Hur Mao mördade 70 miljoner kineser

Nu finns den att läsa: den största boken om världens väldigaste land och historiens värsta massmördare. ”Mao. The unknown story”, som just kommit ut, kan nog ses som det nya seklets hittills viktigaste verk.
Här sammanfattas Mao Zedongs liv och gärning av Jung Chang och Jon Halliday. Boken kan läsas på flera sätt. Många kommer att koncentrera sig på de myter som nu krossas.
MAO VAR EN kinesisk patriot, har man sagt. Nu vet vi att han under de avgörande åren nästan slaviskt följde Sovjets order och fick sin personliga ledarroll av Stalin.

Mao bekämpade Japans ockupation av Kina, påstår propagandan. Sanningen är att de kommunistiska styrkorna avsiktligt undvek att bekriga de japanska. Den militära relationen mellan dem påminde mer om en överenskommelse att inte beskjuta varandra.

Det var landets bondebefolkning som reste sig och besegrade Chiang Kai-sheks trupper, nationalisterna, enligt den gamla historieskrivningen. Boken visar att Mao tvärtom föraktade Kinas bönder, vilkas liv han i årtionden ödelade genom avsiktlig utsvältning, masstortyr och avrättningar.
I själva verket var nationalisterna mycket nära att besegra kommunisterna trots Maos omfattande vapenstöd från Moskva. I ett avgörande ögonblick 1946 var det USA:s blivande utrikesminister, generalen Mar-shall, som med eldupphör-avtal räddade Maos trupper från ett avgörande nederlag.

LEGENDEN OM ”den långa marschen” 1934–35 – då Mao i vidrigt väder under heroiska strider över berg och öknar ledde sin armé i tusen mil från söder till norr – demonteras här steg för steg. De regionala krigsherrarna gav i regel kommunisterna fri lejd för att inte fresta eller provocera Mao att stanna i deras regioner. Under ”marschen” satt eller låg Mao själv i en vagn buren av soldater. Där kunde han vila, sova, läsa och konspirera mot andra kommunister med ledarambitioner.

Han lurade till exempel stora egna förband in i farliga träskmarker eller till en plats där Mao visste att fiendetrupper låg i bakhåll. Motivet till den typen av förräderier var alltid att han ville förnedra eller utplåna rivaler i partiet.

Författarna till ”Mao” granskar det kanske mest omtalade hjältedådet under denna marsch. Under våldsam beskjutning vid en svårt raserad bro lyckades de röda soldaterna klättra över den skummande floden Dadu. Denna konfrontation ägde aldrig rum! Den är i alla delar en propagandasaga som Maos folk hittade på.

Partiet cementerade fabeln i årtionden och lurade utländska journalister att sprida den över världen.

Min egen skräck och fascination inför denna storartade biografi, som revolutionerar forskning och debatt om det kommunistiska Kina, gäller motivet till förbrytelserna: vad drev Mao? Varför dödade han omkring 70 miljoner människor och pinade sönder många fler?

Troligen besvarade Mao själv den frågan redan 1918, vid 24 års ålder, när han med skrivna ord redovisade sin moral och livssyn. Jag avvisar tanken att moral handlar om plikter gentemot andra människor eller framtiden, menade han. Tvärtom, den handlar enbart om mig själv, om jaget och nuet. Visst finns det folk och föremål, men de är alla till för mig. ”Jag är inte ansvarig för någon annan.”

Hos hjältar måste allt utanför dem själva svepas bort, menade Mao, och syftade på sig själv. För dem finns inga restriktioner annat än deras egen natur och dess impulser. Deras kraft är som en orkan, omöjlig att stoppa – hettan är som ”hos en sexgalning på jakt efter en älskarinna”.

Mao beskrev också den glädje han kände inför omvälvningar och förstörelse. ”Gigantiska krig” är ofrånkomliga. Kina och hela världen måste ”förstöras och sen återskapas”. Den mest genomgripande förvandlingen är döden, också den mest underbara. Var annars kan vi finna en ”så fantastisk och drastisk förändring”?
Ett tredjedels sekel senare, under en av de svältkatastrofer som krävde tiotals miljoner offer, fullföljde han i handling samma idé. Mao Zedong försvarade sin politik och åskådning i polemik mot de mer ömhjärtade i partiet. ”Några av kamraterna hyser för mycket medkänsla.” Sanningen är: vi har ”i själva verket inget samvete! Marxismen är så brutal.”

157 AV BOKENS 814 sidor rymmer noter, källor, litteraturlistor och redovisning av nyttjade arkiv och de hundratals personer som har intervjuats. Efter att Jung Chang 1991 gav ut sin berömda skildring av sin egen familjs historia, ”Vilda svanar”, har hon och Jon Halliday ägnat sig åt att världen runt leta fram analyser och sanningar om Mao.

Därmed ger ”Mao. The unknown story” nya konturer åt femtio år av fasor. Var diktatorn en sadist, strateg, slug överlevare, mentalt skadad egoist, krigshetsare, förstörare av ofantliga människomassor och skaparen av historiens största slavstat? Troligen allt detta och mycket mer.

Varje ny period som skildras i den här boken vidgar eländet. Kriget om makten över först partiet och sen hela landet är studier i förklädnader, svek, ofattbar lögnproduktion och ännu mer skakande våldseruptioner. Kampanjen att göra stål i varje kinesisk by blir berättelsen om hur ett land avindustrialiseras.

Vapenköpen från Sovjet betalades med den mat som Mao visste att kineserna själva behövde för att överleva. Alltså hungrade majoriteten och de svältdöda var fler än i någon annan liknande förödelse. Jordbrukets kollektivisering blev metoden att beslagta maten, hindra bönderna att äta och koncentrera lidandet till landsbygden.

KULTURREVOLUTIONEN var slutåren av terrorkampanjer över miljardriket för att utrota böcker, viktiga byggnader och kulturarv samt få bättre fart på den hysteriska Mao-kulten. Framför allt förvandlades ”fienderna” efter tortyr till vrak (eller lik) i läger.
Försöken att sprida maoismen över världen lyckades aldrig ge Peking kontroll över mer än ett par kommunistiska partier. Däremot blev vissa demokratier påtagligt demoraliserade, däribland Sverige, när delar av ett par generationer förvandlade sig till ”nyttiga idioter” (Lenins ord) och föll för galenskaperna från Kina.

I dagens Kina vördas och skyddas fortfarande Maos namn, bild och myter. Arkiven förblir stängda. Den här boken, eller recensioner av den, stoppas vid gränsen till det land som envåldshärskaren ödelade fram till sin död 1976. Men i den fria världen finns ingen som helst ursäkt för att romantisera monstret.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut