”Vi prövar en ny modell för att råda bot på hemlösheten”
Publicerat 2009-11-24 00:50
Stockholms stad, Stadsmissionen och Lunds universitet i nytt samarbete: 900 miljoner för de hemlösa måste användas på ett bättre sätt.När hundratals borgmästare från Europas storstäder i morgon samlas i Stockholm står arbetet mot segregation på dagordningen. Insatser mot hemlöshet är en viktig del av detta. Varje år använder Stockholms stad ungefär 900 miljoner kronor i arbetet med hemlösa. Nu prövar staden tillsammans med Stadsmissionen och Lunds universitet en ny modell i detta arbete. Den kallas internationellt Housing First och går ut på att de hemlösas sociala problem löses bäst inom ramen för ett stabilt boende. Men det krävs en bred medborgerlig vilja i Stockholm att hjälpa till, skriver Ulf Kristersson, Marika Markovits och Hans Swärd.
DN Teman i artikeln
Plats för hemlösa
Det finns drygt 900 platser med olika nivåer av stöd för hemlösa i Stockholms stad – Stiftelsen Hotellhem, frivilligorganisationer, privata entreprenörer och projekt Basen. Utöver detta har Stiftelsen Hotellhem cirka 1 000 genomgångslägenheter. Platserna representerar en spännvidd från en säng för natten till eget kontrakt på lägenhet med boendestödjande insatser. Stadsmissionen erbjuder ett flertal boendeformer och till exempel dagverksamhet för utsatta kvinnor samt driver Nattjouren, en uppsökande verksamhet under kvällar och nätter.
I ett växande och rätt välmående Stockholm lever fortfarande alldeles för många i storstadens mörkaste skuggsida. Vi som i vårt dagliga arbete möter människor med svåra sociala problem vet att det går att hjälpa människor ur hopplöshet och ren misär. Men vi vet också att missbruk, ensamhet och anonymitet alltid kommer att finnas i en storstad. Hemlöshet är kanske det allra tydligaste exemplet på våra gemensamma misslyckanden.
Stockholms stad står i morgon (onsdag) värd för 450 borgmästare, viceborgmästare och chefer från 140 olika europeiska huvudstäder och andra storstäder. På agendan står ”social inclusion” – att stoppa segregation och social uppdelning av våra städer. Insatser mot hemlöshet är en viktig del av det arbetet.
Hemlösheten är ett av Stockholms största sociala problem. I såväl Socialstyrelsens som socialtjänstens mätningar av hemlöshetens utveckling ser vi just nu en svag minskning. Från 2004 års räkning, då totalt 3 263 personer levde i hemlöshet, varav 574 i den mest utsatta formen – som uteliggare eller på våra härbärgen. Via 2006 års siffror som var 3 231 respektive 433 personer, till förra årets räkning som kartlade totalt 3 081 hemlösa, varav 390 i den mest utsatta gruppen. Inte alls någon imponerande minskning, men inte heller någon ökning.
Om själva siffran minskar något så finns det desto större anledning att oroa sig för förändringarna inom gruppen av Stockholms hemlösa. Den gamla bilden av äldre svenska män med många års drickande bakom sig stämmer inte längre. Vi möter i dag fler unga i hemlöshet, liksom fler med invandrarbakgrund och fler i blandat missbruk.
De flesta som lever i den mest utsatta gruppen av uteliggare har problem med drogmissbruk eller psykiska sjukdomar, ibland både och. En del självmedicinerar och har aldrig haft någon bra kontakt, vare sig med socialtjänsten eller med psykiatrin. Man ska alltså inte trivialisera hemlösheten eller många hemlösas livssituation och tro att problemet bara handlar om brist på bostad. Men hur allvarliga dessa sociala problem än är utgör själva hemlösheten i sig också ett stort hinder. Många andra sociala hjälpinsatser blir helt omöjliga om man inte ens har ett hem: medicinering, möten, samtal och själva det dagliga livet kan inte bedrivas i en härbärgesmiljö.
Av precis samma skäl som barnhem inte är bra hem för föräldralösa barn är härbärgen inte några bra hem för hemlösa. De kan vara absolut nödvändiga, som kortsiktiga alternativ för den som annars bokstavligen tvingas leva på gatan. Men de är inte en bra miljö för social utveckling som kan leda tillbaka till ett värdigare liv. Härbärgen och akutboenden borde egentligen bli färre och helst avvecklas. Det kräver dock andra och mer framgångsrika metoder än de vi har i dag.
Dagens dominerande form av arbete mot hemlöshet följer en trappstegsmodell där den hemlöse kommer in från gatan till ett kommunalt eller ideellt drivet härbärge. Han kommer i kontakt med socialtjänsten och får ”en insats”, kanske ett tillfälligt boende på ett lågtröskelboende, där det alltså inte avkrävs drogfrihet.
När detta fungerar bra kommer han därefter vidare till mer ordnade former; behandling, drogfrihet, medicinsk vård och så småningom möjligheten att kvalificera sig till en försöks- eller träningslägenhet. Det är en vanlig lägenhet, som den hemlöse kan använda för att återfå förmågan till ett eget boende. Fungerar allt bra får han överta förstahandskontraktet och bo kvar. Förra året förmedlades bara i Stockholm över 300 sådana försöks- och träningslägenheter, vilket var fler än på mycket länge. För alltför många tar det ändå alldeles för lång tid att komma till det översta trappsteget.
Trots att Stockholm – såväl socialtjänsten som frivilligorganisationerna – spenderar mycket stora summor i arbetet mot hemlöshet måste vi självkritiskt medge att resultaten inte räcker.
Stockholms stad använder varje år ungefär 900 miljoner kronor i arbetet med hemlösa och mot hemlöshet, i snitt 300 000 kronor per år och hemlös individ. Då är inga pengar för enbart missbruksvård inräknade. Lägger vi till detta Stadsmissionens och andra ideella organisationers stora frivilliga insatser mot hemlöshet blir beloppen rent svindlande. Nu är hemlösheten naturligtvis inte i första hand en fråga om pengar. Men frågan är ändå om vi använder våra gemensamma resurser på rätt sätt.
Tillsammans har nu Stockholms stad, Stadsmissionen och Lunds universitet beslutat att pröva en ny modell i arbetet mot hemlöshet, där Lund svarar för utbildning, forskning och utvärdering. Modellen kallas internationellt för Housing First och går ut på att den hemlöses problem både är sociala och bostadsmässiga och att även de sociala kan lösas mycket bättre inom ramen för ett stabilt boende. New York har prövat detta länge och med goda utvärderade resultat, men ingen har ännu försökt översätta dessa erfarenheter till svenska förhållanden.
Socialtjänsten och Stadsmissionen påbörjar nu arbetet för att skapa Housing First på svenska. Vi gör det gemensamt för att vi tror att detta är svårt och kräver både myndigheter och frivilliga krafter. Vi har olika roller och ibland olika åsikter, men vi behöver varandra. Och vi vill inte bli en dagslända utan göra ett seriöst försök som kan utvärderas vetenskapligt.
Socialtjänsten och Stadsmissionen kommer att vända sig till hemlösa som är motiverade till ett socialt förändringsarbete och för vilka den långa boendetrappan inte är ett bra alternativ. Men det krävs också en bred medborgerlig vilja i Stockholm att hjälpa till. Alla verkar gilla när Stadsmissionen och socialtjänsten hjälper utsatta människor, men många vill helst att vi gör det någon annanstans. ”Not in my backyard” är kanske en naturlig reaktion, men riskerar också att bygga en stad där människor inte tillåts att misslyckas – och sedan få chansen att komma igen. Vi vädjar därför till grannar, kvarter och hela stadsdelar om att i mötet inte bara se missbrukaren eller den psykiskt sjuke, utan också medmänniskan som försöker byta ut ett gammalt liv mot ett nytt.
I det här samarbetet är också Lunds universitet helt avgörande. Alltför lite socialt arbete i Sverige vilar på gedigen och utvärderad empirisk erfarenhet. Ska vi som arbetar med livsavgörande social utveckling få den auktoritet som krävs för att ibland också fatta väldigt svåra beslut, måste vi bygga på både hjärta och hjärna, på höga ambitioner – och på tydliga resultat. Samarbetet med universitetet utgör en kvalitetsgaranti för den hemlöse och ger oss möjlighet att skapa en modell mot hemlöshet som kan bli förebild i Sverige.
Ulf Kristersson
socialborgarråd i Stockholm
Marika Markovits
direktor Stockholms stadsmission
Hans Swärd
professor i socialt arbete Lunds universitet
Visar 1-10 av 25. Per sida:
hur många av oss skulle t.ex klara av att sköta ett jobb om man inte hade någon bostad att gå hem till?
En bostad är en förutsättning för att kunna leva ett ordnat liv.
Johnny Lilja, 14:08, 30 november 2009. Anmäl
Nej, det krävs OERHÖRT mycket god planering för att skötsamt folk ska acceptera att ha hemlösa med problematik boende i sin närhet. Således borde det främsta kravet vara att personer som är aktuella för projektet är grymt motiverade och har höga skötsamhetskrav. Att inte droga - kom igen! Det finns högutbildade akademiker som "sköter" sig men är drogberoende. Vem har inte en granne som dricker för mycket?
Ja, det finns redan ett socialt krav att man ska sköta sig och betala för sig. Det kravet gör det extra svårt att komma igen (drogfrihet, inga betalningsanmärkningar, inget i belastningsregistret).
Men, hemlösa med problematik är redan en belastning. Är det inte då bättre för oss "vanliga alla" att försöka hjälpa på ett sätt som inte bara kostar, kostar, kostar utan faktiskt minskar den långsiktiga belastningen på samhället som dessa individer utgör.
Ögonen på bollen, 11:09, 26 november 2009. Anmäl
300.000kr 90% av dessa pengar går till löner. Faktiskt man hjälper dem som ska hjälpa hemlösa. Så ser likadant ut överallt i Sverige.
Putin anhängare, 02:25, 26 november 2009. Anmäl
Kan ingen, snälla, förklara för mig, hur bra det egentligen är, att inte kunna vara ostörd i sitt hem? Varför jag ska stå ut med obehag, till följd av andras förståelse och förlåtelse och vidsynthet? För det är nämligen det som som kommer att vara reslutatet av det som föreslås av de goda makthavarna i Stockholm. Att inte kunn asova lungt, att behöva se sig om när man går till jobbet, går till kiosken, går til affären. Tro't den som vill. Men det är sannerligen besvärligt, att vara god, när godheten bestäms av andra,och de som inte själva behöver stå för den praktiska delen av själva godheten, är de som bestämmer. Det kan bli synnerligen besvärligt. Hur god man än är. Och man blir trött. Och irriterad. Och arg.
Per Norström, 23:07, 24 november 2009. Anmäl
Allt fick inte plats. Som vanligt i det här landet. Attt tänka i flera i steg är ju inte kåmmilfå. Här är hur det skulle var med mer än 1000 tecken.
Samt självklart bli nonchalerand när man redogör för sina upplevelser. Dessutom undrar jag varför ingen här kan skriva sitt eget namn. Vågar man inte det på webben? Jag heter Per Norström. Jag vill vara ifred i mitt hem. Vill även Kristersson, Markovits, Swärd vara det? Jag kan beskriva hur det är, att inte få få vara i fred. Men det saknar så klart betydelse! Vad folk som jag, vad en djävla skattebetalande pajas som jag har varit med om, det saknar så klart betydelse. För nu ska vi alla vara goda! Utom makthavarna själva, så klart!
Per Norström, 22:46, 24 november 2009. Anmäl
Jag kan bara säg nej till förslaget från makthavarna i Stockholm. Jag har bott granne med en av dessa svaga, utsatta. Resultatet blev att jag tvingades, under tre kvartal, bo hemifrån. Lämna min bostad. Det blev rättegång och förhandling i Hyresnämnden. Till slut kunde jag flytta hem. Till mitt hem. Jag fick betala allt själv. Självklart diskvalificerande i mångas ögon. Självklart är det så. Oerhört förnedrande kan jag säga. Men jag anser att jag ska få vara ostörd i mitt hem. Alldeles oavsett andras problem. Kan nån av er ens förstå problemet att inte få vara ostörd i sitt hem? Av det jag läst på denna websida, är det inte så. Jag vill ingen illa, önskar alla väl. Men det förslag som föreslås av makthavarna i Stockholm, är inget annat än att de vill vara goda, och andra än de själva ska stå för godheten. Samt självklart bli nonchalerand när man redogör för sina upplevelser. Dessutom undrar jag varför ingen här kan skriva sitt eget namn. Vågar man inte det på webben? Jag heter Per Nor
Per Norström, 22:40, 24 november 2009. Anmäl
Öppna ett nytt 'Beckis' och låt pundarna bo där istället. Det fungerade ju förut och skulle säkert göra det idag också....
achtung, 22:27, 24 november 2009. Anmäl
"VÅRA GÄSTER OCH DELTAGARE HAR GJORT LIVSSTILSVAL SOM LEDER TILL MISSBRUK OCH KRIMINALITET" - Direktör för Stadsmissionen, prästen Marika Markovits.
Hur är det möjligt att ha en verksamhet baserat på missbruk och kriminalitet och som dessutom lurar folk på pengar genom att påstå att det är en verksamhet för hemlösa? Det är bedrägeri och samhällsskadligt!
Det är INTE hemlöshet som leder till missbruk och kriminalitet. Tvärtom! Det finns INGEN ursäkt för hemlöshet i Sverige!! Att en stor del kriminalitet har blivit en social fråga sedan lösdriverilagen togs bort 1965, godtar inte att frivilliga organisationer lurar folk på pengar och organiserat gynnar missbruk och kriminalitet! Vill du veta mera? Kolla på: "rfhl.se-stockholm-debatt stadsmissionen"
Otryggheten på Södermalm i dagsläget kan till stor del tillskrivas Stadsmissionens organiseringen av missbruk och kriminalitet. Specielt märkbart efter öppningen av nya dagsverksamheten för hemlösa, Maria Prästgårdsgata 32, februari 2008.
knarkmissionen@hotmail.com, 19:52, 24 november 2009. Anmäl
När kriminaliteten på våren 2008 växte i området runt Stadsmissionens missbruksindustri,svarade polisen oftast att de inte hade resurser och boende fick prata med politikerna.
Det som krävs i dagsläget är en ny kriminalpolitik och en ny sorts lösdriverilag som är anpassat samhället 2009. Otryggheten på Södermalm handlar inte om lokalpolitik,men ändrad lagstiftning och bättre möjligheter för polisen,så de kan komma ut ur bilarna och börja interessera sig för samhällets hälsa igen!Kolla:http://www.drugnews.nu/article.asp?id=4 565 och "lassetycker.blogspot.com" och sök på Stadsmissionen.Läs då igenom alla kommentarar från dom drabbade.Du får nog svårt att tro allt som står där,men det finns en hel del dokumentation och folk som har bra koll på läget som det faktisk är på rigtigt!Vart låter Socialborgerrådet Ulf Kristersson Stadsmissionen(Marika Markovits)öppna Nya Plattan nästa gång och fortsat gynna missbruket?
knarkmissionen@hotmail.com, 18:56, 24 november 2009. Anmäl
Problemet är att det finns en grupp människor som inte kan ta hand om sig själva, ofta p.g.a. missbruk. I andra länder hamnar dessa personer ofta i fängelse eller institutioner. Jag tror man måste kräva av folk att de tar hand om sig själva. I annat fall borde övervakning eller i värsta fall inlåsning vara ett alternativ. Samtidigt behövs välgörenhet i olika former. Man borde också avreglera bostads och arbetsmarknaden, så att bostäder och arbete blir lättare att få tag på.
Gesper, 17:22, 24 november 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
