Den putsade fasaden
Publicerat 2008-05-04 00:20
DN Teman i artikeln
Historien om Josef Fritzl, Elisabeth och barnen i Amstetten är outhärdlig och bottenlös, men ändå måste man ju förhålla sig till den på något sätt. Framför allt måste Österrike förhålla sig till den.
Tre liknande fall av kvinnor som hållits inspärrade i år och decennier, i ett öppet samhälle, är ingen tillfällighet. Det finns både en nationell och en universell dimension av tragedin på Dammstrasse.
Alla länder har sina lik i garderoben men i Wien med omnejd är de särdeles komplicerade. Som överallt i Alperna är fasaderna välhållna, men här har putsningen krävt en extra kreativ historieskrivning.
Länge betraktade sig Österrike som "Hitlers första offer", fast det var Linz och Wien som födde både naziledaren och de faktorer som formade honom: första världskriget, den österrikiska antisemitismen och ett bubblande kulturklimat där den unge Adolf sög åt sig allt det sämsta.
Hitler såg med förakt på sitt riktiga hemland. Det var den tyska folkgemenskapen som var hans mentala hem, vilket hjälpte Österrike att förtränga både honom och sin skuld efter kriget.
När republiken valde den förre generalsekreteraren i FN och tillika naziofficeren Kurt Waldheim till president 1986 slöts en cirkel. Av 1900-talets många fasadputsare var den mannen mest framgångsrik.
Men förr eller senare kommer liken i garderoben fram. Det är något symboliskt över att alla dessa kvinnor stiger ut ur skuggorna i källaren, samtidigt som Österrike har gjort upp med sitt förflutna.
Få länder har en så skamlig historia av antisemitism. Under perioden före andra världskriget var alla större partier i Österrike programmatiskt judefientliga.
Kristdemokrater bekämpade minoriteten genom en blandning av religiös motvilja och reaktionär antimodernism. De tysknationella partierna ville förskjuta judarna på grund av ras. Till och med socialister och kommunister spelade på antisemitism i kritiken av kapitalismen.
Än i dag domineras Österrike av dessa tre politiska krafter. Antisemitismen är borta ur bilden, men städningen kom sent.
På 1970-talet bråkade den socialistiske kanslern Bruno Kreisky med Simon Wiesenthal om dennes försök att ställa nazistiska krigsförbrytare till svars. På 1980-talet utnyttjade kristdemokraterna antisemitism i kampanjen för att få Kurt Waldheim vald till president. Jörg Haider och Frihetspartiet föll på 1990-talet in i samma tradition, men vid det laget hade vinden vänt.
Parallellt med EU-anslutningen rensade de stora österrikiska partierna ut antisemitismen och påbörjade en försoning med landets judiska grupper, en uppgörelse med det förflutna som äntligen placerade landet i en västeuropeisk tradition. På en del andra håll i Central- och Östeuropa återstår ännu denna process.
Kunde det som hände i Amstetten hända i Sverige?
Svaret är säkert ja, men ett så utstuderat övergrepp under så lång tid kräver speciella komponenter: social isolering och en sadistisk förövare som är både ekonomiskt oberoende och ingenjörstekniskt begåvad. Det är dessbättre en ovanlig kombination.
Impulsen att stänga in och kontrollera kvinnor finns överallt, men tar sig särskilt elaka uttryck när den får officiell sanktion genom religion och sedvänja.
Afghanistan är det extrema exemplet. Där var till och med islams sharialagar ett lyft för kvinnorna, jämfört med den patriarkala stamtradition där de betraktades som föga mer än ägodelar, ungefär som åsnor.
Talibanerna kombinerade det värsta av bägge världarna. Under deras välde var landet fullt av olyckssystrar till Elisabeth Fritzl, instängda på livstid utan möjlighet till utbildning, läkarvård eller sociala kontakter.
Det är bland annat det förtrycket som svenska soldater bekämpar, inom ramen för den internationella styrka som försöker hjälpa centralregeringen att stabilisera Afghanistan. Om uppdraget formuleras på det sättet är det svårt att tro på Som-institutets opinionsmätning (DN Debatt 2/5) som säger att var tredje svensk vill att vi drar oss ur åtagandet.
En annan vinkel på det österrikiska dramat kan just nu beskådas på Dramaten, i uppsättningen av Federico García Lorcas klassiker "Bernardas hus" med Marie Göranzon i huvudrollen. Där håller en mor sina fem döttrar inspärrade i åtta år, avskärmade från livet och kärleken, med motiveringen att de ska sörja sin döde far.
Det finns en satanisk, banal munterhet i Bernardas skräckregemente. Den för tankarna till bilderna av den leende, avspände Josef Fritzl på semester i Thailand medan hans familj försmäktade i källarhålan.
Ondskefulla kontrollfreak med grandios självbild och hänsynslös inställning till andra människor kommer alltid att finnas, i alla länder. Det hänger på omgivningen att stoppa dem i tid, att se igenom den putsade fasaden.
Niklas Ekdal
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
