Modernisering à la carte

Två sekel har förflutit sedan den amerikanska och den franska revolutionen frambringade det naturrättsliga begreppet oförytterliga mänskliga rättigheter. Det krävdes emellertid nästan två hundra år av krig, politiska och sociala katastrofer och avkolonisering innan denna idé blev - åtminstone i teorin - globalt accepterad.

Till att börja med var idén om mänskliga rättigheter begränsad till inrikespolitiken. Inom utrikespolitiken fortsatte makt, inte rättigheter, att vara det enda som spelade någon roll. Det traditionella begreppet statssuveränitet handlade uteslutande om makt, det vill säga om kontroll över befolkning och territorium, och slog vakt om statens maktbefogenheter oavsett om makten utövades på ett civiliserat eller brutalt, demokratiskt eller auktoritärt sätt.

Nürnbergrättegångarna, där tyska krigsförbrytare ställdes inför rätta efter andra världskriget, innebar den första viktigare förändringen av hur begreppet suveränitet tolkades i världen.

Ställda inför fascismens och kommunismens totalitära utmaningar blev Europa och USA på 1900-talet medvetna om att rättssamhälle, maktdelning och demokrati har avgörande inverkan på den utrikespolitik som förs och har stor betydelse för internationell säkerhet.

Demokratier har visat sig vara mycket mer fredliga än auktoritära regimer och diktaturer. Men de framsteg som hittills nåtts är åter i fara. Kinas uppgång och Rysslands återuppvaknande kan tolkas som att det inte finns något nödvändigt samband mellan å ena sidan ekonomisk utveckling och å andra sidan politik och kulturell modernisering.

I synnerhet Kinas hisnande ekonomiska framgång förefaller visa på existensen av ett livskraftigt auktoritärt alternativ till den västerländska idén att frihet, demokrati, rättssamhälle och marknadsekonomi hör ihop. Faktum är att Kina tycks visa att selektiv modernisering är möjlig - modernisering à la carte så att säga. Stater skulle kunna välja att anamma bara de aspekter av moderniteten som de gillar.

Men modernisering à la carte är en illusion. De som förespråkar en sådan utveckling glömmer erfarenheterna från tidigare delen av 1900-talet när auktoritär modernisering prövades i både Tyskland och Ryssland - med katastrofala följder.

På medellång sikt är moderniteten odelbar: man kan ha den med allt vad den innebär eller inte alls. De djupgående tekniska och sociala förändringarna som utlöses av modernitetens krafter skapar spänningar som ytterst inte kan lösas utan passande normativa och institutionella svar.

Dagens Kina och Ryssland är inga undantag. Symtomen på den selektiva moderniseringens sjuka är tydliga i båda länderna i form av utbredd korruption.

Kina möter till exempel växande svårigheter att exportera på grund av bristande produktsäkerhetskontroll, vilket till stor del beror på korruption. Utan en fri press och oberoende domstolar kommer dessa svårigheter bara att öka.

Förr eller senare måste också Rysslands reglerade (läs: auktoritära) modernisering ge plats åt rättsstatens principer och en fungerande maktdelning. Om så inte sker kommer landet att förbli beroende av olje- och gaspriser och fastna i en brutal strid om makt, inflytande och pengar. Varken olje- och gasfyndigheter eller imperialistisk politik kommer heller att kunna hejda Rysslands nedgång.

Utan fungerande demokratiska institutioner kommer Rysslands andra försök till selektiv modernisering att misslyckas precis som det föregående i sovjetisk form.

I 2000-talets globaliserade värld, i vilken kriser i en del av världen sprider sig som en löpeld till andra, är selektiv modernisering, som bygger på undertryckande av de konflikter och spänningar som modernisering ger upphov till, sannolikt ännu mer riskabel. Medan de största hoten mot freden tidigare utgjordes av maktpolitik och ekonomisk rivalitet, härrör de nu ur de regionala och globala återverkningarna av tidigare stabila länders sammanbrott, ur en försvagning av deras normativa och institutionella system och ur nya totalitära ideologier.

Det är därför motsättningen mellan så kallade realister och idealister i utrikespolitiken och mellan förespråkare av "hård" och "mjuk" makt visar sig tillhöra det förgångna.

Visst bedriver stater alltjämt traditionell intressepolitik. Men sådan politik kommer i framtiden i allt mindre grad att kunna garantera fred och stabilitet. På 2000-talet kommer mänskliga rättigheter och säkerhet att vara oupplösligt sammantvinnade. Det är resultatet av globaliseringen, det vill säga 6,5 miljarder människors ömsesidiga beroende inom en enda global ekonomi och ett enda system av stater.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut