Ett ont nytt år
Publicerat 2009-01-04 00:20
DN Teman i artikeln
Det bästa en målvakt i fotboll kan göra på en straff är att stå kvar i mitten. Ändå brukar nio av tio chansa genom att kasta sig åt den ena eller andra sidan.
Varför?
En mänsklig förklaring är att man vill göra något aktivt inför ett hot snarare än att stå passiv. Kamraterna förväntar sig det. Att gesten är mindre effektiv underordnas intrycket av handlingskraft.
När israeliska politiker några dagar före ett val beordrar massiva attacker mot Gaza är det ett typiskt målvaktsbeteende. Varje tänkande människa inser att problemet - det palestinska hatet mot Israel och driften att omsätta det i raketbeskjutning - bara blir värre när nya generationer växer upp traumatiserade.
Samtidigt inser man att inget demokratiskt lands ledare kan stå handfallna när dess städer angrips. Tänk tanken att 80 raketer om dagen regnade ner i Stockholm från Åland. I det läget skulle vi också ropa på attackplan och stridsvagnar.
Det som skiljer Gaza från Åland är att Israel (och Egypten) på grund av en komplicerad historia har ansvar för det hopplösa läget på marken. Gazaremsan har varit en dyster, överbefolkad enklav i decennier. Den israeliska reträtten och blockaden gjorde bara läget värre.
Av de 1,5 miljoner människor som bor i Gaza har bara en bråkdel sina rötter i området. De flesta är ättlingar till flyktingar från 1948, när Staten Israel bildades.
Denna bakgrund måste man ha i minnet. Islamisterna skjuter tillbaka på städer som deras släktingar lämnade eller tvingades lämna för 60 år sedan. Något slut på denna strid om territorium går knappast att se innan Israels säkerhet och rätt att existera är garanterade av alla parter, samtidigt som palestinierna har fått en egen stat.
Vad få kanske tänker på när krutröken och lidandet fyller nyhetssändningarna är att israelerna också härstammar från flyktingar. Om Israel hade samma inställning som Hamas skulle dess flygvapen terrorbomba Casablanca, Alexandria och Bagdad, där hundratusentals judar kördes bort i en motsvarande våg av etnisk rensning 1948.
Alla dessa flyktingar från arabvärlden har framgångsrikt integrerats i Israel, tack vare ekonomisk och social utveckling - en vilja att gå vidare och bygga något nytt. Palestinierna, däremot, sitter kvar i samma tröstlösa situation, eftersom ledarna och beskyddarna i arabvärlden har exploaterat olyckan snarare än sett till människornas bästa.
Tänk en annan tanke, att palestinierna i Gaza efter den israeliska reträtten 2005 hade upphört med alla våldshandlingar, skickat barnen till skolan, satsat på företagande och arbete i stället för raketer. Då hade tvåstatslösningen antagligen redan varit nära.
Detta är ingen advokatyr för israeliska bombningar av tättbefolkade områden med invånare som redan har det svårt - sådant kan inte försvaras - utan ett kallt konstaterande. Hamas har varit en olycka för palestinierna, precis som de fantasilösa militära åtgärderna är en olycka för israelerna.
Många påpekar nu att detta inte är en konflikt mellan jämbördiga parter. Man kan inte rikta lika skarp kritik åt bägge håll och ställa samma krav på återhållsamhet eftersom Israel är så oändligt mycket starkare, sägs det.
Ur de plågade Gazabornas perspektiv är detta kanske sant (även om raketregnet gör livet till ett helvete i södra Israel också). Tar man in den större bilden framträder dock något annat.
De iranska kärnvapenplanerna under ledning av en irrationell president, ett militant Hizbollah beväpnat med minst 30.000 rysktillverkade raketer i norr och ett fanatiskt Hamas i söder ställer Israel inför en helt ny hotbild. Tiden, demografin, tekniken och geografin arbetar obönhörligt för dem som vill utplåna denna lilla judiska enklav i den vidsträckta Mellanöstern.
I en artikel i International Herald Tribune pekar den israeliske historikern Benny Morris på ett fjärde hot, det interna som kommer från 1,3 miljoner arabiska medborgare. I takt med att de radikaliseras och tar parti för palestinierna i exil, i takt med deras högre födelsetal, kommer konflikten att ställas på sin spets.
När jag intervjuade Benny Morris för ett år sedan målade han upp scenarier där det blir nödvändigt för Israel att både anfalla Iran och att förvisa de kvarvarande palestinierna. Han hade gett upp hoppet om fredlig samexistens, eftersom omvärlden inte vill förlika sig med att Israel ligger där det ligger.
Detta alltså från en person som en gång tillhörde "de nya historikerna", och stämplades som vänsterextrem landsförrädare när han kartlade den palestinska flyktingtragedin i kontrast till Israels officiella berättelse. Så långt har det gått. Så farlig är situationen.
Niklas Ekdal
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
