Det magiska ordet

Det mest fascinerande med folkpartiet är att en så liten friggebod kan rymma så många gäster. Den nya, tuffare linjen har fått kritik från mängder av debattörer som aldrig skulle rösta liberalt men är djupt oroade för liberalismen.

Kan man tänka sig något motsvarande på politikens ytterkanter?

Skulle folk som ogillar vänsterpartiet klaga om Lars Ohly avlägsnade sig från den sanna kommunismen?

Skulle kristdemokraternas belackare anklaga Göran Hägglund för att svika konservatismen?

Ni vet svaret.

Bara liberalismen är en Mädchen für alles, varje medborgares angelägenhet. Det säger något om den frihetliga ideologins styrka men också om dess sårbarhet. Alla känner apan men apan känner ingen.

Indirekt blir striderna om vad som är liberalt hyllningar till en vinnande ideologi, men omtanken om den är ofta lika tvivelaktig som i fallet folkpartiet.

I Expressen skriver Roland Poirier Martinsson att liberaler borde vara mot abort. Resonemanget går så här:

Rättigheter som en gång bara omfattade välbeställda vita män har utsträckts till förtryckta grupper: slavar, kvinnor som saknade rösträtt, barn som inte betraktades som fullvärdiga människor, handikappade och individer med avvikande sexuell läggning.

I varje skede har de privilegierade gjort motstånd eftersom andras livsutrymme utökats på deras bekostnad. Liberalismen har "skapat ett viktigt och framgångsrikt prejudikat" som enligt Poirier Martinsson kan tillämpas på ofödda barn.

Till synes ett finurligt argument, i syfte att snärja försvararna av fri abort med deras egna värderingar. Men kärnfrågorna förblir ju desamma: var går gränsen mellan celler och människa, mellan mor och barn?

Detta är avvägningar som inbjuder till fundamentalism men fordrar motsatsen. Moral, politik och vetenskap befinner sig i ständig utveckling, varje graviditet är socialt, psykologiskt och medicinskt unik. Ingen vet mer om dess förutsättningar än kvinnan.

Att vifta med ideologiska etiketter tjänar inte mycket till i sammanhanget. Konservativa katoliker har ingen trovärdighet som försvarare av liberalismen.

I tidskriften Axess skriver Karolin A Johansson att feminism och liberalism inte går ihop. Att vänstern tror på strukturella synsätt och lösningar är inte förvånande, konstaterar hon, men när moderater som Anders Borg och Beatrice Ask kallar sig feminister blir det fel.

Är det egentligen ideologiskt möjligt? frågar Johansson och svarar själv: "Med en klassiskt liberal grund står begreppen feminism och liberalism i direkt konflikt med varandra."

Ursäkta, men är det inte upp till liberaler och feminister att själva definiera sina åsikter?

Den teoretiska liberalism som Karolin A Johansson utgår ifrån är på goda grunder marginaliserad. Nattväktarstaten som bara skyddar frivilliga kontrakt och struntar i resten har inga företrädare i riksdagen.

I verkligheten är både liberalism och feminism breda kyrkor som rymmer tusentals olika synsätt, fullt möjliga att kombinera beroende på var man lägger tyngdpunkten.

Poängen med artiklar som Karolin A Johanssons och Roland Poirier Martinssons är inte den som de gör anspråk på. Liberalismen blir ett tillhygge i stället för ett mål.

Som så mycket annat kommer denna debatteknik från USA. På andra sidan Atlanten är liberal ofta ett skällsord från höger, synonymt med naiv och politiskt korrekt.

Utgångspunkten är den motsatta jämfört med i Sverige, där liberalismen snarare är ett rött skynke för vänstern. Men det finns en gemensam kärna.

Både här och där kopplas liberalismen till ett etablissemang med suspekta avsikter. En varudeklaration för något i grunden gott som har kapats av opatriotiska krafter.

I USA anklagas liberaler för att sälja ut The American Way of Life, i Sverige för förräderi mot välfärdsstaten. L-ordet reduceras till något man slår i huvudet på ideologiska motståndare.

Särskilt tydligt blev det under uppmarschen till invasionen i Irak. Liberaler måste vara mot terrorism och de som är mot terrorism måste vara för kriget, löd ett neokonservativt stridsrop.

Det var en förenkling som gick hem i USA men inte i Europa. Sin mest sofistikerade underbyggnad fick den i boken "Terror och liberalism" av Paul Berman.

Han försökte bevisa varför Bush den yngre var på rätt spår 2003, i kontrast till Bush den äldre 1991. Junior slog kompromisslöst mot ondskan där senior tog en omväg:

"Alliansen (i Kuwaitkriget -91) visade sig vara en piratbesättning av terrorister, diktatorer, kungar, antizionister, oljemoguler och enögda gangsters. Det var skrämmande att se. Det var FN:s generalförsamling."

Att utmåla folkrätten som liberalismens motsats är en hård dragning. George Bush den äldre framstår i historiens ljus som den mognaste, mest framgångsrike och - ja - mest liberale av familjens presidenter.

Var på din vakt nästa gång du hör det magiska ordet.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut