Räkenskapens stund

Generaler har alltid ansetts planera för nästa krig utifrån erfarenheterna från det närmast föregående, men dagens finansiella dramatik har lärt oss att också politiker och deras rådgivare opererar med ögonen stint fästa i backspegeln. 1930-talets utdragna depression är den uttalade referensen för regeringarnas och centralbankernas beslutsamhet att ösa in likviditet i det finansiella systemet, stärka affärs- och sparbankernas kapitalbas och skydda allmänhetens sparkonton från förintelse. Att göra motsatsen till vad som gjordes under 1930-talets kris antas vara rätt i dag.

Ekonomer har i alla tider varit bättre på att obducera genomlidna kriser än att diagnosticera de första sjukdomstecknen, så facit av dagens hantering lär dröja några år. I sig är finans- och bankkriser inget nytt, de löper likt återkommande feberattacker genom hela den ekonomiska historien. Sveriges riksbank grundades på spillrorna efter landets första bankkrasch 1668.

Oavsett omfattning är förloppet i alla kriser tämligen likartat. Spekulativa idéer om stigande värden på aktier, mark, bostäder eller råvaror övergår efter hand i vilt skenande prisstegringar när "större och större grupper försöker bli rika", skriver Charles P Kindleberger i boken "Manias, Panics and Crashes". Låga räntor och statliga budgetunderskott under lång tid fun-
gerar som ett finansiellt uppåttjack, ökar tillgången på pengar, stimulerar riskviljan, driver upp konsumtionen och fördunklar omdömet.

Historiskt har de spekulativa rörelserna kulminerat när var tids medelklass lockats att ösa in pengar i hopp om att värdestegringen ska drivas till än högre höjder. I det skedet, precis som i kedjebrev och pyramidspel, är sammanbrottet nära, exempelvis när aktiekurserna nådde extrema nivåer i Sverige under första världskriget. Det är ingen tillfällighet att diagrammen över den långsiktiga avkastningen på aktiesparande brukar börja på 1920-talet och inte när aktiefebern grasserade som värst vid årsskiftet 1917/18.

Nu som tidigare får de som kommit in sist på marknaden ta den hårdaste smällen, men till skillnad från förr handlar det inte längre om avgränsade grupper i den övre delen av inkomstskalan. I Sverige som i andra rika länder är dagens finanskris bokstavligen allas arvedel, inte bara för att det nya offentliga pensionssystemet gjort varje svensk beroende av aktie- och finansmarknadernas utveckling, utan också för att det privata och kollektiva fond- och pensionssparandet omfattar alla sociala grupper.

Varje individ drabbas nu på ett eller annat sätt, förlorade jobb, lägre pensioner, spruckna drömmar om arbetsfria inkoms-ter och tyngande räntekostnader på bostäder som sjunkit långt under inköpspriset. I den meningen ger krisen en hårdhänt insikt om att alla värden i en marknads-
ekonomi är imaginära och att allt fast
löper risk att förflyktigas.

När räkenskapens stund väl anlänt återstår städningen, en seg process där uppblåsta värden ska punkteras, balansräkningar bantas, skulder skrivas av, konkurshotade företag räddas eller avlivas och konsumtionen med lånade pengar stramas åt. Det är sådana efterverkningar som regeringarna hoppas kunna lindra med sina injektioner av kapital och garantier.

I debatten sägs det nu vara mer ädelt att söka förklaringar än att peka ut syndabockar, men varför det? Krisen är inte någon naturkatastrof och heller inte - som Fredrik Reinfeldt sade i ett tal i tisdags - en följd av att "allvarliga brister i det finansiella systemet och i statliga regleringar blottlagts". De underliggande drivkrafterna är desamma som förr, men avregleringen av kapitalrörelserna har gjort spelplanen global.

På så vis är dagens kris kvittot på den ombudskapitalism som med staternas goda minne hanterat en allt större del av både privata och offentliga medel under de senaste trettio åren. Ekonomer av alla schatteringar har kunnat forma ett både mäktigt och hittills oåtkomligt skråväsende, en global armé av förvaltare, bankmän och riskbolagsdirektörer som utformat, sålt och köpt de senaste årens hopkok av förment riskfria finansiella instrument. Och som under resans gång berikat sig själva på andras pengar med svindlande löner, generösa bonusar och riskfria optioner.

Som andra politiker efterlyser även Reinfeldt ett nytt globalt regelverk, men ingen reglering i världen kunde på förhand ha genomskådat de inneboende riskerna i strömmen av finansiella innovationer när inte heller ekonomer av facket gjorde det. De om några borde väl ha satt giftstämpel på varje papper med überhög avkastning.

Nya globala regler i all ära, men klargöranden om de långsiktiga konsekvenserna av redan gjorda nationella åtaganden till beskydd av banker och bankkonton ter sig mer nödvändiga. Ska banker inlemmas i trygghetspolitiken och likt Carnegie frälsas från både regelbrott och dåligt omdöme? Tvångsförvaltning och ordnad avveckling vore ett mer naturligt alternativ.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut