Desperat av Sahlin

"Politik är en blodsport", konstaterade den tidigare Labourledaren Neil Kinnock. När man får vittring på bytet ges ingen nåd.

Mona Sahlins artikel på DN Debatt i går visade att socialdemokraterna bestämt sig för att det nu är dags att karaktärsmörda Fredrik Reinfeldt. Ledmotivet i texten är svek, lurendrejeri och manipulation. Aldrig har Sverige "haft en regering som konsekvent och medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda för att vinna stöd".

Sahlins artikel är ingen isolerad företeelse. För knappt en månad sedan skrev Kommunals ordförande Ylva Thörn på DN Debatt (28/10) på samma tema. Fredrik Reinfeldt säger en sak och gör något annat. Engagemanget för de lågavlönade kvinnorna är bara ett pr-trick.

Socialdemokratins analys är på ett plan riktig. Regeringen är impopulär och det finns en intern, borgerlig oro över både rörelseriktning och framtid. Affären Ulrica Schenström symboliserade ett ledarskap på drift. Fredrik Reinfeldt har aldrig varit så utsatt och politiskt sårbar under sin tid som statsminister.

Föga förvånande passar partiet därför på att utnyttja tillfället. Bilden av svaghet, av en statsminister i beråd, ska sätta sig. Detta är en regering som leds av en opålitlig person. När Reinfeldt hävdar att den lägger fram förslag som den gick till val på talar han inte sanning.

Sahlin drar fram en rad exempel på vad hon betraktar som svek och löftesbrott, men de saknar nästan samtliga konkretisering. Däremot framgår med all tydlighet att hon, liksom Ylva Thörn, ogillar den förda politiken och känner ett starkt behov av att beskriva den som ett lurendrejeri.

Lika tydlig är också avsikten. Socialdemokraterna måste få tillbaka sina väljare, de som i valet 2006 gick till moderaterna och andra borgerliga partier. Kan de övertygas om att de inte fick vad de blev lovade utan det motsatta är mycket vunnet. Att då attackera Fredrik Reinfeldt framstår som logiskt, eftersom en betydande del av den borgerliga valsegern berodde på väljarnas förtroende för moderatledarens personliga egenskaper.

Strategin är riskabel. Bortsett från att socialdemokraterna själva kan anklagas för att ha gjort sig skyldiga till systematiska svek och manipulationer - 1990-talets krispolitik! - riktas uppmärksamheten mot det socialdemokratiska alternativet. I dag saknas ett sådant. Partiet vet ganska väl varför det förlorade valet men är än så länge osäkert om vilken politik som ska föra dem tillbaka till makten.

Och när väl en sådan läggs fram väcks frågan vilka som ska stödja den. I nästa valrörelse kan Mona Sahlin omöjligen ignorera vänsterpartiet och miljöpartiet och likt sina företrädare förkunna att hon endast söker stöd för en socialdemokratisk politik. Väljarna kommer att vilja veta vad samtliga tre partier är överens om. En vänsterallians utan enighet om skola, vård, skatter och utrikespolitik lär få stora trovärdighetsproblem.

Regeringens djupa impopularitet är givetvis en gudagåva till socialdemokraterna. Men det återstår nästan tre år till nästa val och att redan nu gå till massivt angrepp mot statsministern ger ett intryck av desperation. Fredrik Reinfeldts ledarskap kan kritiseras, men att i svepande ordalag kalla regeringen falsk och svekfull utan att presentera ett tydligt alternativ framstår minst sagt som oöverlagt.

Mona Sahlin skriver att Fredrik Reinfeldt behöver "ta sig tid för den verkliga svekdebatt som väntar honom och moderaterna. Där kommer vi att finnas!"

Med sakargument eller med fortsatta personangrepp för att dölja bristen på en egen politik?

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut