Varning för långlivat ledarskap
Publicerat 2006-07-20 00:20
Ett tag trodde jag att det tjugoandra tillägget till USA:s
konstitution var det bästa skyddet mot politiska ledare som sitter på övertid. Detta tillägg hindrar nämligen amerikanska presidenter att stanna kvar längre än två fyraårsperioder.
Men George W Bushs egen situation visar att också denna konstitutionella spärr har sina begränsningar. Klart är att den förvandlar presidenten till en "lame duck", ett slags övergångslösning, någon gång under hans andra mandatperiod. Vem minns i dag att Bush, efter att han blev omvald, lovade att reformera pensionssystemet? Nu är han tydligt lamslagen inte bara av den demokratiska oppositionen utan även - och kanske ännu mer - av efterträdarstriderna inom det republikanska partiet.
Ödet för Bushs vän Tony Blair visar dock att lame duck-tillståndet kan uppstå även när det saknas konstitutionella gränser, ja, också när det inte ens finns en skriven författning. Blair gjorde ett fatalt misstag när han offentliggjorde att han inte kommer att utkämpa nästa valrörelse som Labourledare. Men även utan ett sådant besked hade det varit svårt för honom att driva igenom ett reformprogram efter nio år vid makten, särskilt om man betänker stämningarna inom hans eget parti.
De reformer som Blair utannonserat känns mer och mer som tomma löften, eftersom det till synes oundvikliga har inträffat - premiärministern har förlorat kontakten med väljarna. Det som förr brukade uppfattas som hans karisma är nu bara en pågående repris av det allt för välkända.
Det är naturligtvis alltid mycket svårt för ledare att lämna ifrån sig makt. Vissa har gjort det mer eller mindre frivilligt, bara för att plötsligt återuppstå från glömskan. Är det möjligtvis samme president Oscar Arias som (knappt) vann det senaste valet i Costa Rica och nu kommer tillbaka efter 20 år? Och var inte Silvio Berlusconis kandidat till talmansposten i den italienska senaten, Giulio Adreotti, juniorminister i en av Italiens första efterkrigsregeringar?
Vem kan glömma Margaret Thatchers tårar när hennes "vänner" berättade för henne att tiden var ute?
När premiärminister Harold Wilson plötsligt avgick 1976 och lämnade Downing Street till förmån för James Callaghan blev folk misstänksamma: hade han tvingats bort av någon secret service-komplott som rörde Sydafrika?
Det verkar inte existera något elegant sätt att frånträda den politiska scenen. Även om det finns en ordnad övergång - ett uttryck som just nu används om Tony Blair och Gordon Brown - är sorg eller åtminstone smärta ofrånkomliga. Det tycks som om det politiska ämbetet är mer beroendeframkallande än heroin. Att ge upp denna vana handlar inte bara om att förlora förmåner och en viss livsstil, utan också om att berövas makt.
I växande utsträckning kanske makten är illusorisk i en globaliserad värld. Men det är i så fall en illusion som delas med många. Och ju längre man innehar sin post, desto mer begränsas umgängeskretsen till andra som delar tron.
Beroendet av det politiska ämbetet är alltid oroande, eftersom demokratier går över i autokratier när ledare slutar att se gränserna för sin egen maktutövning. Avståndet till väljarnas vardag är början. Sedan följer tron att bara man själv vet vad som är rätt och riktigt. När Tony Blair säger att den viktigaste friheten är skyddet mot nya terrorattentat, då har han glömt den första principen i hans parti och land.
Att sitta kvar för länge må vara en professionell sjuka, men det är framför allt oförenligt med demokratins idé om att åstadkomma förändring utan våld.
Frågan är därför om det finns någon metod som borgar för att politiska ledare trappar ned i tid. Medan den amerikanska konstitutionen visar de institutionella spärrarnas begränsningar har politiska partier en viktig roll att spela. Blair hör nu från sin egen rörelse att han bör avgå, och precis som Thatcher svarar han att "folket" vill ha honom kvar. Men partiet har förmodligen en bättre känsla för vad som är hållbart. Inte bara i dag utan också i morgon, exempelvis vid nästa val.
I slutänden saknas en idiotsäker metod som garanterar att politiker lämnar scenen utan tårar. Det viktiga är att det finns mekanismer som gör att de avgår i tid. Hellre för tidigt än för sent, och sannolikt med viss smärta och vemod.
Ralf Dahrendorf
översättning: Peter Wolodarski
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
