Bye-bye Billström
Publicerat 2003-05-05 00:08
DN Teman i artikeln
Stockholm sackar efter. Måhända är det en överraskning för dem som inte bor där. Vi som lever i stan har emellertid länge sett att det barkat utför.
Bostadspriserna har passerat det rimligas gräns: en ordinär bostadsrätt i innerstaden kostar lika mycket som en fullt utrustad gård med ett stycke bördig mark på landet.
Trafikinfarkterna har blivit värre och värre. Arbetsmarknaden är inte längre vare sig bred eller särskilt lockande. Stockholm möter stigande arbetslöshetssiffror. Levnadsomkostnaderna ligger däremot skyhögt i topp.
Ändå tankas regionen genom skatteutjämningssystemet på intäkter, som slussas vidare för att upprätthålla sysslolösheten på en konstant nivå i improduktiva delar av inlandet.
Jag har bott i Stockholm under hela mitt vuxna liv. Men nu räcker det. Efter varje semester har det blivit svårare att återvända till stan. Klimatet har skärpts. Stockholm har blivit hårdare. Det går knappast att förbli opåverkad.
Att leva i Stockholm är att behöva se pöbelupplopp på gatorna som under täckmanteln "protest mot kapitalismen" svinar ned, slår sönder butiker och krossar glas.
Det är att dras in i ett hela-havet-stormar sena kvällar då hundratals alltmer adrenalinstinna förare ska försöka finna någonstans att ställa bilen; kommunen utfärdar långt fler boendeparkeringstillstånd än vad det existerar parkeringsplatser.
Det är att bli utsatt för pennalistiska parkeringsvakter - bakhjulet på fel sida boendeparkeringsrefugen betyder 700 kronor i böter.
Det är att förvandlas från vänlig samhällsmedborgare till misshandlare in spe inför anblicken av blå uniform och bötesblankettblock.
Det är att se livet rinna i väg i köer och åter köer för att det saknas vettiga kringfartsleder.
Det är att huttra på blåsiga perronger i väntan på SL-tåg som inte kommer, för att växlarna frusit, förare saknas eller logistiken felat.
Det är att se fram emot ytterligare förseningar, ytterligare trängsel när ett underdimensionerat kollektivtrafiksystem dessutom ska svälja de passagerare som tillkommer genom de så kallade trängselavgifterna.
Det är att därtill se staden i händerna på politiker som utan vidare chockhöjer skatten och ytterligare dämpar efterfrågan och tillväxtförutsättningarna. Och det är att en dag säga sig själv: "Så här länge - men inte längre. Jag flyttar."
Stockholm är en av världens vackraste huvudstäder. Det är Sveriges överlägset vackraste stad. Men det är också Sveriges mest misshandlade stad.
Var annars kan man låta en motortrafikled spränga rakt genom kulturhistoriskt känsliga områden för att det saknas pengar att gräva ner trafiken i en tunnel? Samtidigt sitter riksdagspolitikerna i huset bredvid och fattar beslut om nya miljarder till fjärran, obskyra infrastruktursatsningar i en glesbygd där de inte behövs.
Stockholm tynar under en inkompetent politisk ledning. I stället för att företräda stadens intressen har den reducerat sig till en medelmåttornas expeditionsministär åt Stockholmsfientliga rikspolitiker. Trängselavgifterna är ett beställningsverk från miljöpartiet, inte från stockholmarna. Persson levererar som tack för regeringsmakten. Annika Billström och Stockholms socialdemokrater niger och verkställer.
Stockholms bostadsbrist är vidare i stor utsträckning politiskt bestämd. Hyresregleringar omöjliggör nybyggnationer. Bruksvärdessystemet minskar cirkulationen av lediga lägenheter. Åt dem som har - kontakter, svarta pengar, statsrådspost, ingångar hos Svenska bostäder, tillräckligt rymliga samveten - blir givet. Det är knappast de medellösa eller låginkomsttagarna som lyckas fiffla till sig de hyressubventionerade paradvåningarna. Men de privilegierade vakar över sina förmåner.
För egen del har jag fått nog och övernog.
Internet, fax och telefoner gör det möjligt att arbeta långt från Stockholms city.
Från fönstret ser jag Lundaslätten breda ut sig. En glada jagas på flykten av ett häckande småfågelpar. I väster skymtar konturerna av Öresundsbron.
Småbutikerna här är många. Servicenivån är hög. Livsmedelspriserna ligger betydligt lägre än i Stockholm. Stämningen är åtskilligt vänligare.
Behöver jag resa tar jag mig snabbare till Kastrup i Danmark än vad jag tidigare tog mig till det mer närbelägna Arlanda. Här finns nämligen inga bilköer.
Åker jag 60 mil norrut kommer jag till en huvudstad där man alltjämt träter om huruvida EU-medlemskapet innebär några fördelar eller ej. Åker jag 60 mil söderut är jag redan långt nere på kontinenten, där Europasamarbetet är en självklar tillgång och euron en realitet.
Utflyttningen är numera högre än inflyttningen till Stockholms län. Pushfaktorerna har vuxit sig allt starkare. Fler gör alltså som jag.
Många av oss flyttar naturligtvis i hög grad till något: ett annat liv, andra levnadsbetingelser, en högre livskvalitet. Men vi flyttar även från något; bort från ett Stockholm som blivit svårare att utstå. Så bye, bye Billström. Hejdå, Stockholm!
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
