Framtid i frihet

Den här veckan har en grupp politiska ledare suttit vid gemensamt bord och begrundat världsläget vid G8-ländernas toppmöte i Tokyo. Själv hoppas jag snart få sitta vid en strand på den italienska ön Ischia, utan att ta någon notis om världsläget. Men innan jag tar en paus, låt oss ta ett steg tillbaka och granska den värld vi lever i.

Den franske historikern Jacques Bainville slog fast att "saker och ting har aldrig gått väl".

En nyttig påminnelse. Framtidsutsikterna tycks mig nu mer dystra än för tio eller tjugo år sedan. Förmodligen ter de sig
ljusare för en kommunistledare i Peking, en knarkkung i Afghanistan eller en
oligark i Moskva.

I hög grad bestäms din framtidssyn av din egen situation och dina önskningar. Jag vill att mina barn ska leva lika fritt som jag, i ett fritt land, och jag vill att så många andra människor som möjligt i övriga världen ska kunna leva lika fritt som jag. Det kräver inte enbart traditionella civila och politiska friheter utan också grundläggande personlig, juridisk och ekonomisk trygghet, samt livschanser som grundar sig på utbildning och lika möjligheter. I motsats till klassiska liberaler tror jag inte att mycket fattiga människor kan vara fria.

Ur detta perspektiv ser förhållandena i världen bistra ut. Under det senaste året har jag vid flera tillfällen i denna kolumn i detalj beskrivit hur Storbritannien har blivit mindre fritt. Förklaringen är dels hotet från jihadterrorister, dels en auktoritär överreaktion från den brittiska staten. Därutöver blir den ekonomiska tryggheten sämre.

I resten av världen driver monstruösa utmaningar som klimatförändringar, fattigdom, sjukdomar och hårdnande konkurrens om energi, mat och råmaterial - alla förstorade av dålig politisk styrning - hundratals miljoner människor ned i djup fattigdom. Och ännu har vi bara sett början.

Ändrade globala maktförhållanden hjälper inte. Under senare tid har vi sett både hur Burma och Zimbabwe har visat hur maktlösa vänner av frihet kan vara om mäktiga grannar sätter staters suveränitet och egna ekonomiska och politiska intressen före de mest grundläggande mänskliga rättigheter. En blodbesudlad Robert Mugabe svassar runt på Afrikanska unionens möte, kramar och kramas, medan hans talesman säger att väst kan "gå och hänga sig tusen gånger om".

Gamla tiders tyrannier mixas med nya modeller av auktoritär kapitalism (Kina och Ryssland). De större demokratierna utanför väst bekymrar sig lika litet för friheten i grannländerna som europeiska kolonialmakter brukade bry sig om frihet i sina kolonier.

Indien agerar lika slappt i fråga om Burma som Sydafrika i fråga om Zimbabwe. Under tiden är den islamska republiken Iran på väg mot en kärnvapenkonfrontation med Israel. En fredsuppgörelse mellan Israel och Palestina tycks mer avlägsen än för ett årtionde sedan och unga män i större delen av arabvärlden växer upp med ilska i stället för med hopp. Behöver jag fortsätta?

Det finns en aggressiv och en defensiv reaktion på världshoten - båda leder fel. Kalla dem korsfarar- respektive vindbryggealternativen. I Irak var Bush korsfararen. Nu kommer vi att få se mer av vindbryggan.

Defensiv, räddhågad, protektionistisk, genomsyrad av en kulturpessimissm värdig Oswald Spengler, säger denna variant: dra upp vindbryggan framför den gamla stenborgen kallad Västerländsk civilisation. Håll borta så många främmande människor, varor och idéer som möjligt. Försök inte ändra attityden hos islamistiska stater, Ryssland eller Kina. Tillhörande olika civilisationer har de olika värden, och kommer alltid att ha det.

Det bästa vi kan hoppas på är ett slags vapenstillestånd vid gränslinjen. Denna konservativa västerländska syn beklagar alltså multikulturalism på hemmaplan men bejakar den utomlands.

Jag föreslår en mer optimistisk, självsäker kombination: liberal patriotism hemma och liberal internationalism utrikes. Det finns ingen motsättning. Individuell mänsklig frihet har aldrig förverkligats bättre än i konstruktionen av den moderna, liberala demokratiska nationalstaten. Jag håller därför med många konservativa om att vi måste förstärka, inte försvaga, den. Vi ska inte dra upp vindbryggan och stoppa immigration, men vi måste hantera den. Hur som helst måste de som ska bo här vara medborgare, inte bara invånare.

Eftersom vi i våra alltmer kulturellt blandade samhällen inte längre kan lita på outtalade samförstånd, måste vi förtydliga både rättigheter och plikter. Vilket är ett icke förhandlingsbart minimum av frihet, vilka områden är föremål för legitima förhandlingar, och vad är en fråga för det individuella samvetet?

Detta är ett samtal som vi alla behöver föra öppet, inte i form av diktat vare sig från elit till massa eller från majoritet till minoritet.

Men vad vi gör inom ett land kommer aldrig att vara tillräckligt. Det finns inte längre några självtillräckliga nationella borgar. Därför är liberal internationalism utomlands ett nödvändigt komplement till liberal patriotism hemma.

Liberal internationalism innebär inte att marschera in i andra människors länder och bakom en gevärspipa tala om för dem vad de ska göra. Den innebär däremot att utveckla normer och regler som de allra flesta stater måste foga sig efter, helst inskrivna i internationell lag och understödda av internationella organisationer. Den innehåller en del grundläggande rättigheter som varje individ på denna planet innehar oavsett under vilken härskare, kultur eller omständigheter hon lever.

Inför anklagelser att detta enbart är en neokolonial export av västerländska synsätt under täckmantel av universella värden, svarar vi liberala internationalister:

För det första finns det en hel del som alla samhällen de facto har gemensamt. För det andra, värden som frihet, tolerans, ömsesidighet och ansvariga regeringar återfinns i litteratur, filosofi och historia i icke-västerländska länder, som i Akbars Indien, i konfucianska och islamiska skrifter. För det tredje, även om dessa värden inte blev institutionaliserade där i lika hög grad som i det moderna väst, har de institutionellt slagit rot på de mest oväntade ställen under de senaste decennierna. För det fjärde, även där de ännu inte har slagit rot uppskattar människor ofta känslan och klangen hos dessa värden.

Det finns alltså ingen anledning att förtvivla om den mänskliga förmågan att skapa globala universella värden.

Såväl här hemma som i andra länder behöver vi ett samtal - inte diktat. Det tycks mig särskilt viktigt i icke-västerländska demokratier, med människor med öppet sinne i stängda samhällen. Internet är en fantastisk resurs för detta syfte, men vi har ännu bara börjat förstå hur vi ska använda det. Så jag ser fram emot att återuppta detta samtal med er i slutet av augusti, när Obama håller sitt tal vid demokraternas konvent i Denver.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut