Dawit Isaak

Den 23 september 2001 greps den svenske journalisten och medborgaren Dawit Isaak. Tillsammans med andra medarbetare fängslades han för det som Eritreas regering uppfattade som regimfientlig verksamhet, vilket i det här fallet är liktydigt med vanligt journalistiskt arbete.

Sju och ett halvt år har nu gått och allt eftersom har hans öde blivit mer känt i och utanför Sverige. Protesterna har ökat i intensitet och omfång. Under senare tid har även EU engagerat sig.

UD och den svenska regeringen säger sig arbeta hårt för att få Dawit Isaak frigiven. Metoden är ”tyst diplomati”, genom att vara just tyst är den förstås svår att granska. Man skulle kunna misstänka att tystnaden är en omskrivning för passivitet. Men i det här fallet finns mindre som talar för att det skulle vara så än motsatsen.

Ett skäl är den nyhet om Dawit Isaaks frigivning som släpptes i november 2005. Glädjen skulle visa sig vara kortvarig eftersom den svenske journalisten raskt fängslades igen. Dåvarande utrikesminister Laila Freivalds sa till DN: ”Äntligen har det arbete som så många har lagt ned gett resultat” (DN 20/11 2005). Det finns ingen anledning att misstro henne. Inte heller verkar det sannolikt att de politiska ansträngningarna minskat när den folkliga uppmärksamheten, vreden och otåligheten ökat.

Däremot kan man ifrågasätta val av metod. Verkligheten har efter sju och ett halvt år visat att det som möjligtvis var den bästa strategin vid en tidpunkt inte är det längre. Den svåra frågan är vad Sverige och omvärlden bör göra i stället.

Och då är den bistra sanningen att valmöjligheterna är begränsade. Internationella fördömanden av diktatorer rinner av dem lika snabbt som en smörfläck ur en teflonpanna. Medier kontrolleras regelmässigt i diktaturer, vilket gör att omvärldens kritik har svårt att nå fram till medborgarna.

Det som kvarstår är indraget bistånd och sanktioner. Sanktioner är ett trubbigt vapen med dålig träffsäkerhet men som rätt använt förstås ska tas till så fort fördelarna väger tyngre än nackdelarna.

Bistånd däremot, är en annan historia. Hur god tanken än var, hur mycket pengarna än behövdes, så är bistånd ett sätt att dölja de verkliga brister som följer av vanstyre. Om regimen slipper utgifter för skolor och sjukhus – för att biståndsgivarna bygger – får den mer pengar att lägga på militär, säkerhetspolis eller på hustruns shopping. Folket vet inte vem som betalat vad, det finns ju inga fun-gerande medier. Därför kan regimen ta åt sig äran för bygget. Och så har man hjälpt de korrupta ledarna att klamra sig fast vid makten en stund till.

Utvecklingsbistånd är tänkt att leda till utveckling. När det inte gör det, när mottagarlandet skärper presslagar och mer systematiskt börjar trakassera, tortera och fängsla oppositionella, måste biståndet strypas omedelbart.

Det finns ingen anledning att belöna regimer som börjat sin vandring mot en fullfjädrad diktatur.

Sverige ger inte längre något bistånd till Eritrea. Det är bra. Mindre bra är att det tog alldeles för lång tid att dra in det. Ännu värre att UD så sent som 2005 ville öka biståndet. Det är stötande att tänka sig att samtidigt som UD verkade för att få Dawit Isaak fri, arbetade Sida för att skicka pengar till Eritrea. Att pengarna hade en tydlig adresslapp betyder inte att det var där de till sist hamnade. Vem vet: kanske har några svenska skattekronor gått till att bygga ännu ett fängelse för att låsa in människor utan rättegång och utan att de begått något brott.

Från EU är budskapet fortfarande dubbelt. Parlamentet har krävt att Dawit Isaak ska friges, samtidigt som kommissionen lassar in pengar i landet. Kommissionären Louis Michel planerar att ge Eritrea 115 miljoner euro under en femårsperiod. Det är mer än en miljard kronor. Och det är en miljard för mycket.

Men det tycker inte kommissionens talesman John Clancy. Han säger till DN att kommissionen är orolig över utvecklingen i Eritrea. Han medger att den utveckling och den dialog som kommissionen eftersträvar lämnar mer att önska, men att bistånd ändå är det rätta i detta läge.

Efter sju och ett halvt års lirkande. Efter sju och ett halvt års försök med tyst diplomati, generöst bistånd och andra strategier för att rädda ansiktet på Eritrea är det hög tid att försöka med något annat.

Men först av allt: stoppa biståndet. Eritrea har inte förtjänat det.

 DN

Mer om kampanjen för Dawit Isaak på vår specialsida.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut