Hjälpen måste fram

Hjälpbehovet i Burma är enormt efter cyklonens framfart. Hus är raserade, färskt vatten är en bristvara, risken för sjukdomar är stor och hundratusentals har blivit hemlösa.

Den styrande militärjuntan har varit passiv. Den reagerade inte på varningar och har inte fått i gång ett hjälparbete värt namnet. Och när det internationella samfundet nu vill bistå är det inte det burmesiska folkets väl och ve som generalerna bryr sig om utan sin egen politiska överlevnad.

Juntan vill uppenbarligen inte ha ut-
länningar som rör sig fritt i landet, den
vill inte ha omvärldens ögon på plats. Hjälparbetare släpps inte in, det trasslas med visum och tillstånd. Journalister stängs ute. Den slutna regimen vill förbli sluten, vad priset än må bli i form av
lidande.

Omvärldens frustration är därför begriplig. Här står mängder av människor beredda att hjälpa, men endast ett fåtal får möjlighet att göra det. Det talas därför bland annat om att släppa ned förnödenheter från luften.

Problemet ligger i statssuveräniteten. Flygningar in över burmesiskt territorium kräver burmesiskt tillstånd - allt annat kan ses som en kränkning.

Men i akuta situationer finns anledning att fråga vad suveräniteten är värd. Trenden har också en längre tid gått i en riktning där förtryckare inte längre per automatik kan få skydd av den egna gränsen. Det är en i grunden positiv utveckling, en utveckling som visar att respekten för de mänskliga rättigheterna ska vara universell.

Ett exempel är tanken att regeringar har ett "ansvar att skydda" den egna civilbefolkningen mot grova kränkningar. I fall regeringen inte kan göra det - eller inte vill göra det - kan det internationella samfundet gripa in och göra det i stället.

I den allmänna frustrationen över de hårdnackade burmesiska generalernas inställning har Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner hävdat att principen skulle vara tillämplig på situationen i Burma.

Vid en första anblick kan uttalandet tyckas överilat och gripet ur luften. Principen är ju tillkommen för att förhindra folkmord likt det i Rwanda, den är tänkt att göra verklighet av alla de försäkringar om "aldrig mer" som stats- och regeringschefer så ofta kommer med.

Men att döma av de dokument som arbetats fram och de uttalanden som gjorts kan man tänka sig ett vidare tillämpningsområde. I den rapport från 2001, där normen först började ta konkret form, talas exempelvis om en befolkning som "lider allvarlig skada" på grund av den egna statens "misslyckanden". I en FN-rapport några år senare skrivs om "medveten svält och risk för smitta".

Dessutom har principen om regeringars "ansvar att skydda" redan åberopats ett antal gånger när det gäller Burma, bland annat vid de omfattande demonstrationerna i höstas. Övergreppen ansågs då vara av en sådan dimension att utländsk inblandning skulle vara av nöden.

Visst är det lätt att hitta praktiska invändningar mot hur principen skulle kunna omsättas i praktisk handling i Burma. Det finns ingen patentlösning. Men nog vore det ett framsteg om det gick att slå fast att människors behov av hjälp väger tyngre än några generalers hänvisning
till den nationella suveräniteten för att kunna fortsätta att misshandla sin egen befolkning.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut