Kunskapens problem

Under sina hundra intervjutimmar med Göran Persson blev Erik Fichtelius förvånad över att så många stora politiska frågor avgörs på på rent känslomässiga grunder, mer som ett resultat av stundens ingivelse än av kunskapsbaserad eftertänksamhet. "Mycket går på volley", sade han i Expressen i söndags.

Jovisst, men politisk verksamhet har aldrig varit en tävling i konsten att agera rationellt och att förmedla objektiva fakta. Den handlar om partiernas strävan att förmedla sina bilder av verkligheten till väljarna och om förmågan att förhålla sig blind och döv inför andras uttolkning av samma verklighet.

Varken borgerliga eller socialdemokratiska regeringar tillsätter därför utredningar för att vinna ökad kunskap, den finns redan i överflöd i de flesta frågor. Oavsett mängden kunskap i olika politiska stridsfrågor sitter varje parti fastlåst i sin föreställning om verkligheten fram till dess att taktiska skäl talar för ett omtänkande. Då kan det i gengäld gå väldigt fort.

I Fichtelius program illustrerades denna mekanism av Göran Perssons lika plötsliga som oväntade beslut att göra en enhetlig maxtaxa i barnomsorgen till socialdemokratins profilfråga i 1998 års valrörelse. Fram till dess hade progressiva, inkomststyrda avgifter varit synonymt med rättvisa, men till partikamraternas förvirring vände nu Persson upp och ned på denna invanda ordning.

Enligt vad Fichtelius uppgav i teveprogrammet "Argument" berodde kursomläggningen på att Persson råkat läsa en promemoria från finansdepartementet om konsekvenserna av inkomstanknutna taxor i barnomsorgen. De ledde till sådana brutala marginaleffekter för låg- och medelinkomsttagare att varje krona i ökad inkomst åts upp av höjda avgifter.

Det var i så fall den femtioelfte utredningen i detta ämne som passerat Perssons bord men den första som gav politisk effekt. Han reagerade spontant och känslomässigt, inte inför kunskapen i sig utan inför möjligheten att sopa hem barnfamiljernas röster i det kommande valet.

På samma sätt finns hur mycket kunskap som helst om att progressionen i skatte-systemet och skillnaden i skattesatser mellan löne- och kapitalinkomster stimulerar till skatteflykt och till skatteplanering i lagens utmarker. Det som saknas är politisk vilja att använda kunskaperna, inget parti har ännu sett någon vinning i att gå i bräschen för ett rationellt, enkelt och förutsägbart skattesystem.

I det har avseendet har inte heller fjolårets regeringsskifte lett till någon förändring, tvärtom har de nyinförda förvärvsavdragen förstärkt skillnaderna i beskattning av löne-, kapital- och bidragsinkomster. Både statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg har sagt sig förorda fortsatt progressiv inkomstbeskattning och har dessutom försett arbetsgivaravgifterna med sju olika procentsatser. Som en följd av kampen mot utanförskapet löper nu nivåerna från noll till 32,4 procent på lönen, bestämda av de anställdas ålder, var i landet de bor och i vilken bransch de arbetar. Inför staten blir vi alltmer olika, som arbetstagare sorterade i olika skatteklasser.

Mot den bakgrunden kan man notera att näringsminister Maud Olofsson redan skickat samtliga 516 förslag på regelförenklingar från landets småföretagare till Nutek för ännu en utredning om företagens regelbörda. Nuteks genomgång av statens pålagor lär inte resultera i något nytt, Maud Olofsson har beställt en utredning för att producera kunskap om redan existerande kunskap.

Frånvaron av initiativ för att avskaffa revisorstvånget och förenkla bokföringen i små aktiebolag kan inte heller förklaras med bristande kunskap, det handlar ju bara om att tillämpa samma regler som i enskilda företag. Med en gnutta politisk vilja som bränsle skulle propositionen kunna skrivas på en dag, kunskapen om vad som ska göras finns redan på plats.

Samma sak skulle kunna sägas om flertalet politiska frågor. Om den borgerliga alliansen vill bygga ett enkelt, begripligt, förutsebart och långsiktigt tillväxtbefrämjande skattesystem, ja, då finns hur mycket kunskap som helst att tillgå i matchen med särintressena runt dagens verklighet. Två exempel: Lika grundavdrag för alla och lika proportionell skatt på alla sorters inkomster däröver ger per automatik en glidande progressiv skala där skatten ökar med inkomsten. Därmed försvinner också behovet av särlösningar för människor med starkt varierande årsinkomster, exempelvis skogs- och upphovsmannakonton.

Bolagsskatt är en skatt på tillväxt och kapitalbildning men också ett komplicerat sätt att jaga pengar som staten i vilket fall skulle få in på högre löner, vinster och utdelningar. Skatten göder en improduktiv kader av välbetalda jurister, ekonomer och revisorer och främjar en för landet skadlig skatteflykt, exempelvis när pensionsfonder placerar pengar i riskkapitalbolag som verkar i Sverige men av skatteskäl mantalsskrivit sig på skattefria adresser.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut