PC Jersild: Köttberg, förgubbning eller förgumning
Publicerat 2005-03-19 01:05
Är Sveriges allt äldre befolkning ett överhängande hot mot välfärdssystemet? Det råder minst sagt delade meningar om effekten av denna åldersförskjutning. Somliga menar att köttberget, förgubbningen, eller som det rätteligen borde heta förgumningen, är ett skenproblem. Några drastiska insatser krävs inte så länge landet har en hygglig tillväxt. Andra är i högsta grad oroade.
Om detta skriver Paul Krugman en intressant artikel i The New York Review of Books (10 mars). Han fokuserar på två frågor, att befolkningen i USA blir allt äldre och att vårdkostnaderna är på väg att stiga våldsamt. År 2030 beräknas USA i sin helhet ha en äldre befolkning än pensionärsparadiset Florida har i dag. Precis som hos oss kommer allt färre unga att tvingas försörja allt fler äldre. Sedan 1975 går det tre sysselsatta på varje pensionär, snart kommer förhållandet att vara två till en. Men, påpekar Krugman, den stora förändringen har redan ägt rum. 1950 var antalet sysselsatta per pensionär sexton stycken. På tjugofem år reducerandes alltså antalet från sexton till tre utan att trygghetssystemen bröt ihop. Därför är nedgången från tre till två inte alls särskilt dramatisk.
Enligt Krugman har diskussion gått snett för att man blandar ihop försörjningen av de äldre med vårdkostnaden. Renodlad är förskjutningen mot högre åldrar ett medium-sized problem som går att hantera så länge tillväxten ligger på plus. Värre är det med den skenande vårdbudgeten. Men, påstår Krugman, det är inte i första hand de äldres vårdbehov som kostar, det är i stället de medicinska framstegen. Och dessa framsteg är ju inte något som bara erbjuds äldre utan i princip alla.
Det ligger något tilltalande i Krugmans förslag att hålla isär demografi och vårdutbud. Samtidigt vill jag mena att han underskattar sambandet. Att livet blir längre behöver inte betyda ett ökat behov av sjukvård. Men mycket talar tyvärr för att det är så. Om man försöker göra sig en bild av sjukdomars fördelning över åldrarna, får man för både USA:s och Sveriges del en J-kurva. Spädbarn men framför allt gamla drabbas i högre grad av allvarliga sjukdomar än unga och medelålders. Nyföddas vårdbehov kommer sannolikt inte att minska eftersom fler för tidigt födda barn överlever, ibland med bestående funktionshinder.
Hur är det då med åldrandet,kommer nya generationer att leva friska i uppemot hundra år för att då dö knall och fall? Det skulle kräva att ett antal vårdkrävande sjukdomar utrotas eller trängs ihop mot livets slut. Kanske kommer en sådan i så fall långsam förändring men en troligare utveckling är att de av oss som blir riktigt gamla kommer att leva som kroniker, med pace-maker, med nya leder, med cancer som inte är botad men under kontroll, flera mer eller mindre dementa.
Går vårdkostnaderna, generellt sett och gällande alla åldrar, att påverka?
På den punkten är Krugman pessimistisk. När nya metoder blir tillgängliga kommer människor att kräva att få del av dem. Visserligen kan man försöka prioritera men en hårdhänt ransonering, att direkt vägra en svårt sjuk människa en existerande effektiv behandling skulle knappast accepteras i en demokrati. Det skulle ytterligare öka de välfärdsklyftor som redan finns i USA. Samma gäller Sverige, inget parti skulle våga vägra pengar till angelägen vård.
Krugman har också ett och annat att säga om privatiseringar. Visst finns det rationaliseringsmöjligheter inom all vård, men skriver han det har det alltid funnits. Att vård skulle kunna utövas med hundraprocentig effektivitet är därför en illusion, men vissa vinster går nog att göra. Dock ej via generella privatiseringar. Här jämför han USA:s vårdkostnader med Kanadas och Frankrikes, två länder med en offentlig vård som drivs till betydligt lägre kostnader än den amerikanska och utan den senares skriande snedfördelning.
Krugmans resonemang kan naturligtvis inte utan vidare överföras till svenska förhållanden. Men jag tror att den är giltig beträffande privatiseringar. Om inte Reinfeldt har ännu ett lappkast i ärmen vill Alliansen fortfarande bjuda ut också storsjukhusen på marknaden. Det är föga genomtänkt. Man tar inte hänsyn till samordningsvinsterna och det komplicerade sambandet mellan vård, utbildning och forskning. Däremot kan säkert delar av den lågtekniska vården, vårdcentraler, vårdhem och liknande, stimuleras om det finns privata alternativ. I öppenvården kan tiden för administration hållas nere med prestationsersättning per patient.
Här hemma talar vi mest om transfereringar och fusk. Fusk ska givetvis stävjas men hur stora besparingar är i praktiken möjliga i transfereringarna? Man jagar en skara luggslitna mer eller mindre arbetsföra människor från den ena kassan till den andra. Från sjukskrivning till sjukpension, från sjukpension till socialbidrag. Folk ska sättas på plats. Den moral som avkrävs de fattiga flinar många rika åt. En och annan får väl jobb, men många kommer också i fortsättningen att stå utanför, så länge inte utbudet av lämpliga ofta anpassade jobb ökar. Inte minst i glesbygden. Skär man hårt i bidragen krävs andra pengar om hela Sverige ska leva.
Så vad ska denna jakt med moralistiska övertoner egentligen vara bra för, när det finns betydligt mer att tjäna på krafttag mot skattefusk och svarta marknader?
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
