Hanne Kjöller: Kvinnor är mer än kollektiv

Jag sitter i soffan och nästan hukar mig. Oj, vad hon kommer få stryk, tänker jag när jag läser Anna Svenssons våldtäktsbetraktelse i Petra Östergrens antologi ("F-ordet. Mot en ny feminism"). Den själv våldtagna skribenten skriver hur hon vägrar reducera sig själv till ett våldtäktsoffer. Hon gör upp med samhällets - och inte minst feministernas - bild av hur hon ska vara och hon drar lager efter lager från föreställningen och serverar till sist de underliggande värderingarna på ett silverfat. Och det är inga särskilt vackra bitar.

Anna Svensson skriver om hur hon slagits mindre mot sviterna efter våldtäkten och mer mot andras fördomar och förväntningar. "Jag behövde gå igenom mycket för att må bra efter våldtäkten, och det arbetet försvårades av att andra påstod att det var lönlöst. Och av samhällets bild av våldtäktsoffret: våldtäktsoffret är den som grinar varje natt, skrubbar sönder underlivet i duschen och lever i evig ångest."

Vissa feminister hävdar att våldtäkt är värre än mord. Andra, som sångerskan Annika Norlin, uttrycker sig i termer av att den våldtagna blivit bestulen på "allt". Ytterligare några pratar om hur kvinnans "jag" gått förlorat. Som om kvinnor inte vore mer än sina underliv.

Det är som om vissa av feministerna utgår från den hederskultur vi annars brukar vara så snabba att fördöma. En kultur där kvinnans hela värde vilar mellan låren. Och där den kvinna som befläckas på detta oskuldens fält inte bara är förbrukad och utan värde, utan rent av besudlad och för evigt smutsig. Hur mycket hon än skrubbar sig i duschen.

Anna Svensson invänder också mot hur andra tar sig rätten att föra hennes kamp och göra sig till uttolkare av alla våldtagna, medan hon och de andra förväntas ligga i sängen och klamra sig fast genom ångestattackerna. Att göra mig till offer, skriver Anna Svensson, är att se mig ur ögonen på den man som våldtog. "Efter att ha känt av maktlösheten under våldtäkten var det viktigt att själv återta makten."

Anna Svensson gör inga anspråk på att tala för alla våldtagna. Hon talar för sig själv. Lärdomen är att det nog är vad fler borde göra. Dags alltså att hissa varningsflagg för alla som så tvärsäkert vet hur kvinnor egentligen mår efter en abort, av att yrkesarbeta, av att prostituera sig eller att resa bort en vecka från sitt lilla barn. Det enda man kan vara riktigt säker på är att svaret - precis som människor - varierar.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut