Eftertankens uppror

FRA-frågan vill inte lägga sig till sommarro. Ett antal folkpartistiska riksdagsledamöter med Birgitta Ohlsson i spetsen hotade häromdagen att göra gemensam sak med oppositionen och få till stånd en ändring av FRA-lagen i höst. Försvarsminister Sten Tolgfors står emellertid fast - inga väsentliga förändringar är möjliga.

Det ser alltså ut som om en regeringskris är under uppsegling. I så fall får ansvaret fördelas på flera.

Låt oss först se på de fronderande riksdagsledamöterna. Visst kan en riksdagsman komma på andra tankar och säga sig att han röstade fel i en fråga. Besluten är många och en enskild person kan inte sätta sig in i alla, de flesta väcker heller ingen stor debatt. Detta gäller emellertid inte FRA. Förslaget väckte stor uppmärksamhet och mötte stark kritik från det ögonblick det offentliggjordes av förre försvarsministern Mikael Odenberg. Motståndet ledde till ett års uppskov. När beslutet skulle fattas i år flammade debatten upp stort. En riksdagsledamot kan inte hävda att han blivit överrumplad.

Att komma en månad efter riksdagsbeslutet och säga som Birgitta Ohlsson med flera att de borde ha röstat annorlunda imponerar inte. Vi måste kunna begära mer insikt och civilkurage av en riksdagsman.

Men för en stor del av dem som med rätta är upprörda över FRA-beslutet och ser det som ett svek mot liberala grundprinciper - och tidigare politiska löften - är de sex folkpartisterna ett hopp om ett nederlag för regeringen och ett stopp för massavlyssning av svenskar.

FRA-frågan äter på regeringens popularitet och - än värre - på respekten för den. Och för detta sakernas tillstånd har alliansregeringen sig själv att klandra. Ena månaden förkunnar den att vår säkerhet bara hotas av klimatförändringen och att vi därför kan nedrusta det traditionella försvaret. De som påminner om Sveriges geografiska läge och Rysslands nya styrka avfärdas nedlåtande som vilseledda av gammal rysskräck. Nästa månad motiveras FRA:s avlyssning med just behovet att följa den osäkra och hotfulla utvecklingen i Ryssland.

Inte heller har regeringen lyckats klarlägga skillnaden mellan underrättselseinhämtning och spaning på organiserad brottslighet. Än mindre har den förmått ställa behovet av skydd för vår säkerhet i stort mot rätten till skydd för vårt privatliv. I stället har regeringen använt partipiskan i riksdagsgrupperna och därmed gjort FRA till en makt- och lojalitetsfråga.

När sedan oppositionsledaren Mona Sahlin i Visby lovade riva upp FRA-lagen hårdnade läget än mer. FRA-lagen håller på att bli en klassisk återställarfråga. Det är olyckligt och det från flera utgångspunkter.

Det har ett värde att säkerhetspolitiken - och dit hör underrättelsetjänsten - har stöd över blockgränsen, särskilt som Sverige alltjämt är militärt alliansfritt. Än väsentligare är att FRA-lagen rör fri- och rättigheter som skyddas i grundlagen, det borde göra det naturligt att söka brett samförstånd.

Just nu ser det tyvärr ut som om vi i höst ska få ännu en hård konfrontation över FRA-lagen. Men den tankepaus som sommaren bjuder borde utnyttjas. Regeringen måste inse att den har mer att vinna på att söka ändra FRA-lagen i samförstånd med kritikerna i det egna lägret och med oppositionen. Omarbetning alltså!

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut