Att fly det onda

Det kom ett brev. Avsändaren var Urban Bengtson, distriktsläkare i Östergötland. Han skrev hur han nu efter att ha utbildats i sjukskrivningskonsten får allt svårare att uthärda tillståndet i Sverige:

"Jag säger inte detta därför att jag vet hur det skall vara utan därför att jag inte längre orkar vara tyst!!"

Jag träffar honom och psykiatrikern Åsa Kadowaki för ett samtal om passivitet, inlärd hjälplöshet och inställningen att allt obehagligt ska undvikas. Och hur summan av allt detta sjukligfierar friska människor som egentligen reagerar normalt i belastande situationer.

- Människor blir förvånade när vi säger att det går att gå igenom ångesten i stället för att fly undan den, berättar Urban Bengtson.

- Först har du situationen, sedan reaktionen och därefter valt beteendet. Situationen och den automatiska, känslomässiga reaktionen kan du i det läget inte göra något åt, men beteendet kan man välja, säger Åsa Kadowaki.

Att undvika en obehaglig situation ger en kortsiktig vinst i form av uteblivet obehag, men medför i gengäld en större känslighet för liknande situationer i framtiden. Att göra tvärtom ger motsatt resultat. Det som till en början framkallade mycket ångest blir successivt mindre och mindre obehagligt. För att bli trygg måste man först klara av att vara rädd.

Det här är grunden för kognitiv beteendeterapi. I den får människor steg för steg närma sig det som skrämmer dem.

-Konstigt, konstaterar Urban Bengtson, spindlar ska man titta på men chefer och arbetsplatskonflikter ska man undvika.

Åsa Kadowaki berättar att det är en minoritet, bara ett par procent, av de fall hon kommer i kontakt med som konsultpsykiatriker i primärvården som har en allvarlig psykisk sjukdom. Resten har varit med om en upplevd kränkning, en personlig förlust eller en besvikelse. Att i det läget sjukskriva är att bekräfta och förstärka symtomen - utan att göra något åt det utlösande problemet. Om man i stället hanterar problemet, försvinner också symtomen.

I stället för att bekräfta patientens oförmåga, bekräftar Bengtson och Kadowaki den kvarvarande förmåga som i många fall finns kvar. I stället för att sjukskriva och därmed säga du är så svag att du inte förmår någonting, säger östgötaduon: du kan mer än du tror, trots att det är svårt.

- Det är skillnad på empati och sympati. Skillnad på medkännande och medlidande. Läkare har inte sina höga löner för att slippa känna obehag, för att slippa konfronteras med sin egen ångest och för att tillfredsställa det patienten i just det läget upplever som sina behov, säger Urban Bengtson och Åsa Kadowaki fortsätter:

- Läkarna har gått ifrån sin gamla uppgift att trösta, lindra, bota och inte skada till att tycka synd om, kompensera och ta hand om. Det skadar patienten på sikt.

Det finns mycket som talar för att vi lagt tröskeln för mentala sjukdomar för lågt, att vi "producerar" psykiska sjukdomar i stor omfattning. Enligt vissa amerikanska beräkningar kvalar 77 procent av oss in under olika ångest- och depressionsdia-
gnoser (SvD 18/5 -06). I stället för att prata om folksjukdomar måste vi analysera vad som utlöser och vidmakthåller dessa symtomdiagnoser. Hur undvikande, ältande, rättighetstänkande och självupptagenhet blivit en del av den svenska kulturen. Och hur det föder psykisk ohälsa.

Aktivitet i balans med återhämtning gör människor friska. Åsa Kadowaki exemplifierar med smärtpatienter som blir sjukare än vad de egentligen är för att de slutar röra sig för att på kort sikt slippa det obehagliga, men som på lång sikt får ännu ondare. På motsvarande sätt kommer den som undviker krav att på sikt öka sin sårbarhet för just krav. Det är ingen slump, menar Åsa Kadowaki, att de personer som "behandlats" med kravlöshet och instruktioner om att lyssna inåt, göra det som känns bra och undvika det obehagliga sällan kommer tillbaks i arbete.

Sjukdom, värk och trötthet betraktas som något som "drabbar". Det är förstås i viss mån sant. Men därutöver är sjukdom, värk och trötthet något man har att förhålla sig till. Och huvudansvaret för att man i det läget gör det bästa av situationen ligger på individen. Det är trots allt hon som ska fortsätta att leva sitt liv. Och ansvaret för det är alldeles för stort för att läggas på någon doktor, försäkringskassa eller ens regeringen.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut