Stöd våra trupper
Publicerat 2009-07-28 00:20
Kolumnen: Niklas Ekdal om politikernas svek mot försvaret.
Landsfadern Per Albin Hansson lär enligt hustrun Sigrid bara ha ångrat en enda detalj i sitt agerande under andra världskriget: att han inte stod på kajen i Göteborg och tog emot den utskällde marinofficeren Torsten Hagman när denne kom tillbaka efter att ha fått sina jagare beslagtagna av britterna.
Med facit i hand var väl andra delar av samlingsregeringens politik desto mer betänkliga, som tystandet av nazikritiska pressröster eller medhjälpen till utrotningskriget i öst genom transiteringen av den tyska division Engelbrekt 1941. Men Per Albins vånda över Hagmans gatlopp är extra intressant i dessa dagar, eftersom den speglar en svensk tradition av att vända ryggen åt militärer under press.
I modern tid har det varit ett pris vi betalat för alliansfriheten. När ledstjärnan är att inte ta ställning, riskerar svenska soldater alltid kritik oavsett hur de agerar. När regeringar säger en sak till folket men gör en annan sak internationellt, blir svensk trupp hängande i ingenmansland utan politisk uppbackning.
Fenomenet har tagit sig olika uttryck genom åren. Traumatiserade FN-soldater gömdes länge undan utan hedersbetygelser eller tillräckligt stöd. Då trupp skulle skickas till krigen på Balkan krävde en svensk försvarsminister att de inte skulle ha ”stridande uppgifter”. I Afghanistan låtsas våra regeringar att den svenska insatsen kan separeras från den amerikanska, och så fort något går snett bollas ansvaret neråt, till försvarsledningen, i stället för den politiska nivå där det hör hemma.
Det värsta exemplet var när två svenska officerare dödades i Afghanistan 2005. Politikerna höll lägsta möjliga profil. I stället fick försvaret självt förklara varför svenskarna befann sig i det bergiga landet. Riksdagens försvarsberedning skyllde dödsfallen på bristande underrättelser, tunna plåtar på fordonen, taktiska detaljer, i stället för att ta det politiska ansvaret.
Efter upptrappningen av våldet i Afghanistan, och attacken häromdagen där svenskar var inblandade i dödandet av tre talibaner, ställs dessa frågor på sin spets. Bristen på politiskt ansvarstagande och folklig förankring får farliga konsekvenser.
Det är nonchalant mot personalen som riskerar livet på plats, och det försvårar rekryteringen till försvaret. Det ger dålig uthållighet och ökade risker, om ett enda välriktat överfall eller en annorlunda sammansättning av riksdagen räcker för att Sverige ska dra sig ur.
När det händer saker som angreppet på svenskarna väster om Mazar-i-Sharif borde ledamöterna i försvarsutskottet, från höger till vänster, stå upp som en man (eller kvinna) och intyga Sveriges beslutsamhet i Afghanistan. Annars har vi inte där att göra.
Utrikesminister Carl Bildt argumenterar bra på sin lilla blogg. Men han är alldeles för ensam.
”Support our troops” lyder ett amerikanskt mantra som visar att nationen sluter upp bakom de soldater USA i demokratisk ordning skickar ut. Varför skäms svenska politiker för att säga något liknande? Varför tar de inte fullt ansvar för sina beslut och förklarar syftet med den militära närvaron i fjärran länder?
En snabb titt på kartan och i historieböckerna visar att USA ensamt omöjligen kan lösa problemet Afghanistan, hur mycket soldater man än skickar, hur många talibaner man än bombar. Det brittiska imperiet försökte pacificera och modernisera landet med sådana metoder under 1800-talet och det sovjetiska imperiet under 1900-talet – bägge med lika nedslående resultat.
Om den internationella koalitionen får samma image av ockupanter som sina imperialistiska föregångare är det kört. Det var rätt att stoppa al-Qaida och dess talibanska värdar efter terrorattackerna den 11 september, rätt att försöka bidra till statsbyggandet, men det går inte att bomba fram frihet.
Den regionala kontexten är viktigast. Så länge Afghanistan är omringat av stater med svag eller obefintlig demokrati – Iran, Pakistan, Ryssland, Kina – kommer utvecklingen knappast att gå framåt. Men i väntan på denna ljusning finns ändå FN-mandat, internationella åtaganden och goda humanitära intentioner som Sverige delar. Då är det avgörande att trupperna har nationens stöd.
Detta kan visas på olika sätt, utan flaggviftande patriotism:
Köp den bästa utrustning som går att få, och inte som nu när, till exempel, priset avgör vilken som blir nästa generation pansarfordon.Förklara för medborgarna vad den militära insatsen betyder och att den bestäms av utvecklingen i Afghanistan, inte av valresultatet i Sverige 2010.
Ge de svenska soldaterna och officerarna det erkännande de förtjänar.
Niklas Ekdal
Visar 1-10 av 23. Per sida:
Ekdal säger: "Om den internationella koalitionen får samma image av ockupanter som sina imperialistiska föregångare är det kört." Eh… Det är kört?
JD, 11:46, 3 augusti 2009. Anmäl
Det är möjligt att dagens löjtnanter inte får någon undervisning som motsvarar den tidigare allmänt spridda broschyren "Om kriget kommer"
I denna framgick klart vilka regeler som gäller för ett folk under ockupation. Att gå fiende tillhanda till exempel genom att delta i val eller till och med ingå i en regering under fortsatt ockupation är landsförräderi.
Eller är det möjligen så att dagens löjtnanter får lära sig att "kriget mot terrorn" har gjort folkrätten irrelevant?
Fred Torssander, 06:10, 1 augusti 2009. Anmäl
@Tommie, 19:34, 28 juli 2009.
Jag menade att kriget saknar folkligt stöd i Sverige.
Jazzy, 11:27, 31 juli 2009. Anmäl
Tack, för ditt stöd det betyder mycket för oss som gör jobbet! Hoppas fler kan följa ditt exempel! Framförallt våra folkvalda.
Joon, 12:11, 30 juli 2009. Anmäl
Oj!
Två nästan exakt likadana inlägg, ber om ursäkt för min tjatighet.
Trodde inte att det första inlägget skulle komma med då hela mitt Explorer bara stängdes ned när jag klickade "skicka".
Lt Jonas, 09:07, 30 juli 2009. Anmäl
Fred T.
Det skrivs ingenstans att trupperna skulle uppleva något bristande stöd från civilbefolkningen i Afghanistan, det är något du hittar på.
Min upplevelse från 2 missioner där är tvärt om att det finns ett massivt stöd från den afghanska civilbefolkningen, åtminstonne runt Mazar-e-sharif, och jag har alldrig hört någon annan som varit där hävda något annat.
Problemet är det bristande stödet hemmifrån, från de som fattades beslutet om att Sverige ska bidra till ISAFs arbete.
Oavsett vad man tycker om insatsens rätt eller fel så kan man ändå tycka att när svenska soldater är på missioner så bör de åtminstonne känna av stödet från de politiker som beslutade att sända iväg dem.
Du tycker altså att den folkvalda regeringen i Kabul utgör ett större hot mot afghaners liv äv vad talibanerna gör?
Var får du din verklighetsuppfattning ifrån?
Lt Jonas, 09:02, 30 juli 2009. Anmäl
Fred T.
Det påstås inte någonstans i artikeln att svensk trupp skulle uppleva något bristande stöd från civilbefolkningen i Afghanistan. Det har jag alldrig hört någon som varit på plats säga och det är inte min upplevelse. Stödet, uppskattningen och tacksamheten från Afghanska civila i området kring Mazar-e-sharif var det ingen brist på. Det är stödet här hemmifrån som kunde vara bättre, specielt från dem som har beslutat om insatsen.
"Att de svenska militärer som varit i Afghanistan inte har bemötts på något sätt som de upplever som stötande av civilbefolkningen i Afghanistan", är någonting som du hittar på själv för att motivera din motvilja mot denna insats.
Var får du din verklighetsuppfattning ifrån?
Att påstå att den folkvalda regeringen i Kabul skulle utgöra en större fara för afghanernas liv än talibanerna och att kalla en folkvald regering för en "junta" visar bara på hur mycket du är villig att böja och vrida på verkligheten för att de4n ska passa dina åsikter.
Lt Jonas, 08:42, 30 juli 2009. Anmäl
Fantastiskt bra skrivet!!!!!
Stöd våra trupper!!!!!!! De är ett politiskt instrument, som genomför de uppgifter de får från våra folkvalda!!!!! Men som alltid, så vågar man inte stå bakom så fort det blir det minsta lilla hett om öronen. Har själv tjänstgjort ett antal gånger och vet precis hur det är att stå där med vetskapen att den första dom hänger är soldaten längst ut på linan. Håll debatten i gång och var stolta över dom som är ute för nationens räkning!!!!
Filip, 13:55, 29 juli 2009. Anmäl
Bästa sättet att stötta svenska soldater är att inte skicka ut dem i krig. Fred är avsaknad av vapen och våld. Hur kan man då tro att soldater med vapen i hand kan bidra till fred? Obegripligt.
Avskaffa krigsmakten, 11:01, 29 juli 2009. Anmäl
Att de svenska militärer som varit i Afghanistan inte har bemötts på något sätt som de upplever som stötande av civilbefolkningen i Afghanistan kan tänkas bero på att de har vapen och civila afghaner inte har det.
Motsvarande gäller rapporter från så kallade inbäddade reportrar.
Den svenska truppen har ingen möjlighet att skydda civilbefolkningen mot angrepp från de verkligt stora farorna för liv och lem; Kabuljuntan och den USA/Brittiska kolonialmakten. Tvärt om.
Sverige deltar i pacifiseringen eller som det numera heter fredframtvingandet dvs. underkastelse under den av USA skapade lydregering i Kabul som består av krigsherrar - maffiabossar - och narkotikahandlare.
Fred Torssander, 20:10, 28 juli 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
