Jan Hjärpe låtsas att tyranni ger "guldålder"
Publicerat 2003-01-03 19:15
Lundaprofessorn Jan Hjärpe var verserad och leende. På hösten 1989 trädde han fram i Stockholms tingsrätt som "expert" för att försvara Radio Islam. Den grövsta pronazistiska och antisemitiska radiostationen i Europa efter andra världskriget försökte Hjärpe fria från alla misstankar om hets mot folkgrupp.
Jag satt i rättssalen under hela vittnesmålet och minns den dagen som en av de mest motbjudande i mitt liv. Ahmed Rami, som var åtalad av JK, hade i sin radio oavbrutet förnekat att nazisterna utplånade Europas judar. Förintelsen "överförs till den mytologiska sfären" om den inte diskuteras, förklarade Hjärpe hjälpsamt.
Sexton gånger frågade åklagaren om Ramis påstående att "rabbinerna" står och hetsar upp sig sexuellt när de slaktar djur möjligen antyder "missaktning", lagens ord för hets mot folkgrupp. Lika många gånger svängde sig Hjärpe. Detta är "en subjektiv term", menade han, "en kontroversiell fråga", vi måste se "det övergripande syftet", etcetera. Radio Islams ord att perversioner och sexualbrott är "typiskt judiskt" tolkade Hjärpe som ett inlägg om Israel: "det förklarar kärleken till jorden!"
Så höll Hjärpe på, timme efter timme, för att stödja Radio Islam. Därefter fälldes radiostationen av domstolen på 18 punkter för hets mot folkgrupp, och Rami dömdes till fängelse i ett halvår.
Läser nu en bok av samme Hjärpe: "Araber och arabism" (Prisma). Den nya upplagan rymmer också synpunkter på de länderna i dag, efter den 11 september förra året. Slutkapitlet heter "Guldåldern" och handlar om (eller nämner) litteratur, kultur, orientalism, ekonomi, globalisering, information, pluralism, politiska problem och kampen om makten. Hjärpes tes om arabvärlden: "Guldåldern är nu. Vi är mitt i den."
Tanken är att de arabiska staterna har blivit del av världskulturen, som "tvingar fram förändringar i värderingar". Moderna kommunikationer liksom "folkökning och migration" för araberna in i en ny gemenskap. De ingår - det är Hjärpes slutord - i en "global kultur som är på en gång mer homogen och mer pluralistisk än någonsin".
Om det vore så väl. Vad säger de främsta arabiska experterna själva? Hur skildrar de sina egna samhällen, när de kan tala och skriva någorlunda fritt?
I somras gav FN och ett 30-tal arabiska akademiker ut en sensationell rapport, "The Arab Human Development Report 2002". Det blev en bred, detaljerad och våldsamt uppriktig bok.
Hur ser då arabvärlden ut i början av vårt sekel? Jo, säger författarna, den präglas av utbredd analfabetism, försämring av undervisningen, nedskärning av både vetenskaplig forskning och teknisk utveckling, en bedrövlig produktionsbas och usel konkurrenskraft, otyglad fattigdom och stegrad arbetslöshet. Så sammanfattas rapporten av chefen för Arab Fund for Economic and Social Development.
Denne generaldirektör och nästan alla andra författare beskriver också sambanden. Bokens tema är att ofrihet skapar och bevarar sociala eländen.
Kapitlen belyser systematiskt hur bristen på politisk frihet gör arabvärlden mer efterbliven än kanske någon annan region i världen. Under 80- och 90-talen kom huvuddelen av Latinamerika, Östasien, Östeuropa och mycket av Centralasien att förändras av en demokrativåg som "knappast ens nått de arabiska staterna".
Det här "frihetsunderskottet" underminerar mänsklig utveckling, säger boken. 65 miljoner vuxna araber kan varken läsa eller skriva; två tredjedelar av dem är kvinnor. 10 miljoner barn mellan 6 och 16 år saknar skolundervisning, siffran ökar för varje år. Och bara 0,6 procent av arabvärldens befolkning har tillgång till Internet, 1,2 procent till en persondator.
Utan politisk frihet kan den tragiska utvecklingen inte brytas. "Frihet är garantin och målet för både mänsklig utveckling och mänskliga rättigheter." Kulturen och värderingarna i arabvärlden motverkar både sociala och ekonomiska framsteg, slår boken fast.
Där Hjärpe alltså upptäckt en "guldålder" ser FN-rapporten främst katastrofer. Den svenske islamolog, som försvarade Radio Islam, jublar nu över arabvärldens pluralism och globalisering. De arabiska experterna varnar däremot för diktatur, korruption, stagnation, undermålig utbildning samt diskriminering av kvinnor och ungdomar.
I Berlin nyligen träffade jag Bernard Lewis, världens främste islamkännare. Han är Hjärpes motsats: klarsynt, kunnig, pessimistisk, humoristisk och briljant, bärs av sin integritet och demokratiska lidelse. Ständigt varnar han för det intellektuella, religiösa och politiska förfallet i arabvärlden. Efter den 11 september 2001 har farorna som följer med vanvården och förtrycket i de länderna blivit allt tydligare.
Lewis senaste bok om islam och Mellersta Östern, "What Went Wrong?", översätts nu till en rad språk, dock inte till svenska (såvitt jag vet). Hos oss nöjer man sig med en inhemsk charlatanprodukt. Liksom den där höstdagen i Stockholms tingsrätt för tretton år sedan missbrukar svensken Hjärpe sin professorstitel för att dölja eller urskulda hatfyllda extremister.
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
