Den som söker finner

Om två dagar kan riksdagen klubba den så kallade FRA-lagen, ifall inte ett tillräckligt antal parlamentariker tar sitt förnuft till fånga och säger nej.

Var finns detta hot mot Sverige som motiverar så drastiska ingrepp i medborgarnas integritet?

Man behöver inte vara paranoid och inte ha särskilt livlig fantasi för att se hur denna statliga informationsmakt kan missbrukas. Källskydd, brevhemlighet och andra självklarheter försvinner med en knapptryckning.

Delete.

Riksdagsmännen borde trycka på Escape i stället. De borde ställa sig frågan hur vi har hamnat i denna Orwellska kapprustning i kampen för total trygghet.

Det som driver utvecklingen är å ena sidan en oproportionerlig fruktan, framför allt för det vaga fenomenet terrorism, å andra sidan tekniken själv.

FRA ska lyssna på oss å statens vägnar därför att det går. Systemet och organisationen skapar sin egen efterfrågan. Och när man väl börjat kommer man givetvis att hitta både det ena och det andra.

Historien är full av exempel på hur tekniska landvinningar på det militära området har skapat sina egna behov, och lett till de mest prilliga politiska beslut.

Ubåtsvapnet gav en möjlighet att sänka civila lastfartyg även om man inte behärskade ytan. Det lockade den tyska statsledningen att försöka strypa transporterna från Nordamerika till Västeuropa under världskrigen, en teknokratisk idé som garanterade Tysklands undergång eftersom den gjorde ett krig med USA oundvikligt.

Tack vare uppfinningar som behändiga datorer, satelliter och tröghetsnavigering fick USA i sin tur kryssningsrobotar. Det var ett vapensystem som ingen hade beställt, farligt destabiliserande eftersom det knappast gick att skydda sig mot, men när det väl var ett faktum måste man ju köpa det och anpassa doktrinerna därefter.

Likadant med FRA och kommunikationsövervakningen. Explosionen på IT-området skapar nya affärsmöjligheter i alla avseenden. Politikerna traskar efter och försöker kodifiera, reglera verksamheten men är redan rundade. Räkna inte med att våra folkvalda kommer att ha koll på FRA, för det har de inte haft hittills.

Signalspaningen tjänade Sverige väl så länge den skedde i etern och riktades mot konkreta militära hot. Nu flyttar trafiken in i tråd. Gränserna mellan civilt, polisiärt och militärt suddas ut. Alla är misstänkta tills motsatsen bevisats, alla kan avlyssnas eftersom de nya, diffusa hoten finns överallt och ingenstans.

Propositionen med den diskreta rubriken "En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet" har många formuleringar med litterära kvaliteter:

"Sökbegreppen får inte vara direkt hänförliga till en viss fysisk person om det inte är av synnerlig vikt för verksamheten."

I klartext: Eftersom allt som Storebror uppmärksammar per definition är viktigt måste du räkna med att man kan söka även på ditt namn.

"Tillstånd får endast lämnas om syftet med inriktningen väger klart tyngre än det integritetsintrång som inhämtning i enlighet med inriktningen kan innebära och detta syfte inte kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt."

I klartext: Kör så det ryker.

"I brådskande fall får inriktning anges utan att tillstånd har lämnats."

I klartext: Tjuvlyssna först och fråga sen.

"Signalspaningsmyndigheten får, enligt regeringens närmare bestämmande, etablera och upprätthålla samarbete i signalspaningsfrågor med andra länder."

I klartext: Dina ord kan hamna var som helst.

"Upptagning eller uppteckning av uppgifter som inhämtats enligt denna lag skall omgående förstöras om innehållet berör en viss fysisk person och har bedömts sakna betydelse för verksamhet som avses i 1 paragrafen."

I klartext: Eftersom inget saknar betydelse i kampen mot en osynlig fiende, eller i arbetet med att utveckla signalspanarnas kompetens, behöver inget heller förstöras.

Apropå ubåtar finns det en sedelärande historia som regering och riksdag borde fundera på innan vi inför denna FRA-lag. Den som söker ska finna. Den som lyssnar och spejar efter militära hot kommer också att hitta dem, även när de inte är där.

I ständigt nya turer återkommer frågan om 1980-talets ubåtsjakter i svenska vatten. Ytterligare belägg finns nu för det som varje klarsynt bedömare redan insett:

Det var inga sovjetiska miniubåtar i Horsfjärden 1982. Det fanns inget underlag för den officiella protest i Moskva som 1983 års ubåtskommission tvingade fram.

Cirkusen berodde på marinens filosofi om att agera i stället för att reagera, alltså att kraftsamla ubåtsjaktresurserna till ett område innan man fått några indikationer. Höstmörker och hysteri gjorde resten, det blev ett självspelande piano som klinkade på i flera år efter att Sovjetunionen gått i graven.

Fråga Carl Bildt, som var förste pianist i 1983 års kommission.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut