Bråken i Rosengård

Brinnande bilar, vägspärrar, ungdomar som kastar sten och hemmagjorda bomber mot polisen. Bilderna från Aten nyligen har plötsligt blivit svensk verklighet.

Kravallerna har sin bakgrund i avhysningen av Islamiska kulturföreningen från sina lokaler i stadsdelen Rosengård. Men att hundratals ungdomar samfällt attackerar polis, räddningstjänst och ambulans har naturligtvis mer komplexa förklaringar än att ett hyreskontrakt sagts upp.

Anlagda bränder samt sten- och äggkastning mot bussar och utryckningsfordon har varit verklighet i Malmö i flera år. I grunden handlar det om växande frustration hos invandrarungdomar som hamnat i kläm mellan å ena sidan det på många sätt slutna svenska samhället och å andra sidan en föräldrageneration som förlorat sin naturliga auktoritet i en ny och främmande miljö.

Förklaringarna får emellertid inte bli en ursäkt för att se genom fingrarna med våldet. Tvärt om måste samhället kraftfullt stå upp för lag och ordning - inte minst för att värna den majoritet av invånarna i Rosengård och andra utsatta stadsdelar som drabbas av skadegörelsen och hoten. Att de senaste upploppen fått en så våldsam karaktär beror delvis på att professionella bråkmakare - fotbollshuliganer och så kallade autonoma vänstergrupper - anslutit sig till bråken.

Trots det är det viktigast att diskutera vad som måste göras för att vända utvecklingen i områden som Rosengård. Skräckscenariot annars är att konfrontationer av det här slaget trappas upp och skapar en accelererande spiral av ökat våld och främlingsfientlighet.

Integrationsminister Nyamko Sabuni har - liksom den omtalade fritidsledaren "Dallas" i Rosengård - betonat föräldraansvaret. Det är en viktig pusselbit - inte minst i en stadsdel där nära hälften av invånarna är mellan 7 och 15 år.

Men många invandrade föräldrar befinner sig i en svår situation. Invanda könsroller och hierarkier från hemlandet faller samman i den svenska exilen. Barnen blir ofta bättre på svenska än sina föräldrar som inte kan ge någon ordentlig vägledning i det nya samhället. Arbetslösheten och mötet med svenska liberala jämlikhetsnormer får inte minst fäderna att tappa sin naturliga roll i familjen.

I synnerhet sönerna blir därmed lämnade åt sig själva. De kan ofta varken identifiera sig med det svenska samhället eller familjens gamla hemland. När det saknas goda förebilder och auktoriteter återstår i sämsta fall endast gängen och olika extremistgrupper.

Något måste alltså göras. Integrationens fulla problematik har nog ännu inte riktigt gått upp för de flesta svenskar. På relativt kort tid har landet gått från att vara ett av världens mest etniskt homogena länder till att bli ett av Europas främsta invandrarländer. Den svenska samhällsmodellen har inte följt med förändringen. Den bygger fortfarande på outtalade premisser om medborgarnas kulturella likhet. Svenskarna tar sina kulturella normer för givna till den grad att de inte tror att kultur har någon betydelse. De höga trösklarna på svensk arbetsmarknad avspeglar detta homogenitetstänkande. I ett sådant land är det mycket svårt att bli integrerad.

Invandrare måste tillåtas att - inom vissa ramar - bevara en egen kultur som kan skapa självrespekt i stället för kravaller. Arbetsmarknaden måste anpassas så att även den med små kunskaper om Sverige kan klara sig själv. Omställningen kommer inte att bli smärtfri - men alternativet är mycket värre.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut