Slutet på kriget
Publicerat 2009-10-30 00:05
Kolumnen: Richard Swartz om Tysklands återförening.
Vår del av världen kan inte längre föra krig. Det måste vara en av samtidens mest groteska ironier: aldrig tidigare har ju västvärlden varit så överlägsen varje tänkbar motståndare, materiellt, logistiskt, i träning och utbildning, i eld- och sprängkraft. Men att använda allt detta? Dessa resurser står i nästan komisk kontrast till den martialiska impotensen. Och impotens är rätta ordet eftersom vi här har att göra med just den mänskliga faktorn.
Livet har numera blivit oss alltför kärt. Samtidigt har föreställningen om ett liv bortom det jordiska nästan dött ut (sic). I stället lever vi som om vi här hade ett evigt. Mödrar har ett eller högst två barn om de har några alls. En dag med ett dussin döda soldater är för Washington därför en katastrof som i medierna genast utlöser spekulationer om kriget i Afghanistan över huvud taget går att vinna och får opinionen att att kräva att alla pojkarna i uniform omedelbart tas hem.
Och motståndarna? De slåss som vanligt med vad de råkar ha till hands och stupar de så är det på ärans fält.
Annat var det förr. Ty det är skillnad på krig och krig. För inte särskilt länge sedan utkämpades mänsklighetens största och mest fruktansvärda här hos oss i Europa. Det utkämpades mellan tyskar och ryssar; alla andra var statister, offer eller förskräckta åskådare.
Förluster som de amerikanska i Afghanistan eller Irak hade då inte ens blivit en fotnot i den dagliga krigsrapporteringen. När detta europeiska krig var över räknades de stupade i tiotals miljoner. Det går att hävda att Europa aldrig återhämtat sig efter det, sannolikt en av anledningarna till européernas ovilja att nu för tiden försöka lösa konflikter med våld eller ens satsa pengar nog på möjligheten att kunna göra det.
Det går också att hävda att andra världskriget bara var en fortsättning av det första, alltå ett enda oavbrutet europeiskt inbördeskrig med en kort time out på två decennier, och att efterkrigstiden tog slut först med Berlinmurens fall för i dagarna snart tjugo år sedan.
Ty först med kommunismens fall försvann de sista konsekvenserna av det europeiska inbördeskriget. Dock är detta en problematisk historieskrivning.
En mur som faller eller störtar samman är väl alltsedan Jeriko en oöverträffad metafor för det totala och plötsliga sammanbrottet, själva inbegreppet för slutgiltig kollaps och som därför med atavismens hela auktoritet redan vilar i vårt kollektiva undermedvetna. Och Berlinmurens fall är förstås identiskt med kommunismens fall.
Men är det sant? Handlar det inte mer om myt än om nykter historieskrivning? Är det inte själva metaforen som får göra sig bred på bekostnad av det faktiska och verkliga när vi låter Berlinmurens fall bli plats och datum för efterkrigstidens slut?
I några decennier reste jag som korrespondent runt i DDR och träffade inte på någonting som skvallrade om att muren skulle falla. Östtyskarna hade inrättat sig i små hörn och “nischer” (Günter Gaus), ett slags förnumstig koloniträdgårdstillvaro som hade långt mer med anpassning än med revolt att göra. Protesterna blev till kverulans vid stambordet. Den som kunnat bli en östtysk Václav Havel eller Lech Walesa hade innan muren byggdes flyttat västerut; nu var han litteraturkritiker i München eller verkstadsägare i Duisburg med små elektromotorer som specialitet.
Talar man med polacker, tjecker eller ungrare om den roll östtyskarna spelade för kommunismens fall är kommentarerna – milt sagt – sarkastiska. Östtyskarna var i Centraleuropa helt enkelt de sista som bokstavligen hoppade upp på tåget. I DDR fanns ingen motsvarighet till Charta 77 eller Solidaritet; de få som protesterade och hamnade i fängelse köptes raskt fria av Bonn. Att låta Berlinmurens fall bli den viktigaste symbolen för kommunismens fall vore därför ren historieförfalskning, ja, en skymf mot dem som verkligen aktivt bidrog till det.
På detta skulle man kunna svara följande: i skuggan av ryssar och tyskar är vi andra européer små, också fransmän och britter. Delningen av Tyskland var själva grundvalen för hela den europeiska efterkrigsordningen och staten DDR grundbulten i Moskvas välde i Östeuropa. När Michail Gorbatjov var redo att ge upp DDR gavs samtidigt hela det östeuropeiska väldet upp. Med uppror i Polen eller Ungern hade Moskva och detta välde kanske kunnat leva, men inte med ett återförenat Tyskland.
Det är sant att Sovjetunionen nästan ensamt besegrat Hitler, men Tyskland hade överlevt. Nu var det åter där, kanske inte detsamma som en tysk seger, men ett slags återupprättelse. Till sist var kriget över. Och eftersom tyskar och ryssar i kraft av sina oändligt fler offer gärna ser det som “sitt” krig” förbehåller de sig – kanske mer omedvetet än medvetet – rätten att per ukas deklarera också när det får anses ha tagit slut.
För tyskarna tar det alltså slut med Berlinmurens fall.
Om det får vi andra tycka vad vi vill; någon rättvisa ska vi inte förvänta oss av vare sig världen eller livet.
Och Ryssland, skulle man kunna tillägga, verkar fortfarande inte ha lämnat efterkrigstiden bakom sig annat än genom läpparnas – allt sällsyntare – bekännelse.
Visar 1-10 av 14. Per sida:
"Barbara Andersson"
Det är väl ändå så att Väst försvarar sig mot islamister som vill störta det västliga demokratiska systemet.
På mitt skrivbord står en bit av DDR muren. Jag tog den med mig våren 1990 när kommunismen var på fallrepet. Den står där som en symbol för den frihet som representaras av de mänskliga fri/rättigheterna.
Men människor glömmer fort. Det finns idag åter höger o vänsterextremister och romantiker som hyllar diktatur systemen.
Och vem vet, kanske återkommer vi dit, till allt fler (n)ostalgikers glädje.
Frihet, 17:19, 5 november 2009. Anmäl
Vi vill gärna glömma att väst för ett stort global krig altsä man är i krig för att försvara sina grytor och skl.fred, Europa är med.
För att avrunda giljotineringen av Swartz usla inlägg och DN:s usla publicistiska principer vill jag säga Swartz sannolikt har snott sin grundtanke från Hobsbawm, som menade att 1900-talet, "det korta seklet", tog slut med kommunismens fall 1991. Men att Swartz rör ihop, förytligar och fördummar så att det faktiskt inte finns en enda vettig tanke i denna artikel. Skäms, DN.
patrik blom, 13:50, 3 november 2009. Anmäl
Swartz påstår att "Vår del av världen kan inte längre föra krig" och det är naturligtvis fel det också. Om en olycklig händelseutveckling skulle leda till ett dödligt militärt hot mot västvärlden, t ex en fullskalig militär attack från Ryssland, skulle Swartz inse vad alla andra redan förstår, att västvärlden är synnerligen kapabel att föra krig (utom Sverige förstås). Kuwaitkriget och Falklandskriget är andra aktuella exempel. Swartz blandar ihop begreppen som vanligt. Att attackera Irak som svar på terrordådet den elfte september var inte så begåvat. I ett dåligt motiverat krig vill man ogärna riskera egna och närståendes liv. Det är emellertid en annan sak. Om det var svårt att besegra en gerillaarmé i Vietnam, är det ännu svårare att besegra en terroristarmé av självmordsbombare i Irak. Västvärldens förmåga att föra krig är lika stor för det, men Swartz menar kanske "vinna krig" när han skriver "föra krig", han har ju svårt med logiken.
patrik blom, 13:05, 3 november 2009. Anmäl
(forts) ... Och den som kallar USA och Storbritannien för "statister" i andra världskriget är som sagt knappast mentalt frisk. Men Stalin och hans vänner håller förstås med Swartz och uppskattar att DN marknadsför densammes version av historien på signerad ledarplats.
patrik blom, 18:25, 2 november 2009. Anmäl
Swartz bygger sitt resonemang på Stalins historieskrivning över andra världskriget. Swartz påstår att "Det är sant att Sovjetunionen nästan ensamt besegrade Hitler" men det är inte sant, Swarts påstår att alla krigets deltagare utom tyskar och ryssar var "statister, offer eller förskräckta åskådare" men det är en grovt felaktig beskrivning.
Betänk att . Sovjetunionen bevisligen var medskyldigt till andra världskrigets utbrott. Betänk att Molotov-Ribbentroppakten, alliansen mellan Nazityskland och Sovjetunionen, gällde under krigets två första år, i det närmaste. Betänk att Sovjetunionen till sin egen stora överraskning plötsligt blev Nazitysklands fiende genom en hitlersk felbedömning, inte av något annat skäl. Betänk att andra världskriget i lika hög grad utspelades i Asien där Sovjetunionen inte gjorde någonting. Betänk att även världshaven var en viktig stridsarena, där Sovjetunionen inte deltog alls. Betänk luftkriget ... osv osv. Och den som kallar USA och Storbritannien för "
patrik blom, 13:32, 2 november 2009. Anmäl
(forts) ... är kapabla att skilja mellan "andra världskriget" och "efterkrigstiden" och inser att kriget för deras del slutade 1945 och att det sovjetiska herraväldet över Europa öster om Järnridån, den första delen av efterkrigstiden, slutade 1989-90. Med andra ord är allt som Swartz skriver felaktigt, to say the least.
patrik blom, 23:27, 1 november 2009. Anmäl
Swartz artikel tycks utmynna i den bisarra frågan om det är lämpligt att Berlinmurens fall är den viktigaste symbolen för kommunismens fall. Genom en bisarr sammanblandning av andra världskriget och efterkrigstiden kommer Swartz fram till den bisarra slutsatsen att eftersom vad-det-nu-är egentligen bara angår tyskar och ryssar, får vi andra rätta oss efter vad dessa bestämmer. Men alla ryssar (och rätt många andra) vet att den främsta symbolen för kommunismens fall - tillika det som åstadkom kommunismens fall - är en smärt och vital Jeltsin talande till folket uppklättrad på en stridsvagn utanför parlamentet (Vita huset) i Moskva i augusti 1991. Det innebar kommunismens fall. Vad som hände i Berlin nästan två år tidigare var i jämförelse därmed att betrakta som en förpostfäktning. Jag tror också att alla tyskar - till skillnad från Swartz - är kapabla att skilja mellan "andra världskriget" och "efterkrigstiden" och inser att kriget för deras del slutade 1945 och att det sovjetiska herr
patrik blom, 23:22, 1 november 2009. Anmäl
(forts) ... däremot kan man säga att efterkrigstiden slutade då. De för östra Europa djupt olyckliga följderna av att Sovjetunionen oavsiktligt halkade med bland Nazitysklands fiender var inte överståndna - dem brottas vi med fortfarande - men dess mest synliga och mest förhatliga symbol hade raserats. Återkommer.
patrik blom, 15:00, 1 november 2009. Anmäl
(forts) Inte ens den nyare historieskrivningen är rätt. Gorbatjov "gav inte upp" enskilda länder som t ex DDR, som Swartz skriver, han gav upp användning av våld mot de kommunistiska satellitstaterna och därmed Brejznevdoktrinen. Gorbatjov hindrade inte ungrarna att klippa upp det taggtrådsstängsel som var järnridån mot Östterike, han hindrade inte den massflykt av östtyskar via Ungern och Österrike som snabbt höll på att dränera DDR på kvalificerad arbetskraft. Detta fick DDR-regimen att försöka hejda massflykten genom att ge östtyskarna frihet att resa utomlands, bl a genom muren. Och när muren revs, grät Lars Ohly. Sovjetunionens östeuropeiska välde upphörde - i sin helhet - när sovjetledningen inte längre var beredd att upprätthålla det med våld. Berlinmurens fall är en mäktig symbol för att människan till slut kan besegra t o m socialismens på våld baserade tyranni. Det har ganska lite med andra världskriget att göra, däremot kan man säga att efterkrigstiden slutade då. De för ös
patrik blom, 14:41, 1 november 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
