Borg bör backa

Rätt ofta kan man av statsrådstal och riksdagsmotioner få intrycket att verksamheten i Sveriges kommuner och landsting styrs från Rosenbad, Helgeandsholmen och partikanslierna i Stockholm. Politiker som gjort en halvdan insats på hemmaplan, och därefter befordrats till rikspolitiken, visar sig när de kommer till Stockholm ha begåvats med all den kommunpolitiska talang de tidigare saknat.

De vet plötsligt exakt hur den kommunala verksamheten ska bedrivas. Och de har dessutom kommit till insikt om att alla kommuner och landsting kan infogas i samma mall. Somliga tror att mallen är cirkelformad, andra att den är rektangulär, andra åter satsar på en åttkanting.

Varje nyår, så också i år, träder nya lagar i kraft som detaljstyr delar av den kommunala verksamheten. Vanligtvis löser man lokalt de ekonomiska dilemman som varje ny lagstiftning för med sig genom att dra in pengar från någon ännu inte lagstyrd verksamhet. Det behöver inte vara rätt, men det är nödvändigt.

Men i år, 2009, är läget speciellt. När kommuner och landsting på försommaren 2008 gjorde sina budgetkalkyler kände både politiker och tjänstemän, inte alla men ganska många, att man fått lite andrum. Fler i jobb innebar högre skatteinkomster och minskade utgifter för försörjningsstöd. Nog skulle det räcka för att klara landstingens ökade ansvar för rehabilitering och eventuellt ökade kostnader för kommunerna genom ändrad lagstiftning och ökad medfinansiering för infrastrukturen.

Ack, så fel de hade. Plötsligt visade prognoserna att skatteunderlaget föll. Inkomsterna minskade och utgifterna skulle sannolikt stiga. Under hösten har nästan alla kommuner och landsting fått revidera sin budget för 2009. Planerade skattesänkningar har inhiberats. Projektmapparna med satsningar på skola och äldrevård har flyttats från skrivbordet till framtidslådan. På deras plats ligger nu i stället kalkyler över möjliga besparingar.

Man skulle kunna fundera rätt mycket över om det i vårt politiska system, med tre olika beslutsnivåer för uttaxering av skatter, finns ett inbyggt systemfel som leder till att var och en av nivåerna gör av med alla pengar i goda tider och försöker vältra över kostnaderna på en annan nivå i dåliga tider. Men det får anstå. För nu gäller den ekonomiska analysen verkligen något konkret, som kan leda till slutsatsen att skattepengarna gör störst nytta lokalt.

Det är ett faktum att kommuner och landsting är den största arbetsgivaren i alla kommuner. I Göteborg är antalet anställda i staden nästan tre gånger det i Volvo Personvagnar; Landstinget (Västra Götalandsregionen) är också större än Volvo. I Trollhättan är kommunen största arbetsgivaren med 20 procent av de förvärvsarbetande, Saab har 17 procent, landstinget 11. I Stockholm är 11 procent av de förvärvsarbetande kommunanställda, Ericsson med 2 procent är näst största arbetsgivare. I mindre kommuner är relationen än mer tydlig. Ett exempel: Trelleborg med 41 procent anställda i kommun och landsting (Region Skåne), 4 procent i största företaget (Trelleborg AB).

Finansminister Anders Borg, som hittills sagt nej till att dela med sig av skattepengarna till kommuner och landsting, har tveklöst lärt sig läxan från 1990-talets ekonomiska kris. Den som suttit mitt i bunkern medan räntor och underskott exploderade utanför tittgluggarna lär aldrig glömma; det måste ha varit förfärligt. Men varje morgon är ny, och varje kris har sina unika beståndsdelar.

"Vilken politiker kan säga nej till att satsa på vård, skola och omsorg?" suckade en allianssympatisör efter de rödgrönas utspel i december om tio lösa miljarder till kommuner och landsting. Det finns ett annat sätt att närma sig frågan, mer analytiskt, mindre populistiskt. Möjligen kan det leda till samma slutsats.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut