2009. Anmäl
vinsterna från bolån, derivat etc. har ökat från 15% av bolagsvinsterna 1985 till 40% år 2005. (Economic Report of the President, 2008).
I DN 26.7 publicerades en artikel ”Världsekonomin riskerar att drabbas av en ny kris” av Johan Norberg. Titeln är mycket märklig. Alltsedan kapitalismen började växa fram under 1800-talet har den kännetecknats av upprepade kriser, och det är självklart att fler kriser kommer. I Norbergs artikel saknas fundamentala uppgifter. Det finns en grundläggande obalans mellan allt som produceras i en ständigt alltmera hetsig tävlan mellan olika företag, samt köpkraften, vilket också innebär en generellt ökad press på de arbetande och minskat utrymme för sociala reformer, i USA som i Sverige. De genomsnittliga reallönerna i t.ex USA har ej ökat på 30 år, och minskat mellan år 2000 och 2007 (professor Warren, Harvard, Dagens Industri 24/7 2008) samtidigt som skillnaderna i inkomst och förmögenhet stadigt ökat. Och vinsterna från bolån, derivat etc. har ökat från 15% av bolagsvinsterna 1985 till 40% år 2005. (Economic Report of the President, 2008).
Norberg kan inte nämna att staten spelar en avgör
Som någon sa så tycks själva grundideologin i dagens samhälle vara att hela tiden skjuta problemen på framtiden. Det som inte syns finns inte. Våra ledare bryr sig endast om kortsiktiga vinster. De behöver heller inte bry sig, ingen ställer krav och om några år går de i pension och lever sedan gott resten av sina liv. Konsekvenserna av deras handlande får vi i efterföljande generationer leva med, antagligen för väldigt många år framöver. Finns bara en lösning för att få väck dessa oansvariga och egoistiska ledare. Generationsrevolution.nu säger jag bara.
kim, 11:15, 27 juli 2009. Anmäl
Att komma med kommentarer om hur europeers enda chans till tillväxt blir att följa östasiatiska TV-rapporteringar för att sedan landa i slutsatsen att staten ska hålla sig borta från kapitalet är larvigt. Kina har som stat stor kontroll över sin ekonomi och lånar som bekant ut så mycket pengar de kan. Vi upplever kanske ett maktskifte, men att tro att det handlar om att vi som västerlänningar lånat ut för mycket pengar är att ta ett steg för lite. Det är sättet vi värderar saker på som är käpprätt åt skogen. Det verkar finnas någon idealistisk rörelse som menar att om man stryper allt bistånd till näringslivet så kommer alla dess osunda delar att dö ut och vi landar i någon typ av utopisk situation där det bara finns sunda verksamheter. Det stämmer helt enkelt inte och jag har inte tillräckligt mycket plats här för att gå in på närmare detalj. Felagerandet i dagens situation gör helt enkelt inte motsatsen rätt.
Jannick, 09:27, 27 juli 2009. Anmäl
robotnr7312, Jag menar självklart inte att USA ska avveckla sitt försvar. Det är svårt att diskutera med dig när du bara använder färgerna svart och vit för att tolka mina argument. 21% av den amerikanska federala budgeten gick till försvar. Det är 651 miljarder dollar (ej inkluderad utvecklingsbudgetering till områden som kärnvapenforskning som ligger under energibudgeten). Sedan förstår jag inte alls varför du tycker att det skulle vara mer långsökt att rannsaka budgeteringen sett till den situation man befinner sig i (kris) än att skicka en extranota till folket.
Qvintus, 01:20, 27 juli 2009. Anmäl
ja du johan. för en gångs skull är vi överens
nästan helt utan avvikelse.
C Kamb, 01:01, 27 juli 2009. Anmäl
@Nman
Kunde du utveckla vad som var fakta fel i texten istället för att snacka skit om associationer till författaren.
RedH, 00:36, 27 juli 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
