Rätt riktning
Publicerat 2007-09-14 00:05
Alliansen presenterar en sjukförsäkringsreform. Reform är ett för stort ord. Men visst finns i förslagssamlingen några goda idéer. Samt några mindre goda.
DN Teman i artikeln
När socialdemokraternas man i socialförsäkringsfrågor kommenterar regeringens förändringar av sjukförsäkringen i DN är det som om han levt de senaste åren med öronproppar pluggade i vardera hörselgång. Thomas Eneroth exemplifierar med en cancersjuk, trots att mindre än fem procent av de långtidssjukskrivna har en tumördiagnos.
Mer än 65 procent av alla sjukfall som pågått ett år eller mer faller under gruppen problem med rörelseapparaten (rygg, nacke, leder) eller psykisk skörhet (stress, nedstämdhet, utbrändhet). Det är viktigt att veta för det är i dessa mer diffusa diagnosgrupper problemet ligger. Inte bland övriga 35 procent.
Alliansen inför en rehabiliteringsgaranti. Den omfattar medicinsk rehabilitering - inte den arbetslivsinriktade vilket är den som brukar diskuteras - och den ska ha vetenskapligt bevisad effekt. Så står det i artikeln på DN Debatt. Men vid
pressträffen var den artikelskrivande socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson mer svävande. Man får hoppas att hon hittar tillbaka till stringensen i artikeln.
För medan den medicinska rehabiliteringen är oproblematisk är den arbetslivsinriktade det inte. Självklart behöver personer som fått slaganfall eller skadats i trafiken medicinsk rehabilitering för att hitta tillbaka till sina funktioner. Problemet uppstår i försöken att rehabilitera dem som i andra länder inte ens skulle betraktats som sjuka. Det finns helt enkelt ingen medicinsk rehabilitering för den som har ont i axlarna, ett dåligt äktenskap, sjukliga föräldrar, krävande barn och tråkigt på jobbet.
I dessa våra två största sjukskrivningsgrupper, smärta i rörelseapparaten och psykisk belastning, gör en medicinsk rehabiliteringsgaranti varken till eller från. Det är här krutet borde läggas. De år Sverige fördubblade sin sjukfrånvaro skedde ökningen bara i dessa grupper.
Regeringen vill införa möjligheten att skjuta upp övergången till sjuk- och aktivitetsersättning (det som tidigare hette förtidspension). Det är ingen bra lösning. Av dem som varit sjukskrivna mer än ett år fastnar 80 procent i sjukfrånvaron. Och många av dem som trots allt tar sig ur vittnar om att det skedde när förtidspensionen stod för dörren. Hotet om förtidspension blev en knuff att ta sig ur den situation som på något vis bara rullat på.
Även om många lever på marginalen är det inte säkert att en sänkning av ersättningsnivån från dagens 80 procent till 75 efter ett års sjukskrivning är tillräcklig för att fungera som en tröskel. Frågan är dessutom varför det skulle vara just efter ett år en sänkning skulle passa bäst. 60 procent av de långtidssjukskrivna säger själva att de skulle kunna arbeta på ett nytt arbete, med en ny chef eller om arbetsuppgifterna förändrades. Arbetsförmågan sjunker i takt med frånvarons längd. Därför bör trösklarna byggas in så tidigt som möjligt.
Att senast efter tre månader pröva arbetsförmågan mot andra arbetsuppgifter, som alliansen också föreslår, är en god idé. Återigen är frågan om det inte varit ännu bättre om prövningen gjordes tidigare.
Den nya beräkningsgrunden för sjukpenning innebär en så liten förändring att det är svårt att se poängen med den. Sannolikt handlar det bara om att spara in någon liten procent från en gigantisk utgiftspost, vilket därför blir en jämförelsevis stor besparing. Men politiskt innebär förändringen ingenting. Mer än för oppositionspolitiker som Thomas Eneroth som i stället för att kämpa för vår rätt att arbeta kämpar för vår rätt att passiviseras med en så hög ersättning som möjligt. Och som nu fått en ny liten procentenhet att slåss för.
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
