Sveriges tabloidteve
Publicerat 2008-05-03 00:20
På 1960-talet deltog jag i en psykiatrisk studie om schizofreni ledd att professorn i socialmedicin, Gunnar Inghe. Vi jämförde patienter som fortfarande vårdades på mentalsjukhus med dem som lyckats rymma därifrån. Syftet var att studera prognosen vid obehandlad schizofreni. Ur integritetssynpunkt var undersökningen förstås brännhet. Därför försäkrades de intervjuade att ingen utomstående skulle få läsa vad de sagt. Läkare har tystnadsplikt, givetvis utgick vi ifrån att det gällde också oss. Men då hade vi inte räknat med juristerna. Det vi sysslade med var forskning, inte klinisk verksamhet. Begärde någon utomstående fram materialet för granskning, kunde vi tvingas lämna ut det. Om så skett vet jag inte hur jag skulle ha agerat - svikit tystnadsplikten eller trotsat lagen?
Den 14 april sände SVT 1 dokumentären "Fördärvet". Där berättas hur barnpsykiatern Christopher Gillbergs forskargrupp dömts i hovrätten sedan de förstört sina journaler över de så kallade bokstavsbarnen. Detta för att slippa överlämna pappren till barnläkaren Leif Elinder och sociologen Eva Kärvfe. Gillberg menar att tystnadsplikten här måste gå före öppenheten.
När jag 2004 skrev om konflikten första gången hade den redan nått rättshaveristiska nivåer, sedan Elinder och Kärvfe anklagat Gillberg för forskningsfusk. Hovrättens dom innebär därför att de båda - efter att ha anmält Gillberg för oegentligheter - av domstolen erbjuds rollen som förundersökningsledare. Något som strider mot åtminstone mitt rättsmedvetande.
Gillberggruppen började på 1970-talet följa ett antal överaktiva barn med koncentrationssvårigheter (adhd/damp). Forskningen har kritiserats för att urvalet skulle vara snedvridet. Det kan förstås inte uteslutas - men de epidemiologiska kraven för 30 år sedan är inte desamma som nu. Gjordes en statistisk hårdgranskning av 70-talets avhandlingar skulle nog få passera nålsögat. Gillberg anklagas också för utebliven etisk prövning. Men de lagar som i dag reglerar forskning på människan är blott några få år gamla. Etiken fick man på den tiden sköta själv - som när vi som forskade på schizofreni trodde oss kunna utlova att tystnadsplikten skulle gälla.
Jag kan givetvis inte gå i god för att ingen manipulation förekommit. Men det framstår som osannolikt, sedan Gillberggruppens resultat konfirmerats i ett flertal internationella studier (Se DN Debatt 27 april: "SVT desinformerar om adhd-drabbade"). Hur ser då motsidans forskning ut? När det i programmet sägs att dyslexi inte kan ha en genetisk komponent, skulle man gärna vilja se den forskning som bevisar det. När biologiska förklaringar avfärdas - vilka hårddata har man då att komma med? Psykoterapiforskningen bromsades länge av självuppfattningen att den inte lämpar sig för utvärdering. Så var ligger bevisbördan? Jag kan inte se annat än att den vilar på båda parter.
Bråket är en spegelbild av den konflikt som Ingrid Carlberg beskriver i sin nyutkomna bok "Pillret", som jag recenserade på DN:s kultursida den 5 april. I boken beskrivs hur två åsiktsriktningar drabbar samman i en ideologisk batalj som inte bara handlar om depressioner utan i grunden är en kamp om människosyn. Kan biologin lämna viktiga bidrag i försöken att förklara mänskligt beteende, eller är en biologiskt färgad människosyn futtig och reduktionistisk? Är människan en otroligt sofistikerad mjuk organism styrd av arv och miljö i ett komplicerat samspel - eller någon sorts högre väsen ovanför materien? Man behöver inte vara religiös för att skriva under på det sista. Men det hjälper.
Kunde det blivit ett bra teveprogram? Förutsättningarna fanns: en djup konflikt, tydliga antagonister och ett ämne som berör många föräldrar och barn. Men Gillberg vägrade ställa upp, eftersom han tidigare ansett sig sviken av teve. I det läget valde redaktionen att visa gamla klipp i svartvitt där Gillberg i slowmotion får smyga omkring som en ljusskygg särling.
I stället för att nyansera konflikten ägnade sig redaktionen åt att destruera papper; en insinuation att det inte stått i Gillberggruppens makt att förstöra sitt material. Allt medan gruppens svurna fiender, Elinder och Kärvfe, oemotsagda fick breda ut sig i mysiga hemma-hos-reportage.
Det som gör "Fördärvet" till ett insinuant och partiskt program är emellertid något vida allvarligare, nämligen vad diagnosen adhd/damp kan betyda och vilka behandlingsmöjligheter som finns. Diagnosen påstods i teve uteslutande vara en "stämpling", medan många föräldrar tvärtom kan vittna om den lättnad som en diagnos kan ge. Ett enda barn följdes ingående, en pojke vars mamma ansåg piller vara ett otillåtet ingrepp i sonens personlighet.
Däremot intervjuades inga föräldrar som fick berätta om sina barns remarkabla förbättring efter tablettbehandling.
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
