Tigandets triumf

Synovates väljarbarometer för september är ett odiskutabelt bakslag för regeringen. Trots goda tider, trots skattesänkningar och sjunkande arbetslöshet fortsätter de borgerliga att förlora väljarnas sympatier.

Avståndet på nästan sexton procentenheter mellan blocken är hisnande. Visst återstår nästan tre år till nästa val men det känns som om något verkligt nytt måste inträffa för att trenden ska vända.

Som till exempel att socialdemokraterna lägger fram en alternativ politik. Trots att förutsättningarna då var de rakt motsatta påminner partiets beteende i dag om hur det senast drev opposition. 1992- 1994 riktade socialdemokraterna oförsonlig kritik mot regeringen Bildt. De sade nej till nästan allt.

Samtidigt mörkade socialdemokraterna om sina egna avsikter. Väljarna gavs intrycket att politiken skulle bli helt annorlunda när väl Ingvar Carlsson fick ta över igen. Inte förrän ett par månader före valet blev det nödvändigt - marknaden krävde besked - att lägga fram en ekonomisk politik med konkreta förslag. Partiet gick omedelbart och kraftigt bakåt i opinionen.

Men socialdemokraterna vann valet och gjorde sedan vad de visste var nödvändigt men in i det längsta hade vägrat berätta för väljarna. Det lönade sig att inte säga sanningen.

Ett år efter valet vet vi fortfarande väldigt lite om vad Mona Sahlin vill. Hon talar i generella termer om förnyelse - en och annan återställare utlovas - men begär därefter tålamod av undrande journalister. Innan partiets landsomfattande rådslag tagit ställning till frågor om sysselsättning, klimat, utrikespolitik och välfärd är hon inte beredd att säga något bestämt.

Risken är att lyssnandet på rörelsen blir svepskäl för att, som under det tidiga 1990-talet, undvika egna och bindande uppfattningar. Bearbetningen av rådslagets svar och synpunkter rör sig längs en tidsaxel som inte tar slut förrän tidigast vid parti-kongressen hösten 2009. Här ges alltså goda möjligheter för Sahlin och andra ledande socialdemokrater att fortsätta i samma otydliga stil. Opinionsmätningarna visar att strategin är lyckosam.

Problemet för partiet är att det samtidigt rör sig längs en annan tidsaxel: samhällsutvecklingen. Den drivs på inte bara av regeringspolitiken utan av en rad andra krafter, däribland människors värderingar. Och klart är att på flera områden står de i konflikt med den socialdemokratiska politiken.

Det gäller framför allt i storstadsområdena och särskilt i Stockholm. En som förstår den saken bättre än de flesta är oppositionsborgarrådet Carin Jämtin som på DN Debatt (15/3) självkritiskt skrev om behovet av en ny politik för skola, arbete och bostad. Socialdemokratin, lyder Jämtins slutsats, måste återfå de välutbildade och hårt arbetande stockholmarnas förtroende för att vinna riksdagsvalet 2010.

I den insikten ligger också ett erkännande av att partiet är i otakt med stora väljargrupper. Än så länge har de borgerliga partierna inte utnyttjat detta faktum. Regeringens framtid hänger på om de lyckas med den saken de närmaste åren.

DN

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut