Rätt sak av fel skäl?

I första kretsen av Dantes helvete finns en avdelning för några av Västerlandets största personligheter vilkas huvudsakliga brott är att de gjort rätt saker av fel skäl. Eller snarare, att de ännu inte kunde veta vad som var det rätta skälet eftersom de hade oturen att leva före Kristus. "Att de levt förtjänstfullt är icke nog", säger Dantes ledsagare, den romerske poeten Vergilius, som också han levde före Kristus och som också han är dömd att hamna här. Det är förvisso en synnerligen angenäm del av helvetet de hamnat i, ett litet jordiskt paradis helt enkelt, men det himmelska paradiset kommer de aldrig att få se.

Att göra rätt sak av fel skäl är ett oklart brott. Gör någon det rätta bryr vi oss sällan om skälet. Om någon dyker i en flod i syfte att stjäla en drunknandes pengar och därvid räddar den drunknande från att dö är vederbörande en hjälte och inte en brottsling. Den rätta saken annullerar det felaktiga skälet.

För att "brottet" över huvud taget ska kunna begås måste vi dessutom säkert veta att saken är rätt och skälet fel. Sådant var förmodligen lättare att veta på Dantes medeltid än i dag.

Det hindrar inte att vi i takt med att det officiella skälet för att inleda kriget mot Irak för ett år sedan, massförstörelsevapnen, har visat sig vara ett påhitt eller ett självbedrägeri eller bådadera, har fått höra kriget försvaras med att rätt sak gjordes av fel skäl. Det var rätt att störta Saddam Hussein även om skälet var felaktigt. Den rätta saken har annullerat det felaktiga skälet.

Jag delar inte den uppfattningen. För det första vet vi ännu inte följderna av detta krig. Om störtandet av Saddam Hussein ska anses vara rätt sak oavsett följderna, återstår likväl frågan vem som har rätt att avgöra om och när invasion och ockupation är rätt sak. Makt är inte rätt. Inte heller supermakt.

För det andra har det blivit allt tydligare att de officiellt proklamerade och sakligt felaktiga skälen för att starta kriget kanske inte var de verkliga skälen. Och om de felaktiga skälen inte var de verkliga skälen faller påståendet att rätt sak gjordes av fel skäl eftersom vi då måste fråga oss vad det var för sak som de verkliga skälen gällde.

I en nyutkommen bok, "The End of Evil: How to Win the War on Terror" ("Slutet på ondskan: hur vinna kriget mot terrorn"), ges en initierad framställning av vad som högst sannolikt är krigets verkliga skäl och egentliga sak. Som titeln antyder är den egentliga saken större än ett regimskifte i Irak och de verkliga skälen mera omfattande än hotet från Iraks påstådda massförstörelsevapen.

Bokens författare, Richard Perle och David Frum, borde hursomhelst veta vad de talar om eftersom de båda varit med om att formulera den säkerhetspolitiska doktrin som George W Bush gjort till sin och som etablerar USA:s rätt att starta preventiva krig var och när som helst i världen utan att fråga någon om lov. Richard Perle har varit strategisk rådgivare åt både Ronald Reagan och George W Bush och tillhör den grupp av nykonservativa ideologer som alltsedan 1992 pläderat för störtandet av Saddam Hussein och en politisk ommöblering av hela Mellanöstern genom preventiva krig och regimbyten. David Frum var tidigare talskrivare åt George W Bush och är upphovsmannen till uttrycket "ondskans axelmakter".

Det verkliga skälet för att invadera och ockupera Irak, hävdar författarna, var USA:s nyvunna beslutsamhet efter terrorattackerna den 11 september 2001 att starta och vinna kriget mot ondskan (i boken synonymt med terrorismen). Inte bara att minimera den eller begränsa den utan att besegra den. Regimbytet i Irak var därvid bara ett första slag och måste följas av flera; preventivt krig mot Nordkorea, regimbyten i Iran och Syrien, invasion av Libyen, slut på daltet med palestinierna (ingen palestinsk stat). "Det finns ingen medelväg för oss amerikaner", skriver Perle och Frum. "För oss finns bara seger eller förintelse, holocaust."

Man behöver inte läsa många tal av George W Bush för att upptäcka att han står författarnas sak och skäl nära. "Vi befinner oss i ett krig mellan gott och ont", sa han i ett tal sommaren 2002. "Den moraliska sanningen är densamma i alla kulturer, i alla tider, på alla platser", sa han också.

Om det verkliga skälet för att invadera Saddam Husseins Irak var att besegra ondskan (terrorismen) genom att stöpa om världen efter allmängiltiga amerikanska sanningar och ideal, och inte att skydda världen från Saddams massförstörelsevapen, rör vi oss plötsligt från en krets i Dantes helvete till en lägre och betydligt mera svavelosande; de självrättfärdigas och de högmodigas. Och från den oklara brottskategorin att göra rätt sak av fel skäl till den långt klarare brottskategorin att göra fel sak av rätt skäl.

Det är i den kategorin vi finner all världens religiösa och ideologiska fanatiker och fundamentalister. De som låter målet helga medlen. De som inte drar sig för att kanta den "rätta" vägen med död och förstörelse. De som aldrig tvivlar på sina skäl, än mindre på de handlingar som skälen rättfärdigar.

Det är i den kategorin jag skulle vilja placera den som säger sig bedriva ett krig mellan godheten och ondskan och utnämner sig själv till godheten, vilket är vad USA:s nuvarande president i princip har gjort. Ett sådant krig kan naturligtvis inte vinnas. Däremot kan det producera förödmjukelse och förödmjukelse kan under vissa betingelser producera hat och terror.

Häromdagen hävdade EU-kommissionens ordförande Romani Prodi att hotet från terrorismen "är oändligt mycket större i dag än innan kriget mot Irak startade". Jag befarar att Prodi har rätt.

Jag befarar dessutom att hotet från terrorismen växer för varje dag som världens enda supermakt envisas med att göra fel saker av "rätt" skäl.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut